Är det här det som är livet?

Söndag. Målar naglarna och förbereder i huvudet mina två måndagsmöten. Är påläst som tusan inför det ena, det som jag håller i. Men mötet som inleder dagen, där är det en idé som ska bollas via mig. Jag tycker om att vara blank i det läget. Inte veta så mycket på förhand, utan lyssna in och låta hjärnan utforma en plan under tiden som orden landar.

Så kommer måndagen. Kvart i sju smyger jag ut genom ytterdörren och nerför trapporna, ljudet från mina klackar studsar mellan trapphusets runda väggar. Klockan nio kliver jag in på vårt huvudkontor. Lyssnar, ställer frågor, formulerar en plan. Tänker att det är risky business att vara så oförberedd, att helt förlita sig på en fungerande hjärna. En vacker dag kanske den inte ställer upp. Men ännu har den inte svikit, för huvuden nickar och leenden är gillande.

Och så kommer det en tisdag och det som sades igår ska dokumenteras ner i någon slags uppdragsbeskrivning. Som vanligt är det bråttom. Stuvade om i kalendern och sitter vid mitt köksbord med en kaffebryggare som ständigt puttrar i bakgrunden och nya tulpaner intill och telefonen inställd på möte.

Om att känna i olika lager.

Lördag. Vi dricker varsin sidecar till fördrink, sedan promenerar vi till Jamie´s Italian. Äter pasta bolognese och chokladbrownie med apelsingrädde. Sedan ett glas rött för mig och en öl för honom på en litet ställe intill biografen innan dörrarna öppnas till La La Land. Den är fin, filmen. Men den lämnar mig med en känsla av vemod. En känsla av att saker inte är som de borde. Den lämnar mig en timme innan klockan slår över till den tjugonionde januari.

Det är ingen slump att kvällen som leder fram till datumet bara innehåller sånt som jag tycker om. Saker som brukar göra mig glad. Jag förstår det i hans sätt att planera kvällen, även om ingen av oss nämner det. Jag funderar över det när vi promenerar hem i natten. Att vi lever ett fint liv tillsammans, att jag är lycklig även utan barnet som skulle ha fötts idag.

Jag är ledsen, men jag är lycklig. Och så kan det vara, för de båda känslorna bor inte på samma plan. De finns i olika lager. I botten finns lyckan och något lager ovanför bor ledsamheten. Jag har hela tiden haft det här datumet att förhålla mig till. Tänkt att om vi bara passerar den tjugonionde januari så kommer allt att kännas bättre sen. Och jag tror att det stämmer. Jag har gett mig den här dagen att vara ledsen, att sörja, att säga hej då.

Jag tror att det är okej. Att jag är okej. Att vi är okej. Och med den insikten gör det här datumet inte så ont som jag trodde att det skulle göra.

Kontraster.

Och så kommer fredagen. Jag flänger runt en del under arbetsdagen, pratar via sms med Kim om lördagen. Hitta en restaurang du gillar och boka bord, skriver han. Krogveckan drar igång och det haglar bra erbjudanden. Jag hittar ett ställe som verkar mysigt. Tidig middag och bio efteråt? skriver han. Jag bokar bordet, han fixar biobiljetterna.

Kommer hem, städar ett snabbt varv, köper nya tulpaner. Tar Adrian under armen, köper chokladcroissant och twix och pepsi och vinkar hej då när han kliver på bussen till sin far. Hemköp och systembolaget, sedan duschen och hårinpackning och bara står under den rinnande värmen i en mindre evighet.

Snurrar upp håret i en knut, mjuka kläder, ingen make up. Två bakpotatisar i ugnen, en skagenröra till. Ostbågar och rödvin och serier på netflix. Känslan av helg, känslan av att det inte finns några förväntningar att leva upp till. Älskar det. Älskar kontrasterna.

Den där onsdagsdejten.

Något efter tre kommer det ett sms. Kan du smita? Jag funderar bara i en halv sekund. Ja, det kan jag. Han väntar inne i gallerian, utanför systembolaget. Ler och säger att vi är värda något sötstarkt innan den där bordsreservationen. Vi tar tuben hem, han byter om och jag trollar bort trötta ögon med foundation, lägger på en gnutta läppstift. Läppjar på en drink.

