Skavsåren.

Vi lyckas inte synka oss på morgonen. När jag är klar att lämna lägenheten står han fortfarande i duschen. Jag har saker som väntar och känner inte för en sen fredag, så jag lämnar. Han textar en stund innan lunch. Hinner du äta med mig? Det gör jag egentligen inte, men det är inte vad jag svarar. Tänker att han behöver ett andningshål snarare än en lunchpartner, och det måste jag ge honom.

Han sitter mittemot mig, ser så trött ut. Han säger att det inte är värt det. Att han nog skulle kunna tycka väldigt mycket om sitt jobb, men att det inte är värt att alltid komma hem efter att maten lagats och att alltid behöva jobba ikapp till sena kvällar och att jag ska behöva göra allt i vårt hem. Det är inte värt det. Och jag säger att jag håller med.

Men samtidigt kan han avlasta mig på andra sätt, vi kan handla all mat på internet och köpa vår städning. Det behöver egentligen inte vara svart eller vitt, livet. Om han nu måste lägga allt sitt fokus på jobbet under en begränsad tid tills han lär sig det fullt ut, så får det väl vara så. Då ordnar vi det. Bara vi håller koll på att vi inte tappar bort varandra på vägen.

Sättet som han ler mot mig när jag säger det, det är som om han växer fem centimeter. Samtidigt inser jag att den här mattheten som bor innanför mina revben flyttade in samtidigt som hormonspiralen. Jag googlar och ser att det är vanligt, många blir nedstämda av den. Så jag bokar tid för rådgivning kring preventivmedel, får en tid redan på måndag. Känner mig stolt över oss båda som tar tag i sånt som skaver, innan det hinner bli sår.

Ärligt.

Jag har gjort det som jag så sällan gör. Dricker ett glas vin på restaurangen som alltid får mina besök på torsdagskvällar när Adrian tränar, men den här kvällen korkar jag upp en flaska när jag kommer hem också. Häller upp ett glas och tar med mig till soffan. Kim sitter där, framför sin arbetsdator. Det är tredje kvällen i rad han spenderar framför den.

Det är ingen osanning att jag känner mig bortprioriterad. Det är en jättesanning. Samtidigt vet jag hur det är att ha kraven hängandes över sig, känner igen hans känsla av att bara vilja bli färdig. Den rationella delen av mig vill underlätta och hjälpa och leka förstående fru.

Den andra delen vill att han ska ta tag i mig. Knäppa upp min skjorta, låta läpparna leka mot min hals. Jag vill bli förförd, hänförd. Berusad. Känna att jag är allt och lite till. Eller bara tillräckligt. Men han sitter framför sin dator och jag häller upp kvällens tredje glas vin. 

Om att jag måste säga ifrån.

Onsdag morgon. Jag kliver upp ur sängen och slår smalbenet i en byrålåda. Svär över hans oförmåga att stänga efter sig. Knäpper på kaffebryggaren och ramlar in på badrummet. Han sitter med sin dator i soffan, planerar sin dag. Jag placerar en kopp kaffe bredvid honom, han vänder upp ansiktet för en puss. Jag sväljer irritationen tillsammans med kaffet, försöker glömma bort det ömma smalbenet.

Tänker att jag ska starta en tvätt innan jag går. I tvättkorgen ligger hans tröja som han hade på sig till och från gymmet igår. Den är ren. Jag fiskar upp den och blir stående, vrålar inombords. Den luktar fortfarande tvättmedel. Han går förbi, stannar upp, backar. Jag säger ingenting alls men han läser irritationen i mitt ansikte. Hoppsan, hamnade den i tvättkorgen? säger han och norpar tröjan från mina händer. Ler sitt oskyldiga leende. Och jag vill bara kasta något jävligt hårt på honom.

