Dåliga dagar.

Jag har en så jobbig känsla i kroppen idag. Känner mig alldeles obekväm. Om ett par timmar ska jag göra något jobbigt, men jag vet inte om jag får prata högt om det. Jag har förberett mig så gott det går, men jag behöver rota så djupt för att minnas saker. Minnas saker och vittna inför en domstol om det. Jag har aldrig gjort något sådant förut, tycker det är jobbigt.

Och så ringde det en man imorse. Någon som jag som hastigast haft kontakt med tidigare, för någon vecka sen. Han var arg över att jag inte återkopplat. Vilket han har rätt i att jag inte gjorde, jag glömde helt enkelt bort det, ringde aldrig tillbaka till honom. Men det handlade egentligen bara om en småsak och ett tillfälle, och han var så otrevlig och mästrande. Mitt misstag och hans ilska var inte i paritet.

Jag tänker att han hade en dålig dag. Att jag har en dålig dag. Att han var arg över något annat och att någon behövde ta skulden för det. Och att jag redan kände tvivel inför mig själv och att jag applicerade hans ilska ovanpå det. Jag tänker att imorgon blir en bättre dag.

Traditioner.

Jag har så mycket traditioner med mig i bagaget, har haft så många bestämda uppfattningar om hur julen ska firas. Men så i söndags blev det första advent och jag rotade i gömmorna efter adventsljusstaken. Började städa bort ljusstaken från Klong som jag älskar så högt, men när adventsljusstaken tagit dess plats insåg jag att jag inte tycker att den är fin. Inte om jag verkligen tittar på den.

Så jag stoppade undan adventsljusstaken. Lät den som jag tycker så mycket om stå kvar framme istället. Hädanefter ska jag göra saker på mitt sätt. Fundera över vad jag tycker om och bara behålla de traditioner som gör mig glad. Hitta på egna, nya traditioner. I söndags köpte jag ett ljus med tjugofyra siffror, ett sånt som brinner lite varje dag. Det står i fönstret i vårt kök, en liten bit ifrån min favoritljusstake. Jag blir lite pirrig inombords varje gång jag tittar på det. Som om det representerar något större än bara ett ljus.

Perfekt.

Vi har en sån söndag. En perfekt. Dricker kaffe i sängen, äter risgrynsgröt och vörtbröd till frukost. Två avsnitt Gilmore girls. Jag är förkyld och hostig, så det är befogat med tre timmar i soffan mitt på blanka förmiddagen. Det virvlar ner snö hela dagen. Jag tvättar alla handdukar och sängkläder, fyller elementen med dem. Gör imma på alla våra fönster. Innan eftermiddag ska bli kväll slänger vi oss i soffan igen och tittar på äventyrsfilm. Efteråt steker jag pannkakor, vi äter dem med hjortronglass och lönnsirap. Tända ljus på bordet, snö utanför fönstret. Vi stoppar om barnet, duschar varmt och kryper ner mellan rena och mjuka lakan.

Jag frågar, Adrian svarar.

1. Vad säger din mamma ofta till dig?

Gå och snyt dig. 

2. Vad gör henne lycklig? 

När jag gör som du säger. 

3. Vad gör henne ledsen? 

När jag inte lyder fast du sagt något hundra gånger. 

4. Vad skrattar hon åt?

Kim. 

5. Hur var din mamma som barn? 

Hur ska jag veta det?

6. Hur gammal är din mamma?

30 år. 

7. Hur lång är din mamma?

1 och 66 väl? Nåt sånt iallafall. 

8. Vad är hennes favoritsysselsättning? 

Kolla på gamla saker. 

9. Vad är hon jättebra på? 

Det du gör. Typ allt faktiskt. 

10. Vad är hon inte så bra på?

Springa. 

11. Vad jobbar hon som?

Du fixar väl så att stora företag har brandskydd va? Typ. 

12. Vad är hennes favoritmat? 

Sushi. Förutom när du doppar det i för mycket wasabi. Det händer mig också ibland. 

13. Varför är du stolt över henne? 

För att du är min mamma och för att du schysst. 

14. Vilken seriefigur är hon?

Serena från Pokémon. 

15. Vad gör ni tillsammans? 

Går på museum, tittar på film på vår bio, promenerar. 

16. Vad är likt mellan dig och din mamma?

Vi båda gillar att shoppa. 

