mars 25, 2022

Undrar verkligen.

Det är fredag, solen skiner och det är fjorton grader där ute. På köksbänken väntar ingredienser till våfflor, på matbordet har påskliljor börjat slå ut i den mörkgröna iittalavasen. Intill står höga mossgröna stearinljus i mässingsljusstakar.

Jag har precis hällt upp ett glas rosévin och i skålar framför mig ligger oliver och marconamandlar. Barnet är på gott humör, min man är snäll. Så kan någon berätta för mig varför jag inte är lycklig?

10 kommentarer:

  1. Kanske är det dags att gå och prata med någon utomstående och professionell om det? Ta hand om dig.

    SvaraRadera
  2. Jag och en vän hade några år mittilivet som var halvdana av olika anledningar. En sak han skrev till mig när vi bollade våra tankar, var dessa meningar, som har fastnat hos mig.
    Om man kan zooma ut och se bortom de lite förenklade orden, fundera och formulera:

    "Vem snodde allt det roliga? Och viktigast av allt, vad var det som försvann?"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Smart sätt att betrakta det på. Jag tror jag vet både var, när och varför det roliga försvann. Ungefär iallafall. Nu ska det bara hitta tillbaka.

      Radera
    2. https://barakanslor.blogspot.com/2020/07/klattrande-rosor-och-solsken.html?m=1

      https://barakanslor.blogspot.com/2020/07/lordagskvall.html?m=1

      https://barakanslor.blogspot.com/2017/08/det-lilla-i-det-stora.html?m=1

      Tre random inlägg dom jag hittar genom att chansa lite i ditt arkiv. Så fint skrivet! Vackra, mysiga beskrivningar. Hoppas "det" hittar tillbaka. Kram

      Radera
  3. Ja...varför? Handlar det om att aldrig vara nöjd? Eller att kärleken förändrats? Att det finns någon annan? Handlar det om att en eller båda förändrats?

    Kanske vänder det bara en dag och det där jobbiga blivit en liten parantes och helt obetydlig <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte. Jag tänker att det bara blir så ibland? Att man plötsligt betraktar sitt förhållande från en annan vinkel och så var det inte riktigt så som det såg ut inuti ens huvud? Eller att åren går och plötsligt känns det som att vissa saker aldrig tar slut? Att man väntat på bättre tider alldeles för länge och själv blir man ju inte yngre, så hur lång tid är för länge?

      Och ibland är det bara vad det är, ibland känns saker bara, och kanske får det bara vara så.

      Varsågod för svammel fritt ur huvudet. Jag orkar inte ens läsa vad jag precis skrivit och ännu mindre orkar jag tänka genom det. :)

      Radera
  4. Svammel för dig, kloka ord för mig :)

    SvaraRadera