Att låta barnen växa upp.

Jag har svårt att släppa det som hände igårkväll. Både det som hände och samtalet med barnet efteråt. Tidigare när vi har dividerat om hur något borde vara har jag haft sista ordet. Använt mammarösten och sagt så här blir det och sedan har det varit så. 

Den här gången använde barnet sin nästa arton-röst och sa nej, det här är saker som jag bestämmer över själv och diskussionen dog ut direkt, för han har ju rätt. Jag styr inte över vem han väljer att vara.

Jag tror att en del av min mammaroll försvann igårkväll. Kanske är det därför som jag fortfarande är skakad, det och tanken på vad som kunde ha hänt igårkväll och allt som kan komma att hända.

Något av ett trauma.

Vi promenerar hem från restaurangen, barnet och jag, och mannen kommer från ingenstans. Han slänger sig över mig, hög på någon substans, och jag försöker knuffa bort honom men han är för stark.

Min son bryter in, knuffar bort mannen och går emellan. Han står framför mig och plötsligt ser jag tydligt hur han har blivit ett huvud längre än mig, ser hur breda hans axlar har vuxit sig. Mitt lilla barn. Sedan slår det mig att mannen kan bära kniv och paniken väller fram.

Jag försöker gå mellan barnet och mannen som han håller på en armlängds avstånd. Nej mamma, säger han och jag har aldrig hört hans röst så skarp. Ställ dig bakom mig, säger han och fasar bort mig med sin arm. Samtidigt rusar det ut folk från en restaurang och drar bort mannen från oss.

Vi är fortfarande chockade när vi kommer hem. Jag säger att jag är rörd av hans handling men att han aldrig nånsin får göra så igen. Om det står mellan honom och mig så ska han alltid sätta sig själv främst. Mamma, säger han och hans blick har aldrig varit så allvarlig. Om vi hamnar i samma situation igen så kommer jag göra exakt samma sak och det finns ingenting du kan göra för att hindra mig.

Och jag vet inte varför, men det får mig att vilja gråta av en sorg som jag inte kan sätta fingret på.

Någonting annat.

Klockan är bara sexton men jag ska stänga ner min dator nu, dra en borste genom håret och bättra på makeupen. Jag har spenderat dagen vid matbordet, i teamsmöte efter teamsmöte, men nu är det dags för något annat.

Om en halvtimme kommer tåget från den lilla staden med min mamma och mina brorsdöttrar. Vi ska titta på julskyltningen på NK, promenera förbi julmarknaden i gamla stan och avsluta med middag någonstans där det är litet, stimmigt och mysigt.

Barnet ansluter någon gång under kvällen, när han är färdig med att spela maskeradvolleyboll med sina klasskompisar. Bara jag och fem tjejer alltså? sa han och stönade högt. Det blir mysigt, sa jag.

Om att ta sig an december.

Så blir det sista måndagen i november. Jag älskar att det är den sista måndagen i november. När december kommer börjar min snyggmånad. Jag ska hantera december som om varje dag är en fest. Läppstift, höga klackar och tjusiga kläder alla dagar i veckan.

Slitna jeans, sweatshirts och praktiska skor är ej tillåtna under december. Planerar att vara en kvart sen varje morgon men att kompensera för det genom en gnutta mer makeup och välkammat hår.

Om att känna sig lite bättre.

Så blir det den sista söndagen i november och första advent. Sover till nio. Sidenlinne, spetstrosor och mjuka sockor. Tänder stjärnorna i fönsterna och det första ljuset i adventsljusstaken.

Det är bara jag och min man hemma, barnet har en helg hos sin pappa, och lördagen och söndagen ser nästan identiska ut: äter en långsam frukost, klär på oss och tar oss ut, hamnar på samma ställen som alltid. Metropol, Oscar & Clothilde, NK, Östermalmshallen. Äter vinlunch ute, lagar middag hemma.

Plockar fram alla julsaker på lördagskvällen, städar och förbereder veckans mat på söndagskvällen. Och nu, i skrivande stund, har jag ett glas crémant på en armlängds avstånd och fötterna i ett fotbad. På bordet står ett nytt nagellack, rött för nu går vi in i december.