17. Vad är olikt?

Jag hatar gamla hus. Du älskar gamla hus. 

18. Hur vet du att din mamma älskar dig?

För att du säger det varje kväll när du stoppar om mig och säger god natt. 

19. Vad är din mammas favoritplats?

Mellan mig och Kim. Det är ju alltid där du sitter när vi tittar på film. 

Tomteskum och julgranskulor och varm choklad.

Lördagsmorgon. Om tre minuter slår klockan nio. Jag har en kaffe bredvid mig, en sovande man på andra sidan. Hör dova läten från ett barn framför sin dator tre rum bort. Jag har ont i min kropp. Ont i öronen, i halsen, spända axlar och en irriterande hosta. Och dessutom en muskelsträckning i vaden, hur tusan det nu gått till.

Vi hade mina föräldrar och två av mina brorsbarn över på middag igår. Det var mysigt, extremt lugnt. De åkte vid nio och jag somnade i soffan. Vaknade någon timme senare av min man och hans närhet. Den där trevande, försiktiga, sedan snabba, heta. Älskar att vakna så.

Men nu är det lördag och jag har blivit lovad en helg av bara det jag vill och ingenting mer. Det är mina premisser. Återhämtning, vila, lugn. Men också lite gamla stan och NK och fika, Gilmore Girls och tomteskum. 

Det här med att lita på magkänslan.

Så kommer den där torsdagen. Den där torsdagen då jag valde min chef före en annan tjänst. Han berättar att vi har fått en utbildningsförfrågan från ett politiskt parti och jag säger någonting om partiet och sedan är vi igång. Så som vi alltid är. Vi tycker lika i mycket men skiljer oss i små aspekter. Det gör att vi får spännande diskussioner. Alltid på samma sida, men inte alltid på samma rad.

Timmarna går och vi pratar pratar pratar, men väldigt lite om jobb. Bara kort om de där uppdragen, bara precis tillräckligt. Istället pratar vi om allt annat, jobbsaker och personliga saker. Någonstans på mitten säger han att han vet att jag bearbetas av ett annat företag. Att han vet att de erbjuder en bra tjänst, men att jag borde stanna kvar. Att jag kommer nå dit jag vill, att framtiden finns där jag är. Att jag hör hemma här. Och jag säger att jag har tackat nej och jag kan nästan ta på lättnaden som strömmar ut från honom.

Och jag bara vet att jag har fattat rätt beslut.

Magkänslan.

Och så på måndagskvällen kommer det ett mail från min chef. Han skriver att två extremt spännande projekt precis landade hos oss. De är komplexa och intressanta och utmanande och allt som vi nånsin har velat ha. Han frågar om jag kan sätta av min torsdag till att gå genom uppdragen med honom.

Jag tvekar inte, trots att det är just under torsdagen som jag har bokat den där lunchen. För jag känner i varenda fiber i min kropp att jag ska vara kvar där jag är. Blir mer nyfiken på de där två kundprojekten än på den andra tjänsten, och jag tänker att det väl säger allt.

Och dessutom tror jag att om jag är kvar där jag är och om jag ger allt jag har, så kan jag nog få samma tjänst som hos vår konkurrent här i huset inom ett par år. Och är det någonstans man vill vara, så är det där jag är. Det är det som min magkänsla säger mig.

Svårt beslut.

På måndagsmorgonen kommer ett samtal. Det är VD:n för ett konkurrerande företag. Han säger att de håller på att forma en tjänst som borde bära mitt namn. Han frågar om jag vill prata lite om det och jag säger att jag kan lyssna. Och han berättar vidare och det han säger låter bra. Roligt. Utvecklande. Han frågar om jag vill träffas över en lunch och prata vidare om vad vi kan göra med tjänsten. Jag säger ja. Tänker att man alltid kan lyssna.

Ett par timmar senare sitter jag ner med min chef, så där informellt som det alltid är. Och jag känner ju att jag hör hemma där jag är. Vill nästan inte ha något annat erbjudande, vill inte riskera att känna att jag borde gå vidare. Tänk om det är för bra för att tacka nej till?

Men jag behåller den där lunchen i kalendern ändå. Lyssnar på magkänslan.

Härligt!

