Recept på en fredag.

Jag mår bra idag, tackar som frågar. Det har varit en bra dag. Ett flyt genom hela dagen. Ganska många möten, men varje möte har avslutats lite tidigare än planerat och jag har hunnit renskriva mötesanteckningar, schemalagt mina actions och gått in i nästa möte med tom inkorg. Det kommer hända cirka aldrig igen, så det är nästan värt att fira.

Tog mig själv på orden (igen) och hällde upp ett glas iskall chablis, som sig bör. Ska fira vidare medelst rökta räkor och aioli, en baguette, kex och brie. I kylen ligger även en flaska bubbel, men också den precis öppnade flaskan chablis. Jag har inte bestämt mig för vilken av dem som ska få följa mig genom kvällen.

Världens snabbaste covid.

Tog mig själv på orden och hoppade in i duschen. Blåste ut håret på rundborste och smorde in mig med något som luktar gott efteråt, strök en klänning och klev i. Halsduk och trenchcoat och en timme på ensliga trottoarer. Och nu mår jag bra. Hundra procent bra. 

Hoppas att det var covid. Världens snabbaste covid. 

Nu då?

Jag tror inte att jag har covid. Jag mår nog inte ens dåligt idag. Visst att jag har någon svårdefinierad trötthet i kroppen, men den kan lika gärna komma sig från att jag är osminkad, oborstad och ostryken. Att jag har rört mig mellan soffan, sängen och matbordet hela dagen. Gått tjugotre steg allt som allt.

Jag tror att en dusch, en tandborstning och lite rena kläder och sedan en promenad skulle trolla bort den sista gnuttan av sjukdomskänsla från igår. Men vi får se, i förmiddags skrapade jag med en provsticka bak i halsen och lämnade över provet till ett bud. 

Men vad som händer nu, det vet jag inte riktigt. Det står att provresultatet kan dröja upp till en vecka och om jag bara hade en dag med huvudvärk, behöver jag ändå isolera mig tills resultatet kommer? Jag tänker nej. Sedan tänker jag att jag har träffat folk som någon dag senare fick symtom och då tänker jag ja. Så jag vet inte.

Helvetes corona.

Mailet kommer på förmiddagen. Ytterligare tre smittade på kontoret. Två av dem hade jag möte med på fredagseftermiddagen, på lördagen fick de sina första symtom. En timme innan det där mailet har jag tagit en tablett mot huvudvärk. Den släpper inte. Efter lunch lägger jag mig i sängen, hela kroppen känns tung och varm.

Jag har beställt ett hemtest för covid. Imorse vaknade jag av ett sms som sade att det kommer någon gång mellan nio och tjugo idag. Jag tror inte att sjukdomskänslan är lika påtaglig idag, fast å andra sidan har jag sovit tio timmar och ännu inte lämnat sängen.

Sista september.

Tredje dagen med hemmakontor. Ännu är det bara fint. Mest fint är att slippa pendlingstiden. Igår promenerade jag bort den tiden, idag sov jag bort den. Men alldeles oavsett får jag dricka första kaffekoppen i sängen och läsa internet, topp tre med att ha helg. 

Det gör nästan ingenting att det inte är helg, för klockan är åtta och jag ligger under de fortfarande varma lakanen med min dator. Jag ska snart gå upp, koka en kopp te och bre ett par skivor fullkornsbröd, toppa med rökt kalkon och gurka.

Det är en dag utan möten. Bara jag och min dator och tusen saker att bocka för. Jag tror att jag hinner med en långpromenad på lunchen, kanske runt djurgården, om jag sitter lite längre ikväll. Jag tänker att det är okej att sitta kvar med datorn lite längre om det är i min egen soffa, med te och clementiner och någon som lagar mat en liten bit bort. 

Hemmakontoret.

De stängde vårt kontor igår. Jag hann bara öppna datorn, hämta en kopp kaffe och börja förbereda mig inför dagens första möte, sedan ringde min chef och sade att ännu en har konstaterats sjuk i corona. Att flera har blivit sjuka under helgen och väntar på sina testresultat. Så jag vände hem. 

