Upp och ner, fram och tillbaka.

Varje kväll spenderar jag den sista kvarten med att googla ord från min sons journal. Vi vet fortfarande nästan ingenting, bara att utredningen fortsätter. Så jag googlar resultaten, testar olika formuleringar.

Det är en farlig syssla, jag vet det. Fast om man ska lita på doktorerna på Flashback så kommer han överleva. Det värsta som kan hända är att han behöver en pacemaker, medicin eller absolut ingenting alls. 

Jag vet att jag har en tendens att se det värsta. Att jag är snabb i mina slutsatser. Om min man och jag har ett tjafs letar jag lägenheter på hemnet i en timme tills jag kommer på att jag egentligen inte ens är särskilt arg. 

När min sons hålfötter kollapsade och innan läkarna förstod att det var det som hände och försiktigt började prata om att leta efter tumörer var min första reaktion att amputera. Tänkte att vi tar bort fötterna, det finns jättebra proteser nuförtiden. Nu i efterhand hade det känts lite väl drastiskt att amputera barnets fötter bara för att han blev plattfot.

Vad jag vill säga med det här? Jag vet inte. Att jag tror att vi är okej, trots allt.