När vi skiljs åt frågar han om jag kan handla till middagen på väg hem. Jag nickar i tystnad. Fast inombords skriker jag tillbaka. Svär långa ramsor åt honom, säger att han för fan också kan handla. Och det som är så sorgligt är att jag ibland tänker på hur han skulle reagera om jag dog. Fast jag tänker aldrig på att han skulle vara ledsen för att jag är borta, utan jag tänker på allt det som jag gör som han inte ser. Så medveten han skulle bli om det. Undrar om han skulle ångra att han inte uppskattade det medans jag levde.

Fast jag tycker att jag inte ska behöva dö för att det ska ske.

Känslor.

Han är stressad. Jag märker det på honom. Han säger det högt ibland, men det handlar så mycket mer om det som han inte säger. Hur han tar sig för bröstet när han tror att jag inte ser. Jag kan nästan känna hans tryck där, fast i mitt eget bröst. Hans tempo är så högt om dagarna och hans fokus lämnar aldrig att leverera.

Jag tror inte att det är unikt, jag tror att det är så överallt. Men det blir ett problem, för han är fortfarande skör. Och han vill inte vara den som pratar om stressen och trycket och att måendet kanske inte alltid är så bra. Så då blir han tyst.

Och nu är vi tysta tillsammans. Jag tror att det är bra. Bra att kunna vara tysta tillsammans. Bara vara där, fortfarande nära, redo om det behövs. Ibland är det tillräckligt. Men det känns som att det har smugit sig in en viss distans mellan oss. Sen kan den finnas i mitt huvud snarare än i verkligheten. Högst troligt är det så, men jag blir ändå rädd. Jag är så underligt medveten om att jag inte vill behöva vara utan honom just nu.

En söndagskväll.

Först kommer Adrian hem. Står plötsligt där i hallen och ler mot mig, ger mig en snabb kram. Hans hår luktar rök. Lovar att jag inte har tjuvrökt, vi har grillat korv säger han och fnissar lite. Jag fnissar tillbaka. Sedan kommer Kim hem. Han har en kylväska fylld med ost med sig, ölglas från Iittala och ett solkysst ansikte.

De duschar en efter en, barnet hoppar i säng och somnar med näsan ner i en bok. Vi står i köket, plockar från kylväskan in i kylskåpet, pratar om helgen som varit. Sedan är kylväskan tom och alla hans kläder ligger i tvättkorgen och vi står där på köksgolvet. Han ler trött mot mig, öppnar sina armar och jag glider in. Det är så jäkla skönt att vara där. Det är som att jag landar varje gång han håller om mig.

Och våra kroppar är så trötta men de visar så tydligt vad de vill ha. Vaknar till liv i varandras närhet. Och det är ögonblickligt och det är snabbt och vi är så nära som det bara går. Det är lika mycket kroppsligt som att det är själsligt. Det är ett behov. Jag är ett behov, han är ett behov. Jag vaknar senare på natten, han ligger tätt bakom. Jag känner hans andetag mot min axel och jag tänker att jag aldrig skulle vilja vara någon annanstans än där jag är.

Bästa planerna.

Klockan närmar sig tre och jag tror att jag är färdig för dagen. För hela veckan. Igår åkte Kim till Finland tillsammans med sin mamma, för att se till marken och huset och allt. Och om lite drygt en timme hoppar Adrian på en buss som tar honom till sin pappa. Själv ska jag gå ett varv på Åhléns, behöver en ny mascara och rouge och ett överlack. Vill även ha nya örhängen och en ny axelremsväska och kanske en bok att fördriva söndagen med.

Jag behöver inget att fördriva fredagskvällen eller lördagen med, för ikväll ska jag dricka vin med mina kollegor och imorgon kommer min mamma, mormor och mina båda svägerskor till stan. Vi ska dricka bubblor och äta kex och ost hemma hos mig, sen ska vi gå till slottet och titta på kungliga brudklänningar, kanske dricka lite mer bubblor och sitta någonstans i solen och låta en och annan tapas glida ner.