Jag gör den här veckan hemifrån. Det känns inte särskilt jobbigt. Jag är frisk och utan symtom, där ute pågår en rätt snygg höst, här inne är det mjukt och varmt. Vi har hundra sorters te och ett fruktfat som inte räcker till. Tusen restauranger med take away i kvarteret och ingen tid som spills i tunnelbanan. 

Elsa Billgren-myset.

Jag känner mig som Elsa Billgren när jag promenerar hem. Jag har varit och handlat, inte kunnat stå emot alla svenska höstäpplen och söta plommon, syrliga clementiner och små röda tomater. Precis utanför affären går papperskassens handtag sönder och jag lägger min blombukett så att den sticker ut över kanten, sedan bär jag påsen i famnen.

Kommer hem och slår upp bubbelvatten över en enda enorm isbit och en citronskiva i ett tumblerglas. Lagar en viltgryta med kantareller och persilja. Tänder ljusen på bordet. Fortsätter känna mig som Elsa Billgren. Kokar en kopp te och sätter mig i soffan, skriver det här men på soffbordet väntar en bok.

Den känns inte helt tokig, den här Elsa Billgren-känslan.

Om att ha druckit ganska mycket bubbel.

Vaknar till en söndag. I kroppen ligger en lördag på Fotografiska, en lunch som inleds med champagne, en promenad över kullerstenar, mer bubbel vid incheckningen, en fördrink innan en femrätters, tusen samtal igång samtidigt, en natt i en hotellsäng.

Vi drar ut hela gänget efter frukosten, vallar dem genom gamla stan och förbi slottet, längs Strandvägen och Karlavägen. Kramar dem hej då och åker hem till barnet. Skalar av kavaj och kjol, lägger mig under en filt i sängen i bara tröja och strumpbyxor. Min man lägger sig bakom mig. Vi sover bort en timme.

Vaknar och byter om till jeans och stickad tröja, tvingar med barnet ut på långpromenad. Himlen är blå, solen varm och löven rödagulaorangea. När vi kommer hem har kilometerna trillat över tjugostecket. Beställer mat och glider ner i soffan. Det känns som att jag hade behövt en tredje dag den här helgen.

Lördagsförmiddag.

Tänder ljusen på matbordet och soffbordet, utanför fönsterna hänger gråheten tung. Matbordet är belamrat med saker som ska packa ner i våra weekendväskor, skopåsar med skor att byta till mot kvällen, necessärer som väntar på att fyllas. Över köksstolarna hänger de strukna kläderna. 

Barnet gör utrymme för sin frukost mitt i allt det där. Jag sätter mig i soffan med min kaffekopp och en tidning. Min man kokar mer kaffe, sätter ägg på kokning. Mitt i rummet står en tvättställning med en tröja som han igårkväll kom på att han vill ha idag. 

Det är ganska mysigt. 

Hej då, veckan.

Nu lägger vi den här veckan bakom oss, sa Katrina redan igår. Men nu är det fredag och jag är hundra procent redo att lägga veckan bakom mig. Åtminstone den arbetsrelaterade delen av den. Resten kan få handla om bara skoj.

Kom hem från jobbet vid fyra, bytte om till träningskläder och gick till gymmet, hela familjen. Hem igen, lagade tacos, fortfarande i träningskläder. Och nu ska jag lägga en ansiktsmask, duscha länge, måla naglarna i en ny rostbrun nyans och putsa upp alla mina skor. Stryka två kjolar, två stickade tröjor och en klänning.

Imorgon kommer min familj. Mina föräldrar, bröder och svägerskor. Vi har en heldag planerad, med fotografiska och vinlunch, en avsmakningsmeny på kvällen och hotellövernattning för hela bunten. Tror det kommer bli fint.

Kapitulerar.

Det är en galen dag. Helvete, det är en galen vecka. Du är verkligen helt slut va? säger Harvey vid femtiden när datorerna glider ner i våra väskor. Jag nickar och tvingar honom att lova att aldrig mer sälja in ett likadant avtal igen, för det är hans avtal som gör att jag jobbar runt klockan just nu.