Sedan tar vi hissen ner, ännu en tub, promenerar en kilometer. När vi är framme står vi på Folkungagatan. Det är ett litet ställe, väldigt mysigt. Jag väljer en surdegspizza med olika ostar och fikonmarmelad och valnötter. Det är det godaste jag ätit på evigheter. Vi pratar med en ensam farbror som sitter vid bordet bredvid. Han lyfter på hatten när han går.

När vi kommer hem har Adrian precis trillat in. Glad men trött, somnar nästan genast. Vi sneglar på champagneflaskan som ligger i kylskåpet. Har alltid en på kylning, en kvarleva från förra årets nyårslöfte. Bästa nyårslöftet. Vi poppar korken och fyller glasen, skålar för vår onsdagsdejt. Ett par timmar senare har jag kinden mot hans bröst, är loj i kroppen. Med läpparna mot min hjässa viskar han att vi har en ny onsdagstradition.

Varsågod för lägesrapport.

Dagarna går. Det känns som att jag inte gör så mycket mer än att se dagarna passera. Kom hem efter en fin eftermiddag med vänner i söndags. Ni vet hur det är, när man sitter alldeles för många timmar runt ett köksbord och pratar pratar pratar och till sist säger att det verkligen är dags att bryta upp och sedan står man ute i hallen och pratar bort ännu en timme.

Så var det i söndags. Det var fint. När klockan hade hunnit bli nio körde jag in på min gata, cirkulerade varv efter varv på jakt efter en parkeringsplats. Vid halv elva kapitulerade jag och ställde mig i parkeringshuset som kostar femtio kronor i timmen. Då var jag sur. Och hade ont i halsen, utan några som helst förvarningar.

Vaknade på måndagsmorgonen utan röst och med en huvudvärk som dundrade. Var ändå tvungen att ta mig upp och ut, jag är ju inte gjord av pengar så var tvungen att flytta på bilen. Körde ut den till kontoret, där kan den stå och må bra i någon vecka. Det här med att ha bil i stan, jag kan inte förstå värdet i det. Inser att det är bortskämt att ha en tjänstebil som används ett par gånger i månaden, men jag ser inte behovet av att ha en bil.

Nåväl. Det var inte det jag skulle säga. Jag vet i och för sig inte vad jag skulle säga. Att det plötsligt blev onsdag, kanske. Och att jag är ensam på kontoret idag. Det är en ynnest att få basa över kaffebryggare, fläkt och musik. Det är nog dock alldeles för varmt här, har fläkten på högsta temperatur och fart. Är alldeles såsig i skallen, vill mest bara blunda. Har även lyssnat på podden Trettio plus trevar på morgonen och kommit på mig själv med att tänka på gotländska efteråt. Det är fint. 

Men ja, onsdag. Adrians far är i stan och undrade om han fick ta med sig barnet ut på restaurang ikväll. Adrian ska visa honom sin skola och Vasaparken och alla ställen som vi hänger på. Vi övriga familjemedlemmar ska passa på att spontandejta mitt i veckan. Har fått order om att möta Kim vid tunnelbanan halv fem och vara redo för ett bokat bord någonstans. Sedan, när vi kommer hem, ska jag unna den här fortfarande ganska hesa halsen en whisky och öppna en ny bok. Inte så pjåkig onsdag ändå.

En söndag.

Jag sitter vid köksbordet, datorn framför mig och en mugg kaffe bredvid. Naglarna är nymålade, måste fingra försiktigt på tangenterna. Om en liten stund ska jag sätta mig i bilen, köra två timmar för att nå en fantastisk liten klick kvinnor. Jag har fått order om att köpa med munkar från dunkin' donuts. Det är den gravida i sällskapet som bestämt att hon ska passa på att växa till sig. Jag kan relatera till det.

