Gott slut och gott nytt!

Nyårsafton! Jag är så redo för nyårsafton. Jag är visserligen redo för ett helt nytt år också, men det är en annan historia. Först ska vi fira nyårsafton i sus och dus med min bror och hans fru. Hummer och oxfilé och champagne och herregud, vad gott.

När vi bjöd in till nyårsmiddagen sa vi att vi definitivt inte skulle laga nån typisk nyårsmiddag med hummer och oxfilé. Sen gick veckorna och vi började titta på recept och vandra runt i saluhallar och leta inspiration och så blev det som det blev.

Hur det blev? Okej, här kommer kvällens meny.

Först ut är ett fat löjromschips som serveras till kvällens första champagne, nämligen en Henroit Blanc de Blancs. Jag tänker att champagnen och tilltugget intas i soffan innan vi slår oss ner vid bordet.

När vi väl sitter till bords serveras förrätten, en halv hummer gratinerad med persilja och parmesan. Till den en Chablis, det enda vita vinet som jag tycker om. Ikväll blir det Chablis Sainte Claire från min favorit J M Brocard.

Sedan följer oxfilé med potatisstomp, vitlöksfräst brysselkål och kvisttomater som har varit i ugnen en sväng tillsammans med lite olivolja. Och en rödvinsås förstås. Här serveras ett rödvin från ännu en favoritproducent, Marqués de Riscal. Vinet är dock ett Marqués de Arienzo (som ägs av de Riscal) från 2006. Det blir första gången som jag smakar just det här vinet och jag är ju uppenbarligen mycket förväntansfull.

Därefter har vi ett litet urval ostar. Om jag inte minns fel så har vi en manchego, en rödvinsmarinerad getost som jag inte minns namnet på och så en blåmögelost. Till det en äppelmarmelad och kex, samt även ett portugisiskt dessertvin, Bacalhoa.

Sist ut som den femte rätten är någon slags skapelse bestående av choklad, hasselnötter och mascarpone som vi köpte hos vår lokala italienare. Jag tror att det var glass? Till kvällens sista rätt fortsätter vi på dessertvinet, eller så korkar upp ännu en champagne, vi får se.

I kylskåpsdörren står ett par flaskor champagne till, men jag minns inte riktigt vilka. Jag tror att de var från Palmer & Co och kostade under trehundralappen. Så här långt in på kvällen smakar allting fantastiskt, så dyra champagner är ju ganska onödigt.

Hoppsan, tiden sprang visst iväg. Jag skulle ju bara titta in och säga hej och gott nytt år och hoppas att ni får ett fint avslut på tjugohundranitton. Om ni har orkat läsa hela vägen hit, så gott nytt år, mina vänner. Vi ses tjugotjugo.

Trettionde december.

Så går årets nästa sista dag. Det är en dag av att uträtta ärenden, att köpa blommor och linneservetter till nyårsdukningen, hämta ett par humrar i fiskdisken, springa förbi en av antikhandlarna på gatan bredvid och rota i besticklådorna efter skaldjursknivar och förrättsgafflar. Storstäda lägenheten och måla naglarna.

Det är klart nu, alltsammans. Och imorgon behöver det inte handla om något mer än att duscha och göra sig fin, laga middagen och duka bordet. Det känns som tillräckligt på årets sista dag.

Att avsluta en vecka, ett år, ett decennium.

Ikväll blir det decenniets sista datenight, säger han när vi fortfarande ligger i sängen. När söndagskvällen kommer visas vi till ett bord för två i hörnet på en liten italiensk restaurang. Buffelmozzarella och tomat, rigatoni med oxfilé och ett ripasso som gör volter mot min gom. En tiramisu och två skedar. Timmar som går och sällskap vid borden intill som byts ut.

Kommer hem och byter klänning mot morgonrock. Han följer med lätta händer konturerna som tyget inte döljer, och jag lägger mina fötter i hans knä medan han dricker sin sängfösare. Och snart, snart ska morgonrocken få falla.

Decenniets sista helg.

Promenerar på iskalla gator. Det är kallt och det är egentligen inte min kopp te, men ändå känns det mysigt. Stövlar och kappa och mössa, tjockaste halsduken och tumvantar i skinn. Köper nyårsaftons alla viner, handlar till nyårsmiddagen. I saluhallen på Östermalm växer de tre planerade rätterna till fem.