Egentligen ska jag konditionsträna efter jobbet, men så kommer jag hem och en regionchef ringer och jag fastnar i telefon. Står lutad mot en dörrpost med telefonen mot örat när min man slår upp whisky i ett glas och räcker mig. Jag tar emot det och ser träningsplanerna virvla upp och förbi. Sneglar på soffan och sedan på glaset i min hand. Kapitulerar.

Sagan och verkligheten och pseudonymerna.

Jag är på den sista säsongen av Suits. Eller det är inte helt sant, jag är på Netflix sista säsong av Suits. Någonstans där ute finns det en nionde säsong. Jag tror att jag har fastnat för att den påminner om oss, om de som jag spenderar hälften av mina dagar med. 

Jag säger inte att vi är lika coola som de i Suits, men det finns en likhet. Det är utseendet, egenskaperna, sakerna vi gör om dagarna. På mitt kontor finns det en Harvey och det finns en Mike. Jag är en Donna. Och jag vet, det är en ganska högmodig sak att säga om sig själv, men nu sade jag det.

Och så har vi hon som jag kallar för Dana här inne, men som ju är en Rachel. Jag insåg det för någon vecka sedan. Sedan har vi min chef, som på alla sätt är en Jessica. Förutom att könet inte är rätt. Jag är inte säker på att det gör något. Han är en Jessica ändå. 

Slutet av september.

Jag tittar upp när jag promenerar till jobbet. Det känns som att jag inte lyft blicken på sistone. Luften är klar och hög, det bor en kyla i den. På fasaderna klättrar murgröna, transformerar sig från grönt till rött och gult. Jag har min trenchcoat på mig för första gången sedan i april.

Jag byter ut flera av dagens kaffekoppar till te. Äter soppa till lunch varje dag, tänder ljusen på matbordet på kvällarna. Sitter under en filt i soffan. Drömmer om äppelpaj och vaniljglass, eller kanelbullar som fortfarande är varma från ugnen.

Tack och god natt.

Det är så mycket måndag. Det händer saker på jobbet, människor som inte står vid sitt ord, ändrar sig och ställer till det för mig. Det tar nästan hela min dag att städa upp. Klockan är nästan sex när jag kommer hem. Maten ställs på bordet samtidigt, en halvtimme senare är vi på väg till gymmet.

Jag duschar vid tjugotvå. Står under vattnet och låter det rinna över huvudet. Tänker att det är första gången på hela dagen som jag tänkt mina tankar färdigt. Tömmer en diskmaskin, diskar ur en vas, stryker morgondagens klänning. Täcket doftar av hav och sköljmedel.

Om söta drinkar och varma män.

Lördag. Bredvid min säng ligger kjolen, strumpbyxorna, tröjan och behån som jag klev ur igår. På soffbordet i vardagsrummet står fortfarande mitt vattenglas och whiskyglaset som min man drack ur när jag snubblade hem sent igårkväll. 

Fredagskvällen bankar i mitt huvud. En kväll av drinkar som jag tappat räkningen på, av att prata över sorlet från en fullsatt restaurang, att mingla mellan borden med mina kollegor. 

Jag dricker två stora vattenglas, sedan två koppar kaffe. Min mans kropp är varm intill mig, hans arm ligger draperad över min mage, hans andetag mot min axel. Somnar om och sover ett par timmar till. Drar på min morgonrock och ställer mig framför balkongdörren. Släpper in den kalla luften, känner solen mot huden. Bankandet i huvudet har försvunnit.

September.

Solen skiner när jag kliver ut på Odenplan, men det bor en kyla i luften. Tidigare på dagen har jag sagt till Dana att jag tänker leva i mina polotröjor hädanefter, dricka te hela dagarna. Jag stannar till och går mellan raderna av blommor på torget, väljer ett fång rosor i rött, gult, orange och vitt, ett par kvistar rönnbär och lite grönt.

Ställer väskan på sin plats i hallen, kliver ur klackarna och hänger upp kavajen. Min man brygger kaffe och barnet gör en vegetarisk pastasås. Ställer blommorna i en vas på matbordet och tänder lamporna i fönsterna. Får en kaffekopp i handen, sätter mig i soffan och skriver det här.

