Lördag, söndag.

Min svärmor vandrar in genom vår dörr. Från hennes hand dinglar en påse fylld med kaffe och vin, lakrits och choklad. Vi promenerar runt Karlbergs slott medan skymningen faller. Häller upp bubbel, tänder ljus, gör en äppelpaj. Hans syster kommer, sjunker ner intill sin mor i soffan. Min man gör old fashioned och beställer libanesiskt till middag.

Sover länge på söndagen. Skrotar runt i pyjamas, hänger i soffan, dricker kaffe. Äter libanesiska rester till lunch. Möter systern igen, promenerar runt Östermalm. Sparkar i gula löv som täcker trottoarerna. Kommer hem och parkerar oss i soffan med en ny flaska vin och en man/bror/son som lagar spaghetti med köttfärssås.

Också en fredagskväll.

Så blir det fredag och barnet åker till sin pappa. Det är meningen att vi ska ha datenight, men det är så mycket annat som måste hinnas med. Jag fastnar på kontoret längre än tänkt, har inte hunnit träna alla muskelgrupper, inte dammsugit inför att hans mamma ska komma.

Så du menar att vi ska köra bänkpress på vår date? säger min man. Ja, säger jag, som en uppvärmning. Jag lockar med att duschen rymmer oss båda efteråt. Han skrattar och skakar på huvudet. Okej, säger han.

Vi sparar dammsugningen till lördagsförmiddagen. Bäddar rent i barnets säng så att min svärmor har någonstans att sova. Köper nya snittblommor till matbordet. Kroppen är trött, men nöjd. Insidan är mjuk och utan kanter. 

Post covid, eller nåt.

Jag sjunker ner vid ett bord mittemot en brandingenjör. Klockan är nitton och vi har