Inte mycket till människa.

Jag är redo att kalla det för en dag nu. Det har gått åt så mycket energi idag, allt har tagit så mycket energi. Mina kunder, mina utförare, mitt öra. Och när jag var hundra meter hemifrån klev jag rakt in i ett bråk utanför en skola. En påverkad man som gjorde utfall mot eleverna. Ringde polisen med ena handen och höll tillbaka ungdomarna med den andra.

Kom hem med pulsen dånande i öronen. Insåg en stund senare att det kunde ha slutat riktigt illa, för både dem och mig, och fick ont i magen. Min man har besök från Shanghai på jobbet och har tagit med dem ut på skaldjursplatå ikväll och jag orkade verkligen inte laga mat, så det blev mackor och oboy till min sons stora förtjusning. Gjorde sen min allra mest patetiska grej, satte mig på golvet i duschen och lät vattnet rinna över mig.

Nä. Den här dagen kommer inte gå till världshistorien.

Tryckutjämning, trumhinnor och en julfest.

Mitt högra öra håller på att ta livet av mig. Jag ska tryckutjämna flera gånger om dagen, men det händer verkligen ingenting. I det vänstra örat kluckar det litegrann, men i det högra är det helt stumt. Minuten efter tryckutjämningen är det som att det dånar i örat. I natt var jag på vippen att åka in akut och be dem trycka hål på trumhinnan och släppa ut eländet.

Nåväl, nog om mina helvetesöron. Jag är hemma och vänder. Ska dra en borste genom håret, lägga lite nytt rouge på kindbenen och läppstift på läpparna och byta lågskor mot högklackat, för om en timme sammanträder festkommittén för att avhandla årets julfest. Dekorationer, underhållning och provätning av en julsupé står på dagens agenda.

Har skjutit på det pga vill inte ha hörapparat.

Jag har varit hos doktorn idag. Jag ringde till vår husläkare i fredags och sa som det var, att jag tror att jag håller på att bli döv. Det tror inte jag, sa kvinnan i växeln. Det är nog bara en vaxpropp, använd Revaxör i tre dagar och kom hit på onsdag så sköljer vi ut den åt dig.

Jag var ganska säker på att det inte handlade om någon vaxpropp, men sa ändå tack så mycket och hej då och droppade på med Revaxör på söndagskvällen. Satan i den lilla gatan vad ont jag fick i öronen. En eländig, molande smärta som sköt sig vidare ner mot käkarna.

Ringde tillbaka till mottagningen igår och frågade om jag verkligen skulle ha så här ont. Det ska du då verkligen inte ha, sa kvinnan i växeln den här gången. Kom hit klockan nio imorgon istället och låt bli Revaxör ikväll.

Och nu har de lyst in i öronen och konstaterat svullna hörselgångar och vätska i mellanörat på båda öronen. I fjorton dagar ska jag spraya med inflammationsdämpande preparat och har det inte blivit bättre då så skrivs remiss till en örondoktor. Då får man operera in rör i öronen, ni vet den där operationen som bara små barn gör.

Det ser ut som att jag får behålla min hörsel iallafall.

Startskottet.

Så blev det måndagskväll i den sista veckan i november. Det är snorkallt därute. Barnet pluggar till franskaprov och geografiprov senare i veckan, men jag tvingade precis med honom ut på kvällspromenad. Ångrade mig efter fem minuter, för det var verkligen skitkallt.

Föreslog att vi skulle starta ett saffransbulletest istället, mest eftersom ett fik såg så jäkla mysigt ut när vi gick förbi. Om vi ska vara helt ärliga så är vi redan tre bullar in i testet, dock att de inte har dokumenterats än. Jag lovar att sammanställa och återkomma med besked om Stockholms bästa saffransbullar vad det lider.

Jag tjuvstartade förresten med adventsstjärnorna igår. Nu hänger de i alla våra fönster. Och i helgen var vi på julmarknad och så har jag druckit varm choklad fem gånger sedan i lördags. Jag tror att allt det här sammantaget innebär att vintern är här nu va?