Och så en söndag med bara en bok som sällskap, kommer vara välbehövligt.

Jag kan verkligen inte tänka mig något bättre just nu.

Sitter på ett tåg mot Göteborg. Som jag har stressat för att hinna med tåget. Undra om jag är kapabel att inte stressa? Jo, det är jag. Är nästan expert på att inte stressa faktiskt. Ingen livsnjuter som jag. Imorgon ska jag möta bort förmiddagen, men ikväll ska jag vara med Nikki. Hon föreslog en vinare på mitt hotellrum, ligga i hotellsängen och vicka på tårna och prata bort en hel kväll. Jag är väldigt mycket okej med den planen.

Uppdatering

Klockan närmar sig halv åtta. Jag ligger under täcket, det är så där fluffigt och doftar fortfarande svagt av sköljmedel. Har sparkat av strumpbyxor och kofta, bara klänningen är kvar. Ute i köket brummar diskmaskinen mjukt, i badrummet gör tvättmaskinen samma. Jag har en liten ask mörk choklad med små mintbitar i, min allra bästa sort, och en bok och en man som är på gymmet och ett barn som är på innebandyträning.

Jag har det så jävla, jävla, jävla bra just nu.

Statusrapport

Det var så mycket vår i helgen. Tunna svarta nylonstrumpor och byxor med uppvik och låga skor och en sol som stack i ögonen. Sedan blev det måndag och försiktiga snöflingor virvlar runt i luften utanför fönstret. Jag antar att det är det här som är mars, även om jag inte gillar det. Antar att det även är det här som kommer vara april.

Jag är instängd på kontoret idag, har telefonmöte efter telefonmöte, har sammanlagt en timme under dagen som är tyst. Jävlar vad jag ska vara tyst då. Jag är för övrigt väldigt sugen på sånt som är sött och gott idag. Varma hjortron, vaniljglass och kolasås. Polly. Kex, ost och marmelad. Rödvin. Kexchoklad. Mmm, kexchoklad.

Mina föräldrar och min faster med man var och hängde med oss i fredags. Promenerade ner till Gamla stan, åt en glass, gick till Kulturhuset och drack cava och åt chokladbiskvier. Sedan pustade vi ut i vår soffa tills kvällen kom, då gick vi till Brasserie le Pot. Helvete, vad bra det var. Beställde in musslor och vin och osttallrik och höll på att gå sönder på grund av gott. Och nu vill jag bara äta äta äta. Oavbrutet. Tror jag är sockerförstörd.

Livet ändå.

Dagarna går så fort. Det känns som att mitt liv består av att dricka kaffe och sitta i möten och prata i telefon och springa mellan hem och jobb och mataffär, tvätta och städa och vattna blommor och sedan är det plötsligt helg igen och en kan pusta ut på kökssoffan med ett glas vin och säga saker som gud vad skönt att bara vara.

Jag sitter på den där kökssoffan nu också, dricker det där kaffet. Kom hem från jobbet och såg alla mail som hade trillat in under de fyrtiofem minuter som jag spenderade på tunnelbanan och kände mig tvungen att öppna datorn igen. Smattrar på tangenterna i takt med regnet mot rutan. Lyssnar på ljuden från mig och från regnet, tycker om hur det långsamt börjar skymma bortom köksfönstret och hur alla lampor ännu är släckta här inne. Älskar ljuset det ger. Det där matta, ni vet, lite trötta men ändå hoppfulla.

Det är lite som jag. Men nu, nu en liten stund av lugn och ro innan de två männen i huset trillar in genom ytterdörren, innan mat ska lagas och golv städas och kläder strykas och hår tvättas. Livet alltså. Hatar hur det rullar på, älskar hur det rullar på.

När vi ändå är inne på saken.