Det har varit en bra helg. Vi har varit bra i helgen. Nästan precis som vi brukade.

Om en julklapp och ett par stövlar.

Igår gjorde jag vinterns största inköp: barnets julklapp och ett par stövlar. Jag är hundra procent emot att handla på black friday bara för handlandets skull, men att inte spara tusenlappar när man kan känns bara dumt.

Julklappen var ett par Apple AirPods och stövlarna högklackade och högskaftade. Antagligen får barnet någon tröja och ett packe kalsonger i julklapp också, men sen tänker jag att det räcker så.

Och stövlarna, herregud, jag går runt och fantiserar om hur jag ska matcha dem. Tänker långärmade klänningar som går ner en bit på vaden eller korta kjolar med halvtäckande strumpbyxor och tjocka stickade tröjor.

Sparar till senare.

Så kommer fredagen och jag har teamsmöten utan pauser från kvart över åtta till kvart över fem. Alla möten är interna och med människor som jag jobbar med varje dag, så jag drar på mina mjukaste jeans och en stickad tröja. Bara en gnutta makeup och håret i snodd.

Ställer datorn på matbordet och kör igång. Tänder stearinljusen när mörkret fallit utanför fönstret, reser mig för att fylla på kaffekoppen då och då, promenerar runt köksbordet för att sträcka ut de få minuterna som blir över mellan mina möten.

Så blir klockan halv sex och mailinkorgen är överfull men jag orkar inte. Hämtar en ny kopp kaffe, skriver det här och tänker att jag går till gymmet istället, tar kväll, tar helg.

Sanningen kommer om natten.

Jag sörjer oss inte under dagarna men på nätterna, i mina drömmar, är jag ledsen. Oftast har vi redan lämnat varandra eller så är vi på väg att göra det och varje morgon vaknar jag med tyngden av drömmarna i bröstkorgen. 

Sedan startar dagen och jag går upp, spenderar mina timmar på kontoret, kommer hem och hänger med barnet, lagar mat, äter, tränar, plockar och städar, sitter med datorn i knät i soffan och skriver. Somnar till skenet från min mans excelfiler.

Han spenderar sina dagar och kvällar framför datorn i sovrummet. Går till gymmet den stund på dagen som han har en mötesfri timme, äter när han hinner, stryker en hand över min rygg när han passerar, strör trötta leenden runt sig.

Jag tror att det är det som gör att jag inte sörjer oss på dagarna. För att han fortfarande är här, han är bara inte här. Och inuti är jag ledsen av andra anledningar och det är som om jag inte kan sörja flera saker samtidigt.

Jag bara är, mitt liv tickar på, och egentligen är det inget dåligt liv. Men jag vet att det inte kan vara så här för alltid och jag antar att det är därför som jag drömmer varje natt, att det är därför drömmarna gör så ont.

En vit värld.

Vaknar till en tisdag när världen fortfarande är vit. Jag har tre visningar bokade, men överallt står det om hur snön lamslagit kollektivtrafiken. Jag bestämmer mig för att inte ens försöka. Klär mig varmt i min uniform för de kommande fyra månaderna: tjocka strumpbyxor, stickad klänning och sockor i bootsen.

Promenerar genom Hagaparken och det är så sagolikt vackert. Tittar på en lokal som tickar i alla boxar men inte får mitt hjärta att smälta. Korsar kyrkogården på väg till nästa visning, sicksackar mellan snödrivor och nedfallna grenar. Under dagens sista visning hittar jag min drömlokal. Jag är dock inte säker på att min VD tycker att den kommer med en drömprislapp.

Dimper in på närmaste Fabrique för varm choklad och en saffransbulle, för jag har promenerat nittontusen steg och lyssnat, nickat, pratat oavbrutet hela dagen. Orkar inte fiska upp datorn, lyssnar inte på någonting, låter mobilen ligga intill med skärmen nedåt.

Rapport från en måndag.