En champagnebar serverar en av våra nyårschampagner på glas och vi säger att vi ju måste prova, för det är ett beställningsvin som vi köpt på chans. Ett glas blir två. Så faller mörkret och vi skrotar planerna om middag ute, köper med oss saker till en charkbricka istället och går hem och provar nyårskläderna, jag testar nyårsfrisyren och han läser recept.

Och så går decenniets sista helg.

Stockholm.

Klockan är inte ens sju när vi stannar till utanför porten. De andra bär in våra väskor och jag går till Ica, handlar apelsiner och kaffe och färskt bröd. När jag kommer hem igen står väskorna på rad i hallen, ägg kokar på spisen och ljusen brinner på köksbordet.

Min svärmor stannar förbi frukost och lunch, sedan går hon mot tåget samtidigt som min man går till barberaren. Innan dess har barnet klivit på bussen till sin far. Jag byter om till mjuka kläder och lyfter på täcket, ligger därunder med min bok i flera timmar.

Tänker att det var fint att fira julen i det lilla huset i skogen, men att det känns bra att vara tillbaka. Att jag kan tänka mig att ha lägenheten för mig själv tillsammans med min man under några dagar, att vara nakna, att inte dämpa oss, att vara med varandra.

Annandagen, sista dagen.

Så kommer annandagen och det är dagen då vi åker hem. Sent ikväll lämnar båten Finland och tidigt imorgon är vi hemma igen. Vi packar och plockar och städar. Jag går förbi spegeln och ser min mamma, så som jag minns henne från mina barndomsjular. Jag vet inte om det är kläderna eller håret eller allt tillsammans, men jag ser henne i mig själv.

Vi äter de allra sista julbordsresterna, står på bryggan och andas in den höga luften, promenerar genom en snöig skog, tar ner adventsljusstakarna, tömmer julgranen på karameller och stoppar dem i munnen. Tänder bastun för den allra sista tvagningen.

Och så juldagen.

Vi vaknar på juldagen och det ligger snö överallt. På hustaken, på gräsmattan, på trädtopparna. Julskinkesmörgås och brasa. Ligger under samma filt i soffan och tittar på nyårsklänningar och slipsar på mellandagsrean.

Säger att vi borde få i oss dagsljus och ger oss ut. Vi hamnar på en stor kyrkogård. Där finns en lång stenmur med namn på de män som stupade i andra världskriget. Framför står långa rader med vita kors och namn på alla de som försvann, de vars kroppar aldrig kom tillbaka från kriget. Vi tänder ljus för de som inte längre finns bland oss. 

Dukar upp resterna av ett julbord, dricker upp den sista julmusten. Och nu är bastun tänd och vi är inne på den sista chokladasken. Ännu finns lite glögg kvar, ännu ett spel att spela, fortfarande en bok kvar att läsa.

God jul.

Julafton. Risgrynsgröt, vörtbröd och ost. Läser bok skavfötters med min man i soffan. Långpromenad genom skog och förbi sjö. Eld i öppna spisen och julmusik som sprakar ikapp. Förbereder maten och tänder bastun. Bastar oss rena och kliver i julaftonskläderna. 

Dukar upp ett julbord och äter i en evighet. Irish coffee till de vuxna, ännu ett glas julmust till barnet, och så öppnas julklapparna. Barnet blir så glad för barbourjackan att han har den på sig resten av julklappsöppningen. Och så glögg och after eight och läsa i julklappsböckerna, och där är vi nu. 

Jultvagningen.

Det är sent på kvällen innan julafton. Vi tänder bastun och skämtar om att det är dags för jultvagningen. Det är bara han och jag. Det brinner i kaminen och värmen färgar mina kinder röda, gör håret fuktigt i nacken och bildar ett tunt lager väta på min hud.

När det blir för varmt slår vi upp dörren och kliver ut på den lilla altanen. Det ryker från hans kropp, värmen ångar ut i minusgraderna. Han vänder sig mot mig och ler, med skogen och sjön och dimman bakom sig. Luften färgas vit av vår värme. Vi går in bastun igen, stänger dörren och våra händer fattar tvålen, vandrar över varandra.

Tjugotredje december.

Det blir dagen före julafton och jag börjar den som jag börjar alla dagar här. Tända ljus på bordet, ägg och kaffe och nybakat bröd, sedan drar jag på mig min kappa och går ner till sjön. Ställer mig på bryggan och tittar på den tunna isen och det svarta vattnet som brutit sig loss, den vita dimman och de mörkgröna träden. Står där och låter minuterna gå.