Det har pratats lite om barn här hemma på sistone. Och för en stund sedan, samtidigt som han gick upp ur sängen, sa Kim vi kanske inte behöver ha den där hormonspiralen. Den som gör att vi inte blir gravida. Jag stängde ju den möjligheten i somras, efter all blod och kramper och en smärta som gjorde mig mörkare än någonsin efteråt. Nu öppnar han dörren lite försiktigt. Jag lämnar den på glänt.

Jag säger att det ju tog oss så jäkla lång tid att bli gravida sist. Kanske ska vi köpa en hund istället? Han ler och böjer sig fram, pussar mig. Säger att vi ju alltid kan fundera på det. Det slår mig nu, när jag skriver det här, att jag inte vet om han menade barnet eller hunden.

Fint som snus ju.

Med torsdagen kommer solskenet. Det sprider sig inuti mig också. Mina steg är lättare när jag går till jobbet. Jag är först på plats, låser upp och larmar av och tänder alla lampor och gör kaffe. Sedan dräller de in, en efter en. Folk är glada, tittar ut och pratar om våren. Som om den faktiskt inte är särskilt långt borta.

Möter Kim i korsningen som har blivit våran. Äter lunch och ramlar ner i en soffa på espresso house efteråt, dricker varsin kaffe. Sedan går han till sitt och jag till mitt, jobbar några timmar till. Och snart väntar innebandy på gärdet för barnet och som vanligt stannar Kim hemma och lagar mat och jag följer barnet. Har inte bestämt mig för om jag ska promenera bort timmen eller sätta mig vid en bardisk med ett glas rött och en bok.

Och sedan tar torsdagen slut och en fredag tar vid. Det är en fredag med lunch med mina närmsta kollegor och middag i fint sällskap på kvällen och en ledig helg runt hörnet. En helg med en bordsreservation på lördagen och en söndagseftermiddag med saknade vänner, dunkin' donuts och alldeles för mycket kaffe.

Om solen som inte skiner och vänner som blir gravida.

Det är så grått ute. Träden är grå, asfalten är grå, snön är grå, luften är grå. Allt är grått. Jag behöver solsken och sopade trottoarer och uteserveringar som är tillräckligt varma om man bara har en filt över benen. Jag behöver att livet känns enkelt och att solen skiner och att jag slutar vara så trött hela tiden.

Och samtidigt. Telefonen som ringer och namnet på en av mina närmsta vänner som dyker upp på skärmen. Vi ska ses på söndag, men i sällskap av fler. Hon säger att hon kommer berätta något då, men att hon vill att jag ska veta innan. Sedan säger hon att hon är gravid. Jag visste att det var det hon skulle berätta. Förstod det redan när hon inledde samtalet.

Utomhus är det grått, grått, grått. Jag tittar ut och ser allt det gråa. Skrattar in i luren och säger grattis, gud vad roligt, jag är så glad för din skull, hur mår du? Och det är ingen lögn. Jag är glad för hennes skull. Men i glädjen bor även något annat. En sorg, känns det som. Eller avundsjuka. Det kan vara så fult att det är en rå jävla avundsjuka jag känner.

Jag hör på hennes försiktiga formuleringar att hon letar efter tecken på min trasiga insida, men jag tänker att hon ska slippa se den. Det är fel att hennes graviditet ska få mig att gå sönder inuti, men det är rätt att hon inte ska behöva bära min smärta. Det är hennes första barn, det som sker i henne ska bara vara fint och spännande och hundra procent om henne. Jag är glad för hennes skull. Och ledsen för min egen. Det är okej.

Men jag skulle verkligen behöva lite solsken just nu.

En tisdagsplan.

Jag har ett barn som fortfarande ligger i sin säng, med hörlurar på öronen och musik i telefonen. Han är sjuk, har feber och är ganska medtagen. Han är så sällan sjuk, jag tänker att det kanske är därför som febern slog så hårt mot hans lilla kropp den här gången. Eller så är det helt enkelt så feber beter sig.