Det snöar hela söndagen. När jag vaknar på måndagen täcks världen av flera decimeter snö. Tänker att jag kan trängas med halva Stockholm på försenade tunnelbanetåg eller så kan jag arbeta från vardagsrummet. 

Tjocka strumpbyxor, en stickad klänning och sockor. Varvar teamsmöten vid matbordet med att sitta skräddare i soffan med datorn i knät. Så blir det lunchdags och städerskan kommer, så vi går till mitt favoritcafé.

Sitter armbåge mot armbåge och jobbar bort hela eftermiddagen. Turas om att hämta kaffe och te och så en saffransbulle vid femton. Kommer hem till en ren lägenhet. Slår upp datorn och ställer på matbordet, tänder ljusen och lagar en grönkålspaj från senaste numret av Buffé. Jobbar färdigt dagen medan pajen står i ugnen och där är vi nu. 

Och snön, den faller fortfarande.

Och så en söndagsmorgon i november.

Det börjar snöa på lördagen. Stora vita flingor som långsamt dalar ner. När jag vaknar på söndagen ligger ett vitt täcke över innergården. En stickad tröja över nattlinnet, tunna raggsockor på fötterna.

Jag är den enda som är vaken, fast klockan slagit åtta och sedan fortsatt en bit till. Köket är rent igen efter gårdagens middag. Tänder ljusen på matbordet, skär två rejäla skivor av filmjölkslimpan och lägger på julosten som vi inte kunde låta bli att köpa igår.

Sätter mig under en filt i soffan och tittar på trädens knotiga grenar som gnistrar av tusentals snöflingor. Tänker att det är dags för julböckerna som samlats på hög i min bokhylla. Väljer en och hinner läsa bort en hel timme innan lägenheten fylls med stök.

En lördag i november.

Vaknar till en lördag. Kaffe med en ton av hasselnöt. Nattlinne, mjuka lakan och en bok. Tränar en timme. En snabb städning, snittar om rosorna på matbordet, nya ljus i ljusstakarna. Dukar bordet för fem. 

Bubbel på kylning, rödvin på luftning. Bakar en filmjölkslimpa och sedan en äppelpaj med kola och saffran. Min man gör en grönkålssoppa och plockar fram goda ostar på en bricka. Italiensk vaniljglass i frysen till äppelpajen.

Och här är vi nu, sista handen ska läggas vid makeupen och en klänning ska klivas i och sedan kommer det ringa på dörren.

Ett snabbt hej.

Så blir det fredag och vi är alla på kontoret. Harvey, Rachel, chefen och jag. Vi sitter i vår lilla klunga och jobbar, går mellan våra möten, äter lunch tillsammans. Klockan slår sexton och Harvey reser sig upp. Nej, dags för after work, säger han och trollar fram en flaska.

Kommer hem ett par timmar senare, till en tom lägenhet. Öppnar en flaska crémant och låter bubblorna virvla ner i ett glas. Tänder alla stearinljus och sjunker ner i soffan. Skriver det här, men alldeles intill ligger en tidning fylld med julrecept och det är särskilt fint eftersom jag har en middag imorgon där jag tänkte smygstarta julens smaker.

Så nu skiftar jag från dator till tidning, från kostymbyxor till pyjamas, från kaffe till vin, från arbetsvecka till helg. Puss, hej!

Nästa Ryan Reynolds.

Ställer väskan i hallen, drar en borste genom håret och applicerar ett nytt lager läppstift. Min man kommer ut från sovrummet, med stressad blick och telefonen i handen. Han behöver inte säga något, jag ser det på honom. Det är ingen fara, jag går ensam, säger jag.

Kliver in i aulan och den nervösa energin från tjugofem sjuttonåringar som ska sätta upp en Shakespeare studsar i rummet. Min son står mitt i en klunga. Han ler snett när han ser mig. Jag sjunker ner på en bänk och han kliver upp på scenen tillsammans med sina klasskompisar.

Det är så fint att se hur de tar pjäsen och sina roller på allvar, men utan att ta sig själva på för stort allvar, som man så lätt gör när man är tonåring. De fnissar åt varandra och sig själva när de glömmer sina repliker och måste läsa stödord från underarmarna. 

