Sen vände sig psykologen till mig och sa att jag borde fortsätta prata om det som hänt på egen hand i form av anhörigsamtal, sa att mina sår är helt andra än barnets och att de också måste läka. Jag började svara att det inte behövs, att jag har kontroll över situationen, men istället började jag gråta. Så jag antar att jag inte motbevisade henne alls.
Nu har jag landat i att jag ska ta henne på orden, att jag ska ta hjälp för att läka såren. Om inte annat så för att kunna vara det bästa möjliga stödet för barnet och det vet vi ju alla att det sker genom att sätta andningsmasken på sig själv först.
Jag tycker det låter som ett mycket klokt beslut att fortsätta med samtalen för att kunna läka på lång sikt. Jag har en bild av att du är en väldigt fin person som är bra att stötta andra i din närhet, både familj, vänner och kollegor, och i det här fallet tänker jag att du borde ge dig själv samma rätt till stöd som du hade uppmuntrat någon annan att ta. Det förtjänar du! <3
SvaraRadera