Bobo.

- Minns du Bobo? frågar han.
- Bobo? säger jag och tittar på min son.
Det är kväll och vi har varit inne i värmen tills min man tvingat ut oss på en promenad. Kylan biter oss i kinderna, gnider mot våra lår. Ändå är det skönt.
I två, tre, fyra sekunder minns jag inte Bobo.
Sen träder bilden av en liten, sliten nalle fram.
- Åh Bobo, säger jag. Herregud. Du gick aldrig nånstans utan Bobo.
- Jag vet, säger han. Jag har inte tänkt på honom på flera år.
- Inte jag heller, säger jag.
Jag skrattar och stryker min handskbeklädda hand över hans rygg. Vi skrattar åt Bobo, hur den lilla björnen alltid hängde från min sons lilla barnhand.
- Var är Bobo nu? frågar han och jag måste svara att jag inte minns.
- Kanske i nån gammal låda?
Någon timme senare har han somnat och jag ligger i sängen, med kinden mot min mans bröstkorg. Hans tumme ritar cirklar mot mitt ryggslut.
- Vi borde hitta Bobo, säger han. Som en liten rolig julklapp.
- Ja, säger jag. Jag ska hitta Bobo.
Även när man är tretton kan man behöva en trådsliten gammal björn.

Storslagna planer.

Vaknar till en fredag. Mörka jeans, volangblus och klackar. En rak, enkel kappa. Möter bort förmiddagen i festkommittén på jobbet, planerar för årets julfest som är ett par fredagar bort. Chicken tikka masala, en kopp kaffe och ännu ett möte, sen får det vara en dag.

Hoppar av vid Fridhemsplan. När jag går in genom grindarna till den stora mataffären pirrar det plötsligt till i magen, det där suset som påminner om hur glad jag är över att bo där vi gör. Köper bara det som ser gott ut. När jag lämnar är det med klementiner, julmust och choklad i påsen. Promenerar hem genom Vasaparken, på den stora fotbollsplanen spolas årets skridskobana och i gräset glimrar det av frost.

Duschar varmt, tvättar bort arbetsveckan. Ett glas rött och choklad. Sushi till middag. Bestämmer mig för att nu är det dags, hädanefter ska jag spendera en kväll i veckan med att skriva en bok. Än vet jag inte vad den ska handla om.

Kämpar emot.

Jag hittade en adventsljusstake från Oscar & Clothilde. Den är så jäkla fin att jag har tänkt på den fjorton gånger om dagen sedan i söndags. Men jag ska inte köpa den. Hittade samtidigt en godisskål (en gris!) och en nötknäppare (en and!) som skulle passa fint ihop med vår kapsylöppnare (en anka!) som min man vann på auktion häromdagen.

Men nej, jag ska inte, trots att det nog är mitt livs adventsljusstake.

Om jag känner efter.

Apropå igår. Jag tror att jag vet varför det är en öm tå. Det är ett klassiskt symtom, jag vill inte vara som min mamma. Min mamma byter ut nästan hela sitt möblemang i intervaller om femårperioder. Hon är i en sån fas just nu. Jag frågade häromdagen om jag skulle hjälpa henne sälja de gamla möblerna på blocket, men hon säger att hon inte vill ha främlingar i huset. Pappa fick köra allt till soptippen.

Jag vet inte om det gör mig mest arg, ledsen eller besviken. Oavsett är det ett jävligt dåligt sätt att behandla vår miljö. Jag vet inte om det är ignorant eller arrogant. Generationen innan mina föräldrar byggde ett hem och behöll det så genom alla år. Jag minns det från min farmor och farfar, det såg alltid likadant ut hos dem. Jag tycker att det är vackert.