Jag går fram till barnet efteråt, när han står med sina kompisar, och han säger hej och ger mig en kram och jag tänker att han är så nära att vara vuxen. Vi stannar till på en av våra stammisrestauranger på vägen hem. Delar en efterrätt efter maten och jag håller upp mitt glas, säger att jag måste få säga ännu en gång hur stolt jag är, och han himlar med ögonen men ler. Skål för mig, nästa Ryan Reynolds, säger han.

Den eviga romantikern.

November brukar vara besvärlig, men inte i år. Inte besvärligare än livet iallafall. Kanske är det för att november och livet går hand i hand. Jag säger till Rachel att jag nog tycker om att må dåligt. Att jag tycker om att känna.

Det är inte sant, förstås inte, jag vill vara lycklig. Skulle välja lyckan alla dagar i veckan, men det är som om det beslutet inte är mitt just nu och då är november bra för mig. Jag kan gömma mig i mörkret. 

Sitta i ett hörn i tunnelbanevagnen och lyssna på sorglig musik och titta på paret som ser så förälskat på varandra, som inte kan sluta ta på varann, se hur han ömt pussar hennes nästipp.

Bara i november.

För en gångs skull är jag ensam hemma. Jag är nästan aldrig ensam hemma. Min man är på kontoret och barnet hänger kvar i skolan med sina kompisar. Jag arbetar från köksbordet, men så slår klockan sjutton och jag tänker att det inte är kul längre.

Mörkret har fallit men jag har inte orkat resa mig för att tända lamporna. Startar en playlist med ondskefull klassisk musik och tänder ljusen på matbordet och soffbordet. Häller upp en liten whisky och sätter mig i soffan med datorn i knät. Sitter i mörkret, i skenet från stearinljus och med hög klassisk musik i bakgrunden, och skriver.   

Framtiden.

Spenderar hela måndagseftermiddagen med två uthyrare. Vi åker från objekt till objekt, arbetar oss från Solna till Sundbyberg. Tre av lokalerna som de visar får en stjärna i kanten. Tar pendeln hem när vi är klara, då är jag så långt hemifrån som jag varit under visningarna, men det är bara fem minuter med tåget.

På torsdag ska jag titta på tre lokaler i Hagastan. Det är tio minuters promenad hemifrån. Jag försöker att hålla den tanken ifrån mig, för det är ett ärofyllt uppdrag att hitta vårt nästa kontor och då får man inte fastna i drömmar om att hinna träna innan jobbet och ha oceaner av tid att skriva varje kväll.

Dagens tre bästa.

Lutar mig mot köksbänken och väntar på att dagens första kaffe ska rinna genom. Ser asken med chokladpraliner, lutar mig fram och gläntar på locket. Väljer omsorgsfullt en. Låter den smälta på tungan, sedan tar jag en första sipp ur kaffekoppen. Känner den varma skummade mjölken, kaffet, chokladen.

En långsam morgon i sängen, bara det mjuka sidenet i morgonrocken mot huden de första timmarna. Stönar över träningsvärken i benen. Kom hit så masserar jag, säger min man och lyfter på sitt täcke. Jag formar min kropp mot hans och hans händer masserar försiktigt baksidan av mina lår.

Klockan är fem och jag sträcker mig efter två champagneglas. Han poppar bubblet och häller upp. Det är vår nya söndagstradition sedan ett gäng söndagar tillbaka, att dela på en flaska bubbel medan vi städar, tvättar och lagar mat på söndagskvällen.

Fjorton grader och en klarblå himmel.

Lördag. Jag vaknar först. Tassar förbi barnets tomma rum. Skummar mjölk medan kaffet rinner ner i koppen, tar med det tillbaka till sängen och läser bort dagens första timme. Är på gymmet innan klockan slagit tio.

Svarta vida byxor, en stickad tröja och blazern öppen, för solen skiner och ingenstans syns november. Promenerar genom Stockholm, stannar till för sikromspizza och crémant när lusten faller på, avslutar med en cappucino.