Sitter i soffan iförd morgonrock, underkläder och kvällsmakeup. Har nog aldrig känt mig så mycket som en lyxhustru som nu. Herregud, använde jag dessutom precis ett ord som kvällsmakeup, vem är jag ens? Men ni förstår vad jag menar. När en har sminkat sig en gnutta mer än vad en gör under dagtid. I den här texten kan ni förresten byta ut en mot Christel. Hon sminkar sig aldrig med eyeliner under dagtid. Och just det, Christel är ju jag. Glömde att det här ska vara någon slags anonym blogg.

Gud vad jag svamlar, har inte ens börjat på vinet än. Det som jag skulle säga var att det är ganska härligt idag. Jag är ganska härlig idag. Den där lunchen blev inställd, så jag ringde min chef och frågade om han verkligen tänkte tvinga mig att duscha och komma in till kontoret. Det tänkte han inte, och definitivt inte om jag inte tänkte duscha innan. Så jag har jobbat från soffan, till sist tagit den där duschen och sminkat mig lite extra. Om en timme måste jag nog hoppa i brallorna ändå och möta upp Lollo, dricka vin och flamsa bort en kväll. Jag är väldigt mycket värd det.

P.S. Är inte härligt ett ganska härligt ord? D.S.

Runt hörnet.

Sitter på ett café på gärdet och kvällsarbetar. Adrian spelar innebandy runt hörnet och jag passar på att få undan saker som behövt vänta under dagen. Det passar ju ganska fint att dricka en kopp te och jobba undan timmen som måste passera innan jag möter upp mitt barn igen. Kim är hemma och rullar köttbullar och lovar mig ett glas vin när jag kommer hem.

Och imorgon är det redan fredag. Jag ska jobba från soffan på förmiddagen och sedan möta upp mina närmsta kollegor för finlunch. På eftermiddagen tar jag mitt barn under armen och sätter honom på en buss till sin far, sen möter jag upp Lollo på en himla efterlängtad vinkväll. God mat och vin och tjejprat. Kan tusan inte få en bättre fredag, tror jag.

Om det tog slut nu.

Sandra Beijer skriver att hennes kille har gjort slut. Det slår mig i solarplexus. Hon skriver att hon känner sig så idiotisk som läste signalerna så dåligt. Som om hon borde ha kunnat se att han skulle göra slut. Jag tänker att om mitt eget förhållande tog slut nu skulle jag nog säga samma sak. Det har varit så många jobbiga stunder, så mycket kämpande. Jag tror att vi kommer orka fortsätta kämpa, att det finns en uppriktig vilja att fortsätta vara tillsammans från bådas sida. Men tusan, vad jag skulle kunna säga exakt samma sak om det tog slut nu.

Om bilar, raggsockor och män.

Fredag morgon. Dagen då min bil måste bort från snödrivan som bildats runt den. Det är murar av snö runt hela bilen och taket är täckt av en halvmeter. Jag har ingen skyffel och vägrar köpa en, så jag sparkar bort snön. Vid ett tillfälle sparkar jag en trottoarkant istället för snöväggen och hela foten skriker av smärta. Det bultar i den ännu, nu någon timme senare.

Efter fyrtiofem minuter i snöhögen är jag blöt och genomfrusen och bilen är fortfarande till häften fast. En man kommer fram och erbjuder sin hjälp och jag vet inte om jag ska kyssa honom eller börja gråta. Gör inget av det utan tackar snällt och tillsammans får vi loss min bil på bara någon ynka liten kvart.

Kör bilen till jobbet där den får stå varmt. Hackar tänder i tjugo minuter på tuben hem. Jag har fläckar från bilen och smutsig snö på strumpbyxorna och sockorna är blöta, mascaran har runnit och jag ser precis lika hemsk ut som jag känner mig. Kommer hem, slänger in alla kläder i tvättmaskinen och duschar varmt. Mjuka tights, stickad tröja och raggsockor direkt från elementet.

Och orsaken till att jag vägrar köpa en skyffel? Startade dagen med att bråka om pengar. Vi brukade aldrig någonsin bråka om pengar förut, men vi hamnar allt oftare i den diskussionen nuförtiden. Det bekymrar mig att vi sällan verkar vara på samma våglängd. Jag vet inte när det hände. Eller jo, under hans sjukdom. Det är så mycket som kastats om sedan han blev sjuk och ibland har vi så svårt att förhålla oss till varandra.

Men jag ska försöka lägga grälet bakom mig idag. Vill så gärna ha en lugn och insnöad helg och känna mig glad. Glad och lätt. Titta på film efter film och bara vara under en filt i soffan hela helgen. Jag behöver det, kräver det. Kan någon ringa min man och berätta det?