Igår accepterade vi en offert på ett nytt köksbord. Ett gediget, massivt vitlaserat björkbord. När jag var hemma hos en kollega för ett litet tag sedan berättade han att när han och hans fru fick veta att de var gravida så åkte de till Stalands och köpte det största bordet de hade. Att det var med bordet som de lade grunden till sin familj. Nästa år ska han gå i pension och bordet står fortfarande i köket, ännu lite vackrare med märken från barn och barnbarn.

Och det, å andra sidan, är så urbota jädra fint.

Rådvill.

Jag går runt och är ständigt frusen. Tycker att mina nattlinnen är för tunna, så gräver fram t-shirtar från min mans garderob. Har en sjal över axlarna på jobbet, händerna kupade runt en tekopp. Tänder ljus i hela lägenheten och leker med tanken på att tända lågor på gasspisen, men kommer på att jag jobbar med brandsäkerhet och googlar filtar istället.

När vi ändå är inne på saken. Jag tycker inte om köphysterin som pågår just nu. Tycker inte om att köpa för köpandets skull. Däremot finns det saker som vi behöver och som jag tänker att vi kan passa på att köpa om det nu ändå ska kosta hälften av vad det brukar kosta.

Är jag en hycklare som tänker så? Men vi behöver en spegel till hallen. Jag behöver nya stövlar till tjusigare forum. En tjockare filt, eftersom det ju är skitkallt. Det är prylar som behövs, bra grejer i bra kvalitet som jag tänker att vi ska ha tills de inte längre håller ihop. Kan det vara ett hållbarhetstänk även om jag inte köper secondhand?

Ja, ni märker ju vilken öm tå det här är för mig.

Otippat.

Jag var i badhuset idag. Det lilla i gamla stan, det som jag går till varje vecka. Det var varmare än vanligt i vattnet och hög, klassisk musik i bakgrunden. Det var så jävla maffigt att simma till. Jag kände mig som något slags vattendjur, som om jag var i mitt element.

Det är så konstigt att jag trivs där, att jag känner mig så lätt och lycklig i vattnet, för jag gillar verkligen inte vatten annars. Jag tror att det är någonting undermedvetet, spöken från när jag var två och trillade genom isen. Jag minns det inte ens, men vatten har alltid varit otäckt. Förutom just i det badhuset. Det måste sitta något tryggt i väggarna där.

Så blev det helg igen.

Fredag. Två pizzakartonger i ena handen, en flaska rött i den andra. Av med strumpbyxor och behå, behåller klänningen på och har bara ben under en filt, rödvin i ett glas och pizzafatet i knäet. Soffan och Netflix. Mina fötter i hans knä, hans hand på mitt ben.

Lördag. Solen leker på våra väggar. Rostat vörtbröd, ost och aprikosmarmelad. Promenerar i våra kvarter, strosar i de små butikerna som kantar gatorna. Han köper en cigarr till kvällen, jag letar champagneglas i små antikaffärer, köper nya adventsstjärnor till alla våra fönster.

Och nu dricker jag kaffe och äter pepparkakor under en filt soffan, läser tidningen och har fötterna inpetade under hans bak, för det börjar äntligen bli kyligt där ute. Om några timmar ska vi ut igen, prova en ny restaurang och ta en sängfösare efteråt på vårt bästa ställe, men jag hinner göra absolut ingenting en god stund till.

En liten stund.

Jag vaknar nollfemfyrtiofem av att han suckar mot min nacke. Älskling, jag kom på en bra formulering på ett mail, får jag ta min dator och sitta i sängen? säger han och jag hummar ner i kudden. Han sitter lutad mot sänggaveln, det ljusblå skenet från datorn är mjukt. Jag blundar, har läpparna mot hans arm. Tänker att det är skönt att somna till ljudet att fingertoppar mot ett tangentbord. Det låter ungefär som regn.

Dagens.

Jag är osammanhängande idag, så varsågod för dagens blogg i punktform.