Ibland funderar jag på vad som syns på min instagram. Vissa dagar tänker jag att någon närsomhelst kommer ställa en försiktig fråga om mina alkoholvanor, undra om det finns något att oroa sig för. För jag tycker att det är gott med ett glas vin till maten och jag har noll bekymmer med att dricka det fast det är en simpel måndag eller tisdag eller onsdag.

Men det som inte syns på instagram är ju hur sällan jag fyller på det där vinglaset. Eller hur ofta som jag lämnar det halvdrucket. För jag tycker inte riktigt om känslan av berusning, kan bara dra mig till minnes två tillfällen under förra året då glasen blev både ett, två och tre.

Jag må dricka ofta, om det är vad vi kallar ett glas vin hälften av veckans dagar, men jag dricker aldrig mycket. Och jag vet verkligen inte varför jag känner att jag behöver förklara mig. Eller kanske snarare ursäkta mig. Kanske för att det är synonymt med alkohol och dåligt föräldraskap, och ingen någonsin vill bli anklagad för ett sådant? Jag vet inte.

Om att nästan ursäkta sig.

Min pappa ringer när jag är på väg hem för att ta emot en champagneleverans. Han skrattar när jag berättar det. Herregud vilket liv du lever, säger han och jag funderar på hur orden låter när de lämnar min mun. Funderar på hur vårt liv ser ut för någon som inte befinner sig i det. Jag tror att det är lyxigare för den som står utanför.

För dammråttorna i hörnet är ju utanför bilden på instagram. Ingen annan än vi tittar på våra kontoutdrag i slutet av månaden och förfasas över hur mycket pengar vi har lagt på onödigt dyr mat. Ingen hör när jag suckar över att det alltid finns ett hörn till att städa, ännu en kökslucka med spår av matrester och tandkrämsfläckar på badrumsgolvet.

Samtidigt är det bara fånigt att förneka att vi lever ett gott liv. Vi har två bra inkomster och bara ett barn. Det gör att vi kan unna oss det lilla extra, att vi sällan behöver fundera innan vi köper något. Men vi kämpar ju för det också, jobbar långa dagar. Vi är värda det, förtjänar det liv vi har. Ändå är jag så väldigt rädd för att det ska sticka någon i ögonen.

Vändningen.

Jag är av den romantiserande sorten. Tycker att det finns något fint i nästan varenda känsla. Även när jag känner mig ledsen och nedstämd kan jag tycka att det är lite fint, att jag liksom vill känna det ända ut i fingertopparna. Krypa ner under ett täcke i soffan och äta chokladglass och titta på romantik. Att få vara ledsen, att tillåta sig det, jag tror att det är bra för oss.

Och när man börjar bli färdig med känslan kommer man nog dit där jag är nu. När man hittar upp ur soffan och hamnar framför spegeln och spenderar fyrtiofem minuter på att syna porer och noppa ögonbryn och plötsligt har lagt en ansiktsmask och bokat tid hos frisören.

Jag var där idag och den konstigaste saken hände. Jag brukar inte bli attraherad av feminina män och jag brukar definitivt inte bli fnittrig och röd om kinderna när jag pratar med en man. Men det var vad som hände idag. Jag förstår absolut ingenting. Jag satt mest där och lyssnade på min puls och tittade på hans bröstkorg och fnittrade åt allt han sa samt ignorerade att han väldigt uppenbart var homosexuell.

Jag har nu en prydlig bob, som enligt min frisör passar fint till mina höga kindben. Herregud, jag rodnar igen. Kom hem och duschade länge, skrubbade kroppen ren, löste upp det rosa nagellacket och filade ner naglarna, vill bara ha en svag vit kant ovanför fingerspetsen. Ett lager genomskinligt lack, vill vara ren och enkel och prydlig.

Och nu närmar sig kvällen och jag är mer sugen på bubbel och bok och människor än chokladglass och romantiska filmer ensam i soffan.

Klagosång.