I ett snökaos.

Det är snökaos i Stockholm. De lärde säger att det föll fyrtio centimeter snö igår. Det är mycket snö. Men det är lite underbart samtidigt, folk som glider fram på hala skosulor och skrattar högt tillsammans med främlingar och säger att det är galet rakt ut i luften, till den som hör och vill svara. Snöbollar som far över vägarna, folk som promenerar på gatorna istället för trottoarerna. Jag har nog aldrig skrattat tillsammans med så många främlingar förut som jag gjorde igår. Stämningen var bara så fin, trots allt som händer i världen. Det var svårt att vara ute igårkväll och känna sig bekymrad. Det gör man ju ändå, så klart, men för en kort stund var det enkelt att glömma bort.

Vitt och svart.

Vaknar upp till en vit värld utanför. Det yr snö utanför sovrumsfönstret, en decimeter vilar redan på fönsterblecket. Djupt under täcket bredvid mig kommer en trött röst, det ser ut som att Trump vann. Jag sätter mig rakt upp, blir på riktigt förvånad. Trodde nog hela tiden att det fanns så mycket motstånd till det onda i människor att Hillary Clinton skulle vinna med en skräll. Att folk skulle skrocka efteråt, säga att det aldrig var någon fara. Men så går Trump och blir president. Det vita utanför fönstret ger vika för den dystra tyngden inombords.

Vad kommer hända med världen nu? Vad kommer hända med USA? Och samtidigt, igår var jag och min chef på Executive day. Lyssnade på världsledande människor, människor som var så säkra på en demokratisk seger att de inte ens berörde något annat scenario. Den enda som aldrig pratade om politik var Monica Lewinsky. Även om det på sätt och vis var det enda som hon pratade om. I botten. Det känns så tragiskt alltsammans. Hennes livsöde. Att USA kommer ha Donald Trump som president. Så tragiskt. Så ovisst.

Om att inte vilja vara ensam ändå.

En grå lördag. Det blåser genom min kappa den korta stunden jag överger min soffa under dagen. Tar en liten promenad men det är kallt och jäkligt och jag går snart hem igen. Tillbaka till soffan, till kaffet, till filten, till boken. På kvällen kommer Kim hem, har längtat så mycket efter honom att jag får hålla tillbaka för att inte hoppa på och gränsla honom i hallen.

Vi hämtar folköl och pizza och delar filt i soffan. Sedan blir klockan ännu senare och vi inser att det snöar ute och min trettioåttaårige man är absolut tvungen att gå ut och känna på snön. Vi promenerar genom yrande snö, längs med gator som blir vita. Bitvis är de ganska fulla av nästan vuxna människor som ritar könsorgan i snön och leker som barn. Och par som vi, som strosar hem hand i hand. Hemma igen är vi nerkylda, kommer fram till att bara hud mot hud kan värma. Hud mot hud, nära, med yrande snö som döljer oss bortom våra fönster.

Tjugonionde januari.

Det är mörkt när jag kommer hem från jobbet. Mörkt i lägenheten, mörkt utanför våra fönster. Kim och hans systrar har åkt till vår hemstad för att spendera en kväll med deras mamma och pyssla om pappans grav. Jag låter det fortsätta vara mörkt, drar av mig stövlarna och går fem steg in i lägenheten och stannar mitt på hallmattan. Alla helgons afton.

Jag tar tändstickorna, tassar vidare in i mörkret, sjunker ner på knä framför vardagsrumsbordet. Drar med en tändsticka mot tändsticksasken, får upp en låga och tänder det ensamma stearinljuset på bordet. Tänder det för barnet som inte finns. Tänder det eftersom jag inte är gravid i sjunde månaden. Blir sittande så länge, länge. Bara tittar på den fladdrande lågan. Bara sitter, bara tittar.

Sedan tänder jag lamporna i våra fönster, häller upp ett glas vin, skickar ett meddelande till Kim. Sätter på musik, häller upp lakrits i en liten skål. Undrar hur jag kommer må den tjugonionde januari. Datumet som vårt barn inte längre är beräknad att födas.

Om att lyckas, eller nåt.