Han vill inte göra så mycket mer än att ligga i sängen och lyssna på musik. Och den här mamman är ganska nöjd med en tisdag helt vigd åt att vandra mellan soffan, filten och arbetsdatorn och barnet i sängen, säkerställa att han är okej trots febern. Koka te och fluffa kuddar och servera glass.

Kär.

Så passerar en helg. Vi har gått hand i hand, ätit halloumiburgare och druckit rödvin på en liten kvarterskrog, gått vidare och stannat för en öl eller två på nästa ställe. En sån där mysig pub som kanske skulle kunna bli vår, ett sånt ställe som en vill komma tillbaka till. Hundar som ligger i sina ägares famnar, runda stämmor som pratar lågmält med varandra, mjuk musik i bakgrunden. Lugnt och mysigt och varmt. Som jag tycker om det.

Och en lördag med sovmorgon till elva och kaffe i sängen och rosiga kinder efter promenad runt söder, middag och kaffe någonstans på vägen, soffa och film och godis och cava på kvällen. Och en söndag med lika lång sovmorgon, Åhléns och NK och Michael Kors och bara vara. En kväll i pinnsoffan i köket, en bok i handen och fötterna i hans knä.

Mitt liv sedan vi flyttade till Stockholm, jag är så kär i det.

Äntligen fredag.

Fick feeling på morgonen och bestämde mig för att åka till vårt kontor i Kista istället för till det gamla vanliga söder om stan. Det är ett nytt kontor, vi har bara haft det i någon liten månad och jag har av varierande orsaker inte lyckats ta mig dit för att spana in det. Men idag, idag skedde det. Och jösses, vad jag tyckte om det.

Väggarna är nymålade och reser sig vita och höga, golvet har en nylagd heltäckningsmatta och allt är nytt och rent och fint. Jag är svag för bättre yttre omgivningar, det gör mig lugn och strukturerad inombords. Dessutom sitter den enda andra kvinnan i vår region på just det här kontoret och vi kom ganska snabbt fram till att vi borde hänga mer. Och sagt och gjort, jag stämde av med min chef och han tyckte att jag ska vara där jag trivs bäst. Så hallå där Kista, vi kommer se en hel del av varandra i framtiden.

Det kanske allra bästa är att det innebär att jag finns på samma gata som Kim under dagarna. Tänker att fler dagar kan vara som idag - ta pendeln tillsammans till jobbet, pussas hej då, mötas upp för en snabb lunch vid halv tolv och sen sammanstråla vid pendeln igen när arbetsdagen är över. Idag är dessutom en lite extra bra dag, för snart ska jag följa Adrian till bussen till hans far, sedan hem och duscha och kliva i en klänning och ta min man i handen och sätta oss vid ett dukat bord.

När februari kommer.

Sent på onsdagskvällen ringer Kims syster. Hon säger att årsdagen närmar sig. Det är årsdagen av deras pappas bortgång hon menar. Ett år har snart gått. Hon säger att det är jobbigt, frågar om vi alla kan åka bort tillsammans den där helgen när hela året passerat. Kim upprepar hennes fråga högt och jag nickar, där jag sitter mittemot honom i sängen i mörkret.

Vi säger att Köpenhamn vore fint. Nära men ändå tillräckligt långt borta för att skapa lite distans. Fyra familjer i varsitt hotellrum, Köpenhamns gator på dagarna och middag och vin på kvällarna. Att spendera tre dagar så, jag tror att det är precis vad vi alla behöver.

Snart vänder det.

Hej från under en filt i soffan. Det är en trött människa under filten idag. Jag har tre fullspäckade arbetsdagar i ryggen, har hållt i ett forum för en del av vår organisation dessa dagar. Presenterat och föreslagit nya vägar att slå in på, haft workshops om idéerna och lyssnat av hur allt har tagits emot. Det har varit bra dagar, men det är mycket att sortera.

Så jag har krupit in under en filt och försöker räta ut tankarna, renskriva anteckningar och landa i svar på alla frågor som flugit omkring. Det krävs så mycket av mig att fungera just nu. Jag tror att det är för att det är januari. Den där månaden då jag skulle varit höggravid och trött på det och bara någon ynka vecka från att ha en bebis i min famn. Så blev det ju inte.