Dagarna bara går. Jag känner mig fortfarande nedstämd, men jag vet inte varför. Det finns ingen anledning. Det är bra hemma, det är bra på jobbet, allt är bara bra. Och kanske lite tråkigt, kan det vara det? Men samtidigt, det kan inte hända så mycket hela tiden. Ska inte behöva hända så mycket hela tiden.

Den senaste veckan har gjort mig glättig. Det ekar falskt varje gång jag skrattar. Som om jag skrattar lite för mycket, lite för högt. Men det är mars och det snöar utanför mitt fönster och det är bara så jäkla eländigt. Jag hatar att vara så känslig för årstider, men det är så det är. Och jag som brukar vara bra på att muntra upp mig själv med söta ting att äta och bubbliga viner att dricka på tråkiga tisdagar lockas inte ens av det längre.

Sånt som vi är värda.

Det känns lite bättre idag. Gick till gymmet igår efter att vi ätit middag och kvällsjobbade sedan bort ett par punkter från min att göra-lista för fredagen. Det gjorde att jag kunde ta en liten sovmorgon idag, ligga kvar i sängen och dricka kaffe och scrolla instagramflödet. Starta dagen väldigt lugnt. Tänker att det är viktigt att vara snäll mot en naggad insida.

Vid nio trillade jag in på jobbet, ner i min fåtölj. Datorn i knäet, en kopp kaffe bredvid. Mailar, fixar, förbereder. Klockan tolv kommer datorn stängas av, det som inte är redo för en måndag får bli söndagens huvudvärk, för jag ska spendera eftermiddagen med min son. Gå genom en regnskog på Aquaria och fika kanelbullar på NK och läsa på baksidorna på hundra böcker, köpa godis till honom och cava till mig och planera för en regnig helg i soffan under ett dussin filtar och med böcker och filmer som sällskap.

Svacka.

Kliver ur duschen på morgonen och känner mig betydelselös. Gnider in foundation och böjer ögonfransarna, men det känns så meningslöst. Om femton timmar måste ju allt tvättas bort igen. Inget har någon mening. Men jag gör det ändå, kliver i klänningen och kammar håret och misslyckas med mascaran. Det är ögonfransböjaren som har slutat fungera.

Sedan kliver jag ner i tunnelbanan. Jag känner mig aldrig så låg som under tidiga morgnar i tunnelbanan. Grubblar aldrig så mycket över mina livsval som klockan åtta i ett tunnelbanetåg. Når förstås heller aldrig några slutsatser.

Lyssnar in en presentation, drar min egen, läser av mottagandet. Kan inte skaka av mig lusten att krypa ner under ett täcke och gråta, men tror att jag lyckas hålla skenet uppe. Fast det gör jag inte, för efteråt frågar min chef hur jag mår, undrar om jag är ledsen.

Jag börjar svara att livet känns så... Jag vet inte. Jag vet inte hur det känns. Och jag hinner inte utveckla tanken innan vi blir avbrutna. Ta dagen fri imorgon, säger han. Det tänker jag göra. Hälften av den åtminstone. Och jag kommer spendera den på vattenmuseum med min son. Titta på fiskar, uppleva tropiskt klimat och regnskog. Det kan inte känna meningslöst.

Om att försöka starta en dag.

Jag är ensam på kontoret. För nu, iallafall. En vet aldrig hur länge det kommer vara, om en timme kanske stället är fyllt med människor och liv. Så en får njuta i stunden. Av tystnaden, av kaffedoften som inte blandas med något annat än den milda essensen av min egen parfym, av att vara ensam. Det kommer vara fint även när någon annan kliver in genom dörren, men att vara ensam i sin egen tystnad, det är ändå något särskilt.

Jag behöver få mycket gjort idag. Fast ännu har jag bara hunnit startat spotify och druckit två koppar kaffe och upptäckt att mitt nagellack har en liten defekt på tummen. Det gör ingenting, perfekt är tråkigt. Och det är tur att dagen är lång.