Tiden går så fort här. Jag hade så många böcker med, så stora tankar om allt som jag skulle skriva. Men timmarna går och jag läser bara litegrann, har bara haft datorn öppen en gång. Istället har jag blivit beroende av chokladpraliner, bytt eftermiddagskaffet mot irish coffee och spenderat timmar vid matbordet intill julgranen. Spelat spel, lyssnat på musik, pratat. Och tittat på sjön, på dimman, som om den har förtrollat mig.

Dan före dan före dopparedan.

Vi ställer granen i hörnet intill matplatsen, bredvid fönstret där man ser sjön. Äppelmust och ett litet fat med svärmors kakor på bordet. Ljus och små röda kulor och karameller hängs på grenarna, en efter en. Julklapparna packas upp och stuvas in under granen.

Vi promenerar på grusvägarna, förbi hästhagar och galopperande rådjur. De allra mjukaste jeansen och en bomullströja, inget smink och raggsockor i stövlarna. Om en stund ska vi tända bastun, svettas bort doften av utomhus innan middag och glögg och en bok i soffan. 

Karameller i granen.

Det är bara han och jag i bastun. Min svärmor och barnet sitter mittemot varandra vid matbordet och snurrar tråd på karameller. Det är en tradition som hon har haft med sina barn, att hänga godis i julgranen, och nu för hon över den på mitt barn.

Jag sitter på bänken under honom. Det droppar från mitt ansikte, ner på benen. Jag tittar på de små dropparna som bildas på min hud, känner hur de börjar rinna. Min man drar med handen genom de där dropparna. Det här är så skönt, säger han och jag hör mitt barn och min svärmor skratta på andra sidan bastudörren, ser framför mig hur högen med karameller i färgglada papper växer på den rödrutiga duken.

Nu börjar julen.

Vi är här nu. Klev ur bilen och drog in doften av skog och sjö i näsan, kände hur lugnet bredde ut sig. Gick ner till sjön och tittade ut över vattnet och på dimman som aldrig riktigt lättar mellan sommar och snö. Tände brasor, värmde upp, åt nybakat vörtbröd med smör.

Nu har vi precis kommit in igen efter en promenad genom skogen som min svärmor äger, halva vägen släpades en julgran bakom oss. Den står i farstun nu, men imorgon får den komma in. Chokladasken är framme, bubblet väntar i kylen och brasorna sprakar.

Nittonde december.

Klockan är trettiotre minuter från att bli fredag. Jag är så trött, men hjärnan arbetar fortfarande. Vi har tvättat, plockat och packat hela kvällen. Handlat glögg och sill, slagit in julklappar, hämtat julgransbelysningen från vinden, tankat och tvättat bilen, vattnat blommorna, dammsugit upp all grus som hamnat på golven.

Men nu har jag pussat min man godnatt, lagt mig i sängen och lyssnar på hur han fortfarande stökar runt. Imorgon åker vi till huset i Finland och firar jul. En vecka av skogsdoft och hög luft, av brasor och filtar och böcker, chokladpraliner och rödvin och all världens tid att skriva.

Nu stänger han av musiken, borstar tänderna. Om två minuter kommer han släcka lamporna och lägga sig bredvid mig. Placera sitt ben över mina ben och klappa lite förstrött på mig, som han alltid gör.

Julklappar, rödvin och hud mot hud.

Vi har bestämt att vi ska mötas hemma vid fyra, barnet och jag. Vi promenerar två kvarter längs vår gata, sedan viker vi in till min frisör. Barnet sätter sig i stolen och blir av med en decimeter hår. Vi går vidare till NK, han får januaris månadspeng i förskott och ber mig vända ryggen till efter att jag visat vilka strumpor jag tycker är finast.

När vi har tre små papperskassar, och ett paket i varje, sjunker vi ner vid ett högt bord. Beställer varsin hamburgare, must till honom och rödvin till mig. Det är högljutt och stimmigt och underbart. Kommer hem vid åtta, barnet kliver in i duschen och jag lägger mig på min man i soffan. Drar upp hans tröja över magen och lägger kinden mot den varma huden.

Kusligt men mysigt.

Klockan är alldeles snart tjugotvå och jag ligger i min säng. Jag är inne i någon slags fas just nu, en där jag vaknar vid sex på vardagsmorgnarna och är pigg. Vaknar och längtar efter kaffe och mina fotsteg mot fortfarande slumrande trottoarer.

Imorse vaknade jag halv fem. Tvingade mig själv att ligga kvar till fem, sedan smög jag upp och gjorde kaffe, tände ljus och satte mig i soffan under en filt och läste en bok. Gjorde mig i ordning vid sex, sa god morgon till barnet vid halv sju och innan klockan slagit sju promenerade jag gränd upp och gränd ner i gamla stan.

