Runt ett bord.

Vet ni vad jag tänker på ibland? Att jag skulle vilja samla er alla runt ett bord. Ni som läser, som skriver, som berättar om saker ni tänker på. Ni som jag läser hos, ni som jag ibland lämnar ett par rader eller en kram hos. Jag skulle vilja samla er alla runt ett bord.

Ställa några vinflaskor på bordet och höra er prata. Se hur ni ser ut, vilka ni är. Om ni är likadana i verkligheten som ni är i mitt huvud. Det hade varit väldigt fint att samla er alla runt ett bord.

Om en krökt rygg och rödvin.

Jag sträckte ryggen i söndags. Kände mig stark under mitt knäböjspass, så lastade stången med ett maxlyft. Det var uppenbarligen för kaxigt, för jag orkade inte hålla ryggen spänd utan krökte den på vägen upp. Har ett nytt PB på sextiosju och en halv, men också en sträckning i ryggen. Det var det inte värt.

Har således inte kunnat träna på två dagar, men det gjorde inget för att skrota runt hemma och dricka rödpang är inte heller dumt. Fast idag känns ryggen okej, så det blir adjö till rödvinet för nu. Ingen fara dock, vi ses igen på fredag.

Livet som går.

Jag hjälper min chef planera en kickoff för vår grupp. Tar in offerter från hotell, ger förslag på aktiviteter, sammanställer långa listor med plus och minus. Blir inbjuden till förhandlingar med en av våra största kunder vars avtal löper ut. Bokar tåg till Göteborg för tisdagen. Bestämmer middag och vin med Rachel på torsdagen.

Det lilla i allt det stora, ibland tänker jag att det är det som är livet.

Måndag vecka tretton.

Du har inte skrivit på hela helgen, säger Rachel när vi träffas på måndagsmorgonen. Jag har ingenting att skriva om, säger jag. Dagen sölar sig förbi. Himlen är grå och jag känner med det. Så blir klockan fem och jag går hem.

Hoppar av vid TC, går in på Åhléns, köper nya vinglas. Går vidare och köper två flaskor vin och en flaska whisky. Barnet har bakat banankaka. Det är måndag, men jag häller upp vin i ett nytt glas, skär en bit kaka och lutar mig mot köksbänken. Barnet sitter lutad över matteboken. Jag smakar på vinet, äter upp kakan och börjar med middagen.

Undrar verkligen.

Det är fredag, solen skiner och det är fjorton grader där ute. På köksbänken väntar ingredienser till våfflor, på matbordet har påskliljor börjat slå ut i den mörkgröna iittalavasen. Intill står höga mossgröna stearinljus i mässingsljusstakar.

Jag har precis hällt upp ett glas rosévin och i skålar framför mig ligger oliver och marconamandlar. Barnet är på gott humör, min man är snäll. Så kan någon berätta för mig varför jag inte är lycklig?

Känslorna.

Jag jobbar hemifrån. Ältar tusen tankar medan fingrarna rör sig över tangenterna. Hör Rachels kärleksfulla hånskratt i huvudet när tankarna och känslorna drar iväg alldeles för långt. Det är bra, det håller mig i verkligheten.

Jag går till gymmet och lyfter tungt. Inser mitt i ett lyft att jag nog alltid kommer undra. Att det här är mitt tänk om. Jag undrar hur länge det kommer kännas.

Gå vidare.

Så händer något som jag inte såg komma. Det är en möjlighet för mig att avsluta och gå vidare, den perfekta chansen att göra allting bra, men det får mig bara att må hemskt. 

Jag hör samma mening i mitt huvud om och om igen. Vaknar mitt i natten av orden i hjärnan och andetag som fastnar i bröstkorgen. Det känns som att jag har förlorat någonting viktigt.

Blockerar allt.

Jag reser mig från stolen, går fram och tillbaka i rummet. Min chef tittar upp. Vad händer? frågar han. Måste tänka, säger jag. Berätta, säger han. Så jag berättar om texten som jag skriver och var jag fastnat.

Har du någon låt som du kan lyssna sjukt högt på och blockera jobbet en stund? säger han. Jag tittar på honom. Han rycker på axlarna. Celine Dion gör jobbet för mig, säger han. På riktigt? säger jag. Efteråt är allt glasklart, säger han. 

Jag pluggar i hörlurarna och startar Bonnie Tyler som sjunger om sitt brustna hjärta. Lyssnar, mår hemskt, börjar skriva. En timme senare tar jag ut hörlurarna. Min chef tittar på mig. Klart, säger jag. Snyggt, säger han. 

Den jävla epilepsin.