Kvällen igår och dagen idag.

Det är dagen efter kvällen före. Jag skrev det i morse, det var verkligen en fin kväll igår. Men det var också en kväll med champagne medan vi gjorde oss klara, riesling till kantarellerna och den rökta stören, ett pinot noir från Bourgogne till ankbröstet och sedan ännu mer champagne till prinsesstårtan. 

Jag vaknade i morse och flyttade fram alarmet en halvtimme. Trillade ur sängen sist av alla, klev i ett par svarta byxor, låga skor och den mjukaste av skjortorna som bor i min garderob. Ett mörkrött läppstift i ett i övrigt blekt ansikte.

Tittade mig i spegeln och tänkte att det finns en charm i det ändå. Att vara trettiofyra och få känna sig skönt loj i kroppen, att ha ett lite tungt huvud men en varm känsla i hjärtgropen. Kvällen igår var tusen procent värd dagen idag.

Trettiofyra.

Jag är trettiofyra nu. Det var verkligen en fin dag igår. Tittar i kalendern det första jag gör på morgonen, ser att jag kan sluta redan vid lunch. Så vid ett åker jag in till centralen och promenerar hem. Sätter mig skräddare i sängen med datorn mot knäna och ryggen mot kuddarna och skriver. Byter om vid fyra, drar på träningstightsen och en tisha.

Kommer hem en timme senare, duschar och kliver i en klänning. Fyller ett vinglas med brusande bubblor och lägger en makeup. Medan jag drar håret genom värmeborsten avslöjar min man att vi ska äta på Lilla Ego. Vi har försökt boka bord där i två år. 

Det är en riktigt dejt, barnet är kvar hemma med en fryspizza, men vi ägnar halva middagen åt att prata om honom. På bordet mellan oss placeras rätter som är värda två år av väntan. Efteråt är luften sval och vi går en omväg hem. Kommer hem vid tjugoettrettio, lagom för att dela en liten prinsesstårta med barnet. Det sista av de virvlande bubblorna från champagneflaskan till oss och ett glas mjölk till honom.

Mina födelsedagar blir lite bättre för varje år som går.

Fjortonde september.

Det blir den fjortonde september. Loafers och svarta strumpbyxor, kjol i svartvita rutor och en sandfärgad finstickad polotröja, en svart kavaj när jag är utomhus. Jag promenerar hem efter jobbet, har en kaffe to go i handen. Kommer hem till en man som lagar en indisk gryta och ett barn som pluggar till ett NO-prov. En kopp kaffe i soffan, spenderar den första halvan av en timme med att läsa ut en bok.

Den andra halvan dukar jag bordet och förhör barnet på det som han förväntas kunna om genetik på fredag. Inser någonstans halvvägs genom att ett glas rödvin lockar mer än en löprunda. Min man frågar hur den perfekta födelsedagen ser ut och jag svarar att det skulle vara att sluta vid två, byta till träningskläder och göra ett konditionspass helt ensam, komma hem och duscha länge, kliva i en klänning och hitta till en restaurang, bubbel och prinsesstårta till efterrätt hemma.

Om jag verkligen får drömma alltså, säger jag. Jag kan fixa allt utom att sluta vid två, säger han. En timme senare ligger drömmen fortfarande kvar i mig och jag öppnar min kalender, ser att det inte finns några möten på eftermiddagen. Imorgon fyller jag trettiofyra.

Rödvin och tidiga presenter.

Fredag kväll och jag ligger i soffan. Barnet ligger i den andra änden, har sina fötter i mitt knä. Min man sitter en liten bit bort och drömmer om bilar som vi inte kommer att köpa. Jag skrollar internet, tittar på kjolar som jag kanske kommer att köpa. 

När jag kom hem från jobbet förut stod en flaska rödpang på köksbänken. Till efter vårt bänkpresspass, sade min man. Bredvid låg även det guldiga paketet som inte skulle öppnas före tisdag. Kanske till ditt bänkpresspass? säger han. Vi får fixa något annat tills på tisdag. Det ligger ett par nya Nike Metcon i paketet, precis som jag trodde.