Det var mysigt. Och lite kusligt. Mest mysigt.

Nedräkningen.

Det blir måndag i den sista arbetsveckan innan året ska ta slut. Jag inleder den med att skriva långa listor över det som behöver ske dagarnas första åtta timmar. När jag kommer hem gör jag samma sak, fast med de åtta efterföljande timmarna.

På den första listan står det saker som att skriva slutrapporter och uppdatera projektdokument, på den andra listan finns det sånt som att klipptid för barnet ska bokas och nagellacksremover ska köpas och att den sista julklappen måste skaffas fram. Problemet är bara att den sista julklappen är den som min man ska få och jag har verkligen ingen aning om vad det borde vara.

Idag gick jag förbi bokhandeln på vägen hem och läste på hundra baksidor innan fem böcker fick följa med hem. På fredag tänkte jag att den första ska dyka upp, att barnet ska hitta den vackert inslagen i sin väska när vi klivit på båten som ska ta oss till Finland. Sedan ska de ligga på hans plats vid frukostbordet, ett nytt bokpaket varje dag fram till julafton.

Sedan gick jag hem och skrev mina kvällslistor, en för var dag. På måndagens lista skrev jag köpa böcker till barnet och sedan satte jag en bock framför, för så störd är jag. Imorgon ska jag köpa mossa, stearinljus och den där nagellacksborttagaren.

December och festerna.

Mörkret har fallit sedan flera timmar när vi kliver ut på trottoaren. Alla vi möter är festklädda. Det är kavajer och flugor, strumpbyxor och höga klackar och lockade hår, blombuketter och champagneflaskor i famnar. Jag tänker att det nog ser ut som att vi också är på väg till en av julens alla fester, men det är vi inte.

December har sprakat av dem, av julfester och adventsmingel och middagar, men så blir det dagen före tredje advent och vi är klara med festerna. Säger att det var länge sen vi satt mittemot varandra vid ett bord för två, bara vi och inga andra. Så han bokar ett bord och vi sitter där och äter länge och pratar långsamt. Promenerar hem på regnvåta trottoarer, häller upp ett sista glas vin och somnar nära strax efter midnatt.

Och det sista jag tänker innan jag somnar är att det är skönt att decembers alla fester är över. Att de firanden som är kvar är enkla och intima. Som jullunchen med mina närmsta på jobbet på torsdag och julbordet som vi äter tillsammans med min svärmor när vi åker över till grannlandet på fredag. Den stilla julen som vi ska fira i det lilla huset intill sjön i skogen där vi är som allra mest avslappnade. Sedan kommer en nyårsafton och den kommer bli en helt annan historia, men det är nog det som är det fina. Allt det där tillsammans.

Om att ha lördagskväll.

Det är lördag och eftermiddagen ska alldeles snart bli kväll. Jag har inte lämnat soffan på flera timmar nu. Mjuka jeans och bomullsskjorta och vågigt hår efter långpromenad i regnet. Levande ljus som flämtar och resterna av en kopp kaffe och det krispiga vita vinet från sushilunchen, mjuk sjuttiotalsmusik i bakgrunden och en utläst bok och en man som parar ihop recept och vin till nyårsafton.

Men om fyrtiofem minuter måste vi ha blåst ut ljusen, stängt av musiken och bytt de mjuka kläderna till något som är värdigt en lördagskväll där det bara är han och jag, en bengalisk restaurang och rödpang.

Hopplös.

Jag är så trött hela torsdagen. Vi skojar om det när vi sitter bredvid varandra och jobbar, säger att vi inte borde ha druckit det där sista glaset rödvin igårkväll. Vi har bara adventsljusstakarna, skrivbordslamporna och golvlampan intill vårt konferensbord tända, skämtar om att vi inte tål ljus eller stora bokstäver idag.

Dagens sista timme håller jag i ett möte och hon kan inte hålla tillbaka fnisset när jag kämpar för att behålla fokus, hur jag behöver spärra upp ögonen för att inte somna. Till sist tänder vi taklampan och jag norpar en lussekatt från fikarummet och då är det som att energin rinner till. Den varar bara i en timme, sen släcker vi och går hem.

Lägger mig på soffan under en filt och äter chokladpraliner som blev över från middagen igår, tittar på barnet som lagar mat. Han skakar på huvudet åt mig, säger att jag är hopplös som äter choklad innan middagen.