Barnet kommer hem på söndagskvällen. Han har spenderat helgen hos sin pappa. Jag frågar om han fick tillbaka teknikprovet i fredags och han tittar frågande på mig. Vadå? säger jag. Jag kommer inte ihåg, säger han. 

Han försöker minnas tekniklektionen. Tänker tillbaka på vad de gjorde. Han minns vem han satt bredvid, att de arbetade med frågor om kraft, men han minns inte om proven delades ut. Det känns som att det saknas information i hjärnan. Jag får inte ihop delarna, säger han.

Och det är precis som förut, när han hade små sekundlånga frånvaroanfall flera gånger om dagen och inte kunde redogöra för saker som hänt. Så jag ringer hans epilepsisköterska. Hon säger att det låter som att absenserna är på väg tillbaka och att hon ska prata med neurologen. En timme senare höjer de hans medicindos.

Inga äventyr här.

Jag vaknar först. Två koppar kaffe och två avsnitt Euphoria. Solkatter på vardagsrumsgolvet. Träningstights och sportbehå. Två rostmackor med ost och marmelad. Bänkpress och kabelcrunch. 

Trenchcoat och solglasögon. Lakritsglass och kaffe. Promenerar över Östermalm. Botaniserar i en chark. Rökta räkor och ostar. En flaska bubbel. Ännu ett avsnitt Euphoria. Och det var en lördag.

Äntligen fredag.

Svarta byxor, vit blus och svart behå. Har möten till fyra, sitter kvar och pratar om veckan med min chef. Köper en kaffe och promenerar hem. Ett snabbt träningspass, ett glas rödvin, pad thai. En liten whisky, ett avsnitt Billions, somnar en kort stund på soffan. 

Så blir klockan tjugotvå en fredag och jag har nog inte mer i mig än så här.  

En torsdag kvart över sex.

Dagen går i ett och jag springer från möte till möte. Det känns som att jag har grus i ögonen när det sista tar slut. Sitter på ett konferensbord med fötterna dinglandes, ömma ovanpå sina klackar, och äter chokladtårta med gaffel direkt från tårtfatet.

Stänger av datorn och går hem. Sätter mig i soffan och jobbar klart dagen och där är jag nu. Jag ska äta fläskfilépasta som barnet gjort och sedan snöra på löparskorna, fast egentligen drömmer jag om ett glas rödvin och ett badkar.

Saker vi behöver.

Jag säger till Rachel att vi behöver en kalasfylla. Mm, säger hon. Det brukar vara toppen när man mår som du. Jag nickar. Perfekt för någon så labil som jag, fast det är nog bäst om du tar min telefon, säger jag.

Men jag tänker att det är vad jag behöver. Att få dricka ett glas vin och sminka mig i hundra år, klä mig i något som gör mig snyggare än jag egentligen är, sitta mittemot en vän och inte tänka på morgondagen. Men att hon har min telefon i sin väska för två glas vin och jag tar inte ansvar för något.

Om skira lager och en halvtimme.

Jag har en ny blus instoppad i mina blå jeans. Den är himmelsblå, vid och skir. En tunn spetsbehå under. Alla mina lager är tunna och spröda och även om det inte syns så gör det något med mig, känslan av det florstunna mot huden.

Det är bara jag och min chef på vårt kontor. Det är sista halvtimmen och han frågar om jag tittade på Mello och jag skakar på huvudet. Så han spelar upp bidragen och så går en halvtimme när ingen av oss orkar jobba och vi lyssnar på halvdålig musik istället.

Jag har saknat det här.

Dagarna går och jag blockerar allt. Känslorna och orden. Stänger av och försvinner från alla ytor. Men så kommer måndagen och jag promenerar ut från kontoret och även om klockan är efter fem finns ljuset kvar. Handskarna ligger kvar i väskan och jag har min trenchcoat för första gången sedan oktober. De har sopat trottoaren medan jag arbetade.

Det har varit tyst härinne och jag tror att det var rätt, för det har varit tyst i mitt huvud också. Jag orkade inte tänka mer, orkade inte känna. Så jag slutade. Men det håller inte i längden, jag kan inte fortsätta så.

Jag behöver känslorna, jag behöver orden.

Paus.

Någon skriver att jag inte borde skriva om mina känslor. En annan säger tänk om din man läser? Det känns inte som en kommentar av välvilja. Så jag raderar. Pausar. Stänger av. Är ensam med mina tankar ett tag. 

Vi hörs. 

Covid är över och jag vill aldrig gå hem.