Tidig onsdagsmorgon, klockan är inte ens sex, och jag tittar ut från mitt vardagsrumsfönster och ser hur snöflingor dalar ner. Jag väcker barnet, säger att vi måste komma iväg tidigt. Att vi måste köra extremt försiktigt. En knapp timme senare sätter vi oss i en bil på sommardäck.
Det är min bil, min alldeles nya fina tjänstebil som jag hämtade för två veckor sedan.
Jag ringer Däckia för att kolla om de har tid att lägga på vinterdäcken eftersom de finns i Katrineholm, dit vi är på väg över dagen. Det har dem inte. Jag ringer pappa.
- Aldrig i livet att ni ska åka runt i snöstorm med sommardäck. Kom hit, säger han.
På kvällen, efter att jag har haft möte på vårt huvudkontor hela dagen och Adrian har lekt med gamla vänner och min mamma gräddat en hög pannkakor och pappa fixat med mina vinterdäck, sitter vi runt deras köksbord.
- Är det inte häftigt, den du har blivit? säger pappa.
- Hur menar du? frågar jag.
- Du gör det du gör om dagarna, folk lyssnar på dig. De ger dig en bil för fyrahundratusen att köra runt i. Du ska snart åka hem till din lägenhet i Stockholms innerstad. Tänk vem du har blivit som vuxen. Jag är imponerad.
- Vi är väldigt stolta över dig, säger mamma.
Jag säger att det handlar om tur också, att jag har varit på rätt plats vid rätt tillfälle. Men jag blir ändå glad över deras ord. När jag och Adrian en liten stund senare sitter i bilen på väg hem, med mörkret runt oss och en och annan snöflinga fallande utanför och mjuk musik från stereon, tänker jag på det där. Sneglar lite på min son. Även om jag har varit hans mamma i elva år har jag fortfarande svårt att förstå det ibland. Jag var bara nitton när jag fick honom och tiden har gått så fort sedan han kom. Och även om jag har kämpat hårt för att ta mig hit, från att vara en ensam nyförlöst tonåring utan någon användbar utbildning, så har jag haft människor som har hjälpt mig på vägen. Allting handlar ju om dem. De som gjorde det möjligt, hjälpte mig när jag behövde det. Jag tror att det, i den situationen som jag var i, är avgörande för om man ska lyckas. Jag vet nog förresten inte riktigt vad jag menar med att lyckas, men det känns som att jag har gjort det. Kanske är det något så enkelt som att skapa ett liv för sig själv, ett liv man är nöjd med, och sedan är dess utformning mindre viktig.

Sanningen om män och sms.

Det är uppenbart att min son har drabbats av den första kärleken. Det finns en flicka i hans klass som han pratar om varje dag. Precis som det finns andra barn vars namn vi hör varje dag, men det är något i hans tonläge som förändras när han nämner hennes namn. Något i hans blick, i hans hållning. Jag bara vet att han är förtjust, även om han är ganska tyst om det. Jag har frågat lite om henne och hans känslor, men han gör bara stora ögon. Jag tänker att han kommer prata om det när han känner sig redo.

Men det var inte det som jag skulle säga. Häromdagen - just apropå något som den här flickan hade sagt eller inte sagt och han undrade vad det betydde - berättade jag för Adrian att jag har lagt ner timmar, veckor i sammanslagen tid, på att tolka saker som någon har sagt eller inte sagt eller hur många punkter någon skrivit i ett sms. Han skrev punkt punkt punkt, VAD MENAR HAN? Han gjorde en smiley efter den där meningen, VAD BETYDER DET? Han svarade inte direkt nu, TYCKER HAN OM NÅGON ANNAN? Och så vidare.

När jag berättade det här för Adrian tittade Kim på mig, och förstås: Jag har aldrig ens tänkt en sån tanke. Man skriver ju bara. Vad finns det att tolka? Jag visste det! Visste det! Jag har spenderat så många timmar på att försökt förstå det andra könet och deras eventuella känslor för mig genom att bryta ner deras ord i beståndsdelar. Vänt och vridit. Stoppat in värden, tagit bort. Funderat och förvirrats. Och så har de bara skrivit, som en ju gör.

Jag har egentligen bara ett tips till min son i det här sammanhanget: slå inte in på den vägen. BÖRJA ALDRIG ANALYSERA. Om jag bara får ge ett enda råd i hans tonår, så är det detta. Börja aldrig vända och vrida på någon annans ord. Ta, och ge, dem bara för precis vad de är. För HELVETE, vad mycket tid som försvinner annars. Poff, borta!