Kvinnor, vin och choklad.

Jag har lagt en mörkblå duk på bordet, dukat med servetter och de fina besticken. Letat fram guldiga ljusstakar och köpt en enkel röd blomma och placerat i en låg vas på bordet. Hackat svamp och persilja och luftat vinet, fått de som jag lever med att lämna hemmet.

Om en stund ska jag starta igång en risotto och sedan kommer de börja trilla in en efter en, de fyra kvinnorna som jag ska spendera kvällen med.

Innan allting riktigt vaknar

Det är mörkt när jag tittar ut genom köksfönstret, jag ser bara mörker och de små lamporna runt grannarnas balkongräcken och snövita kala grenar. En liten stund senare står jag på trottoaren, fast klockan inte ens hunnit slå sju. Temperaturen har halkat ner under minusstrecket och jag har min varmaste halsduk.

Jag promenerar under ljusslingorna mellan husen, förbi skyltfönster som glittrar av paljettklänningar och julgranar, förbi slottet och in i gamla stan, över hala kullerstenar och längs de stora fönsterrutorna med chokladstrutar. Rundar backen på Hornsgatan och allting glittrar av snö och lampor och gamla hus och det är så vackert att jag nästan dör.

Kliver ner i underjorden och sjunker ner på ett säte i tunnelbanan, känner hur det pirrar i benen när de tinar. Skriver det här som en anteckning för det känns som att jag måste minnas det, för allting känns, allting känns så mycket.

Rövmåndag.

Måndagen börjar svintidigt. Jag ringer in till ett onlinemöte, men ljudkvalitén är hemsk och ingen hör vad någon säger. Loggar ut och tar nästa möte, men det ger ingenting, vi står bara och stampar. Går därifrån och ansluter till det tredje mötet, det är sista timmen innan lunch och det är ett möte där vi kör i diket och där hoppet om dagen rinner bort.

Äter en soppa som växer i munnen, tänker att jag somnar om jag blinkar för länge. Trycker i mig fem kanelgifflar eftersom de står där och jag är deppig. Jobbar efter bästa förmåga under eftermiddagen, men det säger verkligen inte mycket. Kommer hem och bråkar med min son, sen kommer min man hem och då bråkar jag med honom också.

Jävla rövmåndag. Tisdag, tack.

Så blir det söndag.

Vi har en långsam söndag. Den följer en yvig lördag, där middagssällskapet var stort och barnen glada och stämningen varm. Det är en söndag där vi tänder det andra ljuset och äter frukost i hundra år och inte rör oss utanför dörren förrän på eftermiddagen. Det är en sån söndag när vädret är blött men ljusslingorna mellan husen och på fasaderna gör att regnet glittrar. När glögg delas ut i små pappersmuggar och det är omöjligt att frysa.

Det är en sån söndag där min man ställer en rosa drink, klirrande av isbitar, framför mig och säger skriv du på din bok så lagar jag mat och barnet gör SO-läxan utan att jag behöver säga till. En sån söndag när stjärnorna i fönsterna lyser och alla ljusen är tända, en sån söndag när en ostkaka ligger och väntar på kvällen. Det är såna här söndagar, de här stunderna, som jag tänker att jag kommer vilja ha för alltid.

Om en julfest, Berns och ett julpyssel.

Det är lördagsmorgon och jag har varit vaken i en halvtimme. Tänt ljusen i vardagsrummet, kokat kaffe och satt mig skräddare i soffan med datorn. Igår var det julfest. En trerätters på en restaurang i gamla stan, sen dansgolv. När man bröt upp, för att gå hem eller för att gå vidare, tänkte jag vinka till mig en taxi och åka hem.

Men de två pojkarna som jag umgås mest med på jobbet tänkte inte likadant. De har tjatat i flera år om att jag ska följa med ut på nattklubb. Igårkväll tog de mig under varsin arm och såg till att det hände. Det är en helt annan värld, att gå förbi kön till Berns och inte betala entré och dansa på ett vibrerande dansgolv med en drink i handen.

Det är en fin värld, men den är nog inte min. Eller så kan den få vara det i korta små glimtar. Men det här, tystnaden och ljusen och skrivandet, det här är vad jag vill komma tillbaka till. För alltid, varje gång.

Om lite mer än en timme behöver morgonrocken vara utbytt, håret kammat och ansiktet åtminstone tvättat, för idag är det julpyssel med min familj. Det ska göras pepparkakshus och pysslas girlanger, lyssnas på julmusik och dekoreras pepparkakor. Och drickas varm choklad, hoppas jag. Jag behöver nog verkligen varm choklad idag.