1. Jag hade jeans på mig idag. Jag har aldrig jeans på mig. Det kändes som att jag var något exotiskt djur. Jeans, skjorta och klackar. Ovant men fint.

2. Varje dag måste jag lyssna på en kollega som klagar ungefär åttio procent av allt hen säger. Jag har börjat motarbeta det med att vara överdrivet positiv. Jag hatar människor som är överdrivet positiva. 

3. Har ni twitter? Har ni tittat på Paul Banks? Min man har twitter och så ofta fastnar vi framför Paul Banks konto och ligger med huvuden tätt ihop och skrattar åt djur som gör dumma grejer. Varsågoda för relationstips.

Det var allt. Hej!

Inte rätt.

Igår hängde jag in min vinterkappa i garderoben igen. Tog fram den tunnare höstkappan som jag hängde undan när det blev november. Men nu är vi halvvägs genom och jag är för varm. Jag tänker att det här inte kan vara normalt, november är ju vintermånad. Det är tio grader varmt och jag svettas på trottoarerna, på tunnelbanan, i affärerna. Det är inte rätt.

Så jag plockar fram höstkappan och tänker att vi nog har pajat jorden. Det gör så ont i magen, för ingenting vi gör är ju tillräckligt. Vårt matbord håller på att falla ihop och våra köksstolar likaså. De är från Ikea, från sextio- och sjuttiotalet, och de kommer att upphöra med oss. Det är en sorglig tanke. Fast det tröstar lite att vårt nya matbord ska tillverkas av en snickare, i massivt trä, rättvist behandlat. Jag ska ha det bordet tills jag dör.

Det sista av vecka fyrtiofem.

Söndag igen. En kopp kaffe, tre pepparkakor och en apelsin. Vi smet ut i förmiddags, jag och barnet, köpte finfrukost och de obligatoriska fars dag-strumporna. Ikväll ska vi äta pasta och tiramisu på söder tillsammans med min mans systrar.

Annars då? Jag har tittat på hela första säsongen av Sabrina och längtat som besatt efter säsong två. Tittat på trailers till julfilmer och pinnat recept som innehåller saffran. Börjat fundera på julstjärnor. Smygstartat planering av jul och nyår. Köpt en kristallkrona och bett en snickare om offert på ett matbord.

Så går alla dessa dagar.

Vaknar vid sju. Klänning, klackar, kappa. En arbetsdag som försvinner in i tusen samtal och mail. Möter barnet på Kungsholmen och promenerar över bron in i vår egen stadsdel. Kaffe, klementin och en fysikläxa. Så kommer mannen hem och ingen orkar laga mat. Ner runt hörnet, till en indier som är perfekt för trötta vardagar, murg korma och rödvin. En omväg hem och så tre avsnitt Sabrina i soffan och det är allt en dag behöver vara.

Vardagar.

Vi möts på trottoaren på vår gata. Klockan är halv sex och jag bär på en matkasse. Han sträcker sig efter den. Lägenheten är mörk. Barnet är på träning. Vi tänder upp, kokar kaffe, äter upp det kvarglömda godiset sen helgen. Han ligger i soffan och läser nyheter högt för mig, jag står i köket och hackar sånt som ska bli en pastarätt.

Så kommer barnet hem, visar upp ett prov som han fått tillbaka under dagen, bara ett poäng från A. Maten blir klar, en timme runt middagsbordet med dagen som samtalsämne. De där timmarna runt matbordet, de är nog de bästa timmarna som finns i vår familj.

Duscha, hårinpackning, ansiktsmask. Mjuka upp november. De pluggar matte, jag jobbar lite till. Ljus på borden och filt i soffan och ett berg av klementiner som hela tiden blir lite mindre. Så blir klockan halv tio, barnet har somnat och datorn är nedstängd. Kvar är vi. Mina fötter ligger i hans knä och på matbordet håller ljusen just på att brinna ut.

Framtiden.