Kommer hem till en lördagskväll. Mjuk musik i bakgrunden, varm glögg och locket på glänt till asken med chokladpralinerna, en filt i soffan och det allra sista av boken från imorse.

Veckans belöning.

Jag drar en borste genom håret och bättrar på läppstiftet innan jag lämnar kontoret. Promenerar till restaurangen där vi ska mötas, kommer fram en halvtimme innan vi bestämt. Min svägerska textar att hon är på väg. Om en stund kommer våra män.

Beställer ett glas crémant och slår mig ner. Det är ett stilla sorl i restaurangen, vinet är kallt och krusigt, den lilla stunden av ensamhet välkommen. Tittar på människorna, lyssnar på ljuden, skriver det här. Vi överlevde veckan.

Om att vara helt frisk.

Jag var på återbesök hos gynekologen idag. Jag sa aldrig något till någon innan, skrev ingenting om det. Jag vet inte riktigt varför. Ville nog inte behöva tänka på det. Så jag stängde av, höll tyst, tänkte att jag hanterar det efteråt om det behövs.

Det behöver inte hanteras. Proverna visade inga tecken på cancer på livmoderhalsen. Jag kommer gå på lite tätare kontroller framöver för att säkerställa att det inte blir något längre fram, men för nu är allting fint och bra.

Hur november går.

Veckan puttrar på helt enligt plan. Läppstift och höga klackar varje dag, en ny sidenscarf knuten i halsen mot novembers kyla. Jobbar aldrig längre än till sjutton. Tända ljus på matbordet varje middag.

Promenerar till gymmet, betar stadigt av kroppens alla muskelgrupper. Lyssnar på ljudbok under tiden. Steamar morgondagens kläder och hänger att vänta på nästa dag i bokhyllan. Ligger i sängen innan tjugotvå, läser en stund och släcker sen.

Om en nespressomaskin.

Jag säger till min man att jag vill ha en nespressomaskin och han tittar frågande på mig. Vi har en Moccamaster och du har ett kaffeabonnemang på Bröd&Salt, säger han och jag rycker på axlarna. 

Jag ser hur hans hjärna bearbetar det faktum att jag vill ha en pryl, för kanske har det aldrig hänt förut. Han googlar i två dygn, tittar på videos och läser recensioner. Sedan står det en skinande maskin i rostfritt på köksbänken och en burk kapslar intill. 

Herregud, vad kostade den här? frågar jag och låter handen smeka över apparaten, men han skakar bara på huvudet. Du bad om någonting och jag kunde ge dig det, säger han. Jag kysser honom, säger tack och frågar vilken kapsel vi ska prova först.

De bästa minuterna.

Jag har någon slags fobi för telefonsamtal. Förstå mig rätt, jag pratar i telefon varje dag, det är en del av jobbet, men jag gillar det inte. Skickar hellre sms eller mail än ringer. Men varje dag när barnet slutat skolan ringer han och pratar en kort stund.

Oftast sitter han kvar i skolan, jag hör hans kompisar stöka i bakgrunden, och nästan aldrig vill han egentligen något. Han ringer bara för att säga hej, berätta om något som hänt under dagen eller om någon tanke som han har.

Jag har en fobi för telefonsamtal, men de där minuterna varje eftermiddag när jag pratar med barnet i telefon, det är topp tre av dagens stunder.

Vecka fyrtiofem.

Så kommer vecka fyrtiofem och det är en helt vanlig tråkig vecka. Äntligen är det en helt vanlig tråkig vecka. Jag har inga planer, ingenting att göra. Ska bara sova, jobba och träna.

Jag har bestämt att jag ska ligga i sängen klockan tjugotvå varje kväll den här veckan, inga undantag tillåtna. Inte lämna sängen förrän jag sovit mina åtta timmar. Äta mycket frukt och grönsaker och strunta i vinet tills fredagen är här.

När jag lämnar vecka fyrtiofem ska jag vara pigg och utvilad.

En helg i november.