Och det gör ont. Det gör faktiskt jätteont just nu. Jag tror att januari behöver gå, och sedan behöver jag inte låtsas vara glad. Sedan behöver jag inte fundera på hur livet hade varit, hur jag hade sett ut, hur jag hade mått. Vi behöver bara passera den tjugonionde januari, och sedan kan jag börja må bra igen.

Cava, chokladbollar och dinosaurier.

Så kommer veckans sista arbetsdag. Vi jobbar båda från vårt hem idag, varierar att sitta mittemot varandra vid köksbordet och bredvid varandra i soffan. Det är mysigt, jag tycker om att ha honom i närheten. Lyssna på hans mjuka smattrande mot tangenterna när jag tar mig genom en fyrtioniosidig brandskyddsdokumentation. 

Och i kylskåpet vilar en flaska cava till kvällen och om några timmar ska jag möta mitt barn på centralen. Jag saknar honom så mycket att det kniper i hjärtat nu. Det första jag ska göra när han kliver av bussen är att krama honom hårt. Det andra är att fråga om vi ska åka hem och göra chokladbollar. Det tredje är att föreslå pannkaksfrukost och dinosaurier på naturhistoriska imorgon. Det fjärde är att krama honom igen. 

Om en deadline och kanelbullar och en saknad avkomma.

Onsdag. Jag har hela tiden en känsla av att vi är en dag längre fram än vad vi är. Tänkte hela måndagen att det var tisdag, tänkte hela dagen igår att det var onsdag och idag har det känts som torsdag hela dagen. Det är en bra sak att det inte är torsdag, för jag har en snäv deadline och är inte i närheten av att vara så färdig som jag borde vara.

Nåväl, jag gör som jag alltid gör när jag jobbar mot en deadline i närtid - har satt mig på café och dricker kaffe och äter kanelbullar och skriver tills fingrarna värker. Det fungerar. När den här dagen är slut kommer jag vara klar och ha en presentation redo.

Och imorgon kommer mitt barn hem efter en vecka hos sin far. Det har varit fint att leva i tvåsamhet de här dagarna, men jösses vad jag saknar mitt barn nu. Det är mysigt att bara vara jag och Kim och jag uppskattar det himla mycket, men när det gått en vecka hinner det bli vardag och en vardag utan mitt barn är bara fel sorts vardag.

Om det här med nyårslöften.

Tre dagar in på det nya året. Jag har funderat mycket på det här med nyårslöften. Jag är nog inte den som tror på sånt, men jag är inte heller den som tror på att behöva äta magkatarrsmedicin mot halsbränna för att en inte äter rätt. Så. Jag har ett nyårslöfte ändå.

Jag måste ta hand om mig själv bättre. Motionera mer varierat, äta mindre kött, dra ner på sockret. Se till att jag mår bra i kroppen. Jag tror att jag i sinnet är på väg dit jag vill vara, lycklig i min relation och nöjd över där jag är arbetsmässigt. Men kroppen, att den ska må bra, det är målet. Tänk så många år som den måste hålla.

Kim berättade förresten att hans nyårslöfte är att röka fler cigarrer. En kan ju tycka vad en vill om det nyårslöftet, men jag tänker att det nog åtminstone är ett som kommer hålla.

Sätter standarden för 2017.

Nyårsdagen. Vi sover länge, dricker kaffe i sängen till efter lunch. Mina ben hoptrasslade med hans. Slösurfar, visar varandra, skrattar. Han hittar en lampa vi borde köpa. Går upp, går och köper godis, han sätter på en film. Den är nästan tre timmar lång. Vi ligger i soffan, snurrar runt i olika positioner, alltid i närkontakt.

Sedan, när det är mörkt ute, snörar vi på oss skorna och promenerar ett par timmar. Han har fått för sig att vi ska gå 125 mil under 2017. När vi kommer hem duschar jag varmt, när jag kommer ut har han dukat upp resterna av nyårsaftonens chark- och ostbricka. Nattlinne och morgonrock i soffan, Modern family på netflix.