Världens problem.

Så jag ska på julfest imorgon och jag har ingenting att ha på mig. Alla mina klänningar ligger i en hög på min säng, provade och förvisade. Ingenting känns bra. Antingen är de för korta eller för långa, för snäva eller för lösa, för svarta eller för färgglada.

Och min nya lugg, jag vet inte om den känns särskilt bra. Jag tänker att jag bara måste vänja mig vid den, men jag vet inte om det egentligen är som jag försöker trösta mig själv. Det kan vara så att jag inte tycker om den, att jag tycker att jag ser för gullig ut.

Men naglarna är nymålade och fina iallafall.

Ljuden och ljusen och magin.

Utanför tågfönstret virvlar Sverige förbi. Jag ser nästan ingen snö, inte heller grönt, mest bara grått. Det är som om november fortfarande dröjer sig kvar. Så kändes det inte igår. Igår kändes det som jul, fest och magi. Så som december känns.

Jag fick ramen och bokläsande alldeles för mig själv, sedan rödvin och skrivande. Ett mjukt sorl i baren, imma på rutorna och tindrande ljus. Det gör saker med mig, mjukar upp kanter som jag kanske inte tänker på att jag har. Gör att någonting pyr och glöder. Gör att jag inte ens bryr mig om att det ser ut som att november dröjt sig kvar på ett fält i Skåne.

Romantiserandet.

Jag ska snart packa ihop mina saker. Ta väskan som står i hallen, låta datorn glida ner och sedan gå. Promenera ner till centralen och äta en snabb lunch innan jag kliver på ett tåg som tar mig söderut. Hela vägen ner till Malmö. Under tiden ska jag fila färdigt på min presentation, öva på den tyst i mitt huvud.

Jag har en tanke om hur kvällen ska se ut. En idé om ramen i Malmös saluhall, och sedan ett glas rött och min dator i hotellbaren. Vinet och skrivandet. Vara en främling i någon annans stad, i en ny frisyr som ännu inte känns helt som jag.

En måndag i december.

Klockan är bara sexton när jag går från kontoret, men mörkret har redan trillat ner på jorden. Det ligger snö på trottoarerna och skolbarnen som jag passerar luktar skumtomtar. In i mina öron rinner julmusik. Innan jag gick sa vi hej då och ses på torsdag, för en av oss åker till Malmö, en annan till Luleå och den tredje någon annanstans.

Jag sätter mig i frisörstolen, visar en bild och frågar om det skulle passa. Hon nickar och sätter saxen i håret. En timme senare har jag en kort page, den når bara precis ner till hakan, och en lugg som stannar under ögonbrynen.

Hemma är maten klar och efteråt lägger vi oss skavfötters under en filt i soffan. Han gnider sin tumme mot mitt fotvalv, liksom frånvarande medan han läser någonting. Jag ligger där under filten och blundar, ser ljusen som fladdrar mot ögonlocken, känner hur kroppen sakta tinar, hans beröring mot min fot, handens långsamma strykning ner mot vaden.

Första december, första advent.

Äntligen tog november sitt pick och pack och drog. Han lämnade isiga temperaturer och hala trottoarer bakom sig, men det förlåter vi honom för. Ja, november är en han, uppenbarligen. På matbordet står adventsljusstaken med det första ljuset tänt och i varje fönster hänger en julstjärna. Bredvid mig står ett glas bubbel, för det är söndag och då behövs bubblor.

Jag är inne i en ganska hektisk period. Jag brukar tänka att det är i de här perioderna jag mår som bäst, sen kommer de där dagarna när jag hinner vila igen och då tänker jag att det är de som är bäst. Men egentligen behöver jag nog båda.

I sann blogganda kommer här en lista på vad veckan innehåller: måndag, då ska jag gå från jobbet till frisören och sen hem och packa en väska, för på tisdag drar jag till Malmö och kommer inte hem förrän på onsdag. Sen är det plötsligt torsdag och kanske eller kanske inte kommer vi dela en flaska vin med Nikki och hennes kille. Sedan kommer fredagen och med den en julfest med jobbet, och därefter har vi lördag och julpyssel med min familj.

Just nu känns det bara mysigt och roligt, kanske mest för att det inte kommer vara särskilt stressigt under dagarna, och jag kommer ha tid för mig själv och min bok och nära och kära. Egentligen bara det allra bästa, om en tänker efter.