På bara ett par dagar blåser alla löven ner från träden på innergården, lägger sig som ett rödgulorange täcke på marken. En helg går och jag har ett naket ansikte, håret i en klämma och mjuka kläder som inte skaver någonstans.

Upptäcker att Lucy Foley har släppt sin tredje bok. Börjar läsa på lördagsmorgonen, blir klar på söndagseftermiddagen. Går långa promenader, yogar en dag, tränar styrka en annan. Risotto med kyckling och honungsglaserade ugnsstekta tomater på lördagen, grönkålssoppa och vörtbröd på söndagen.

Sitter mittemot barnet med varsin bit äppelkaka och kaffe med skummad mjölk på söndagseftermiddagen. Han går till en kompis och pluggar, jag städar och tvättar. Sextiotals musik i bakgrunden och årets Blossa i ett litet glas.

Om att vara hemma igen.

Vaknar hemma, i min egen säng. Min mans arm ligger kring min midja. Det är bättre när du är här, mumlar han mot min nacke. Jag kryper längre ned under täcket. Dagen är grå, det ska regna från morgon till kväll.

Jag vill gå en långpromenad under ett paraply. Träna mjukt och försiktigt snarare än hårt och tungt. Äta någonting nyttigt till middag. Köpa nya blommor till matbordet, tända alla ljus. Smygstarta på årets glögg som min man köpte medan vi var borta.

Vill ha mer, mer, mer.

Det är mörkt, luften är tät och mystisk över Liseberg. Pumpor och spindelväv, demoner och monster som smyger runt i parken. Jag stoppar min arm under barnets och gömmer mig bakom honom, för han är sjutton och det är hans tur att skydda mig.

Norpar det sista lediga bordet för två på hotellets restaurang. Varsin fördrink, friterade risbollar, en charkbricka och så två kulor gelato och en espressomartini. Det är så fint att bara vara vi vid middagsbordet. Pratar om allting och ingenting tills barnet gäspar stort. Vi ses vid frukosten, säger jag.

Och nu är det en ny dag och vi har precis ätit en evighetsfrukost. Jag är tillbaka i hotellsängen med en kaffe intill, men bara för en kort stund. Vi ska snart checka ut och ta oss an dagens plan: Science fiction-bokhandeln, Universum och så en burgare nånstans innan tåget tar oss hem vid sexton. 

Känner på Göteborg.

Så kliver vi på tåget till Göteborg, barnet och jag. Varsin bulle från Fabrique, för de har saffranspremiär och vi kan inte låta bli. Kommer fram, äter lunch i saluhallen, går till Chalmers och leker studenter. Kan du se dig själv här? frågar jag och barnet nickar.

Går till hotellet, checkar in, säger en timmes vila sedan ses vi i lobbyn. Och där är vi nu, med tjugofem minuter kvar på vilan och sedan blir det Liseberg. Det är fint, så väldigt fint, alltsammans.

November, sexiga frisyrer och spöken.

Så blir det november och det är något med mörkret som tilltalar mig. Jag testar en ny frisyr och en kollega skickar en het emoji på instagram, den där lilla elden ni vet. Rachel tittar på min rufsiga halvtofs. Sexigt, säger hon. Jag tar en klubba från godisskålen. Nu blev det nästan vulgärt, säger hon.

Jobbar från kontoret på tisdagen, hemifrån idag. Om en stund räknas dagen som färdig och barnets och mitt äventyr startar. Vi ska gå till Hallwylska och vandra i mörkret bland deras spöken efter stängning och imorgonbitti åker vi till Göteborg. 

Liseberg och Chalmers.

På torsdag åker barnet och jag till Göteborg. Det är första stoppet på vår resa där vi spanar på universitet, och först ut blir alltså Chalmers. Fast det blir inget skolspanande förrän på fredag, för så snart mörkret fallit på torsdag ska vi till Liseberg.

Det är halloween i parken. Spökhus och grejer. Det låter så jävla mysigt att bli skrämd från vettet tillsammans med min son. Jag längtar som besatt. Längtar efter att få hänga med honom, att bara vara vi.