Så det kom ett mail på fredagsförmiddagen. Obligatoriskt informationsmöte på huvudkontoret på måndag kl. 15. Man blir ju nervös när något sånt kommer, men samtidigt som det skickades satt jag mittemot min chef och han bara log, sa att det var bra nyheter som väntade.

Så idag klockan tre, när jag fick informationen om att vi är uppköpta, så tänker jag att det kommer bli bra. Vi har en VD som är åttio år gammal, i ett familjebolag som ingen i familjen vill ta över. Nu kommer vi kunna styras som det stora bolag vi faktiskt är, inte som det lilla familjeföretag som vi en gång var. Det här kommer bli bra.

Han har ringt två gånger under kvällen, min chef. Pratat och berättat och undrat. Han har ju varit med på resan under de tio månader som uppköpet planerats, men förstås inte fått säga något. Det känns fint att han pratar nu. Det känns som förr.

Så går ännu en helg.

Fredag. Kommer hem vid fem. Låter väskan glida ner från axeln, häller upp en kopp kaffe och lägger fötterna högt ett slag. Så en borste genom håret, nytt läppstift och ut igen, Bohemian rhapsody på biografen runt hörnet, ett glas rött och choklad till filmen. Kommer hem när kvällen fortfarande är ung, men vi är så trötta, så sömniga.

Vaknar till en lördag, vaknar av hans händer mot min hud, hans kropp så nära min. Ligger kvar i sängen så länge som det går, tills tiden blir knapp. Städar, duschar, lagar mat. Klockan sju är vi sex personer runt vårt matbord. Vi har missat att det är röd dag och vi har aldrig vitt vin hemma, så vi dricker champagne istället. Flaskor som vi sparat länge, så dricks de över högljudda middagskonversationer och jag tror inte att det kunde göras bättre.

Och så söndag. Vi åker till den lilla staden. Tänder ljus på en grav, kramar om våra mammor och min pappa och klappar på deras hund. Åker hem när mörkret faller, kommer hem samtidigt som barnet. Rostbiffsmackor och rödvin, det sista plugget inför ett matteprov och resterna av en efterrätt från igår.

Så mottaglig för allt sorgligt.

För lite mer än en vecka sen såg jag A star is born. Jag vet inte riktigt varför, men filmen grep tag om mig så jäkla hårt. Jag var så ledsen efteråt och jag är nog det fortfarande. Jag tror att jag tänker på filmen säkert femtio gånger om dagen och soundtracket går på repeat i min hjärna. Små textrader ur låtarna som dyker upp nu och då.

Den grep verkligen tag om mig, filmen.

Ikväll ska vi gå på bio igen, Bohemian Rhapsody den här gången. Jag baserar det inte på någonting annat än trailern och det kända livsödet, men jag tror att det är ännu en sån film som kommer slå omkull mig. Fastna överallt i mig. Påverka mig nästan för alltid.

Betalar för det idag.

Det kommer ett textmeddelande under dagen. Date ikväll! Jag kommer hem vid sex, efter en hektisk eftermiddag. Sjunker ner i soffan. Han häller upp lite rödvin i botten av ett vinglas, rullar runt det i glaset och placerar det i min hand. Det ser ut som att du behöver det, säger han.

Jag frågar om jag borde byta om, han tittar på min klänning och skakar på huvudet. Jag drar en borste genom håret, borstar tänderna och så nytt läppstift och rouge.Vi hamnar på Döden i grytan. Beställer in charkuterier, ostar och oliver till förrätt, spaghetti alle vongole till mig och en ryggbiff till honom, tiramisu och whiskey som avslutning.

Promenerar hem, skalar av alla kläder och kliver i bara morgonrock, huvudet mot hans bröstkorg och ett sista glas i soffan. Och så en torsdag, dagen efter kvällen före. Jag dricker nästan aldrig mer än ett glas vin, två på sin höjd, och fyra glas ger visst ett bultande huvud. Men jag hade skoj, så det är okej.