Jag fryser när vi kommer dit. Drar ner ärmarna på min tunna långärmade bomullstopp och gömmer händerna. Vi ställer oss i havet med människor. The dead south kommer ut på scenen och publiken dundrar. Bandet börjar spela och musiken flödar genom min kropp, värmer mitt blod. 

Och vi svajar, hoppar, studsar, kan inte stå still. Jag har en öl i handen och fuktiga lockar i nacken. Och jag tänker att just här och nu, just här och nu är jag lycklig.

Om en biljett.

Så kommer dagen när jag ska gå på konsert alldeles själv. Jag norpade den sista biljetten för över ett år sen. Men så säger min man att det finns nya biljetter. Får jag följa med dig? frågar han och tittar på mig med en försiktighet i blicken. 

Så klart, säger jag. Han böjer sig ner och kysser mig och jag lutar mig mot honom för första gången på flera veckor. 

Hjärnan har väl gett upp.

Vaknar till en lördag, alldeles för tidigt. Klockan är inte ens sju och jag har bara sovit sex timmar. Ändå är jag klarvaken. Det har varit så de senaste veckorna. Svårt att somna och vaknar tidigt. 

Ligger kvar, hämtar bara en kopp kaffe och sedan en till. Försöker läsa i en bok, men inte heller det verkar fungera längre. Läser slarvigt, damen istället för dammen och bröderna istället för böckerna, och förstår ingenting av den första sidan. Det är flera veckor sedan jag lyckades läsa en bok. 

Livet idag.

Så går en fredag när solen skiner och himlen är blå. Jag har ljusa jeans, ljusblå skjorta och svarta klackar. Har spenderat veckan mittemot min nya chef. Han är en sån som tänker innan han talar, ler ofta och går direkt på kärnan i problem.

På måndag är Rachel tillbaka och jag längtar tills hon får upptäcka att han inte alls är en mespropp, som vi kanske kan ha sagt efter vårt första möte. Jag tror bara att han stod i någons skugga och nu har han klivit ut ur den. Och jag fick en rolig vecka och vad jag tror är något som kan bli en bra chef.

Stora barn, stora problem.

Vi träffade barnets neurolog häromdagen. Det var ett bra besök. Medicinen fungerar och barnet har varit anfallsfri och utan biverkningar sedan den sattes in. Men besöket fick mig att tänka, för neurologen berättade om alkohol tillsammans med epilepsi.

Barnet fyller sjutton i maj och han är ingen festprisse. Inte än, brukar jag tänka, men det läkaren berättade var att han inte får bli någon festprisse. Det är för farligt i kombination med epilepsin. Barnet tar det hela lugnt, men jag vet ju att det kommer förändras.

Han kommer inte vilja vara den enda nyktra på festerna. Någon gång kommer han vilja dricka alkohol. Jag vet inte om det är en konstig sak att känna som förälder, men jag vill inte att han ska missa den delen av att bli vuxen. Nu måste vi förhålla oss till att han måste vara väldigt försiktig med alkoholen.

Positivt ändå är att det inte är fyllan som avsevärt ökar risken för anfall, utan det är läget som kroppen befinner sig i dagen efter. Ändå något fint i det hela. När han väl börjar gå ut är det inte under festandet som risken finns utan dagen efter, och i åtminstone ett par år till kommer jag finnas där då.

Tänk att jag skapat honom.

Jag frågar barnet något. Svar Johan Adam, säger han och jag frågar om han har blivit sextiofyra år gammal. Farfar brukar säga så och jag plockade upp det, säger han. I rest my case, säger jag.

Vi går till gymmet och tränar armar. Han spänner musklerna framför spegeln. Spänn biceps, säger han. Aldrig i livet, är du galen, säger jag. Vi kör hantelcurl bredvid varandra. Morsan, strong like King Kong, säger han och jag skrattar. Sluta nu, säger jag.

Rapport från första mars.

Tisdag. När jag vaknar är februari över och förbi och kommer aldrig mer. Åtminstone inte den här februari. Äter frukost stående vid köksbänken, tittar ut över en blå himmel och bar mark. Jeans, vit skjorta och höga klackar.

Spenderar dagen med min nya chef. Han ställer frågor och jag berättar. Förlåt, du har säkert tusen saker att göra, säger han. Ja men, säger jag och sedan är vi där igen. Plötsligt är klockan sexton.

Skyndar mig hem för dagens sista möte. Sätter mig i sängen, ställer datorn på två kuddar och lutar ryggen mot sänggaveln. När mötet är över sitter jag kvar. Barnet kommer och lägger sig bredvid, berättar om sin dag. Jag lyssnar och tänker på det finaste från min dag: några snabba textmeddelanden, en kort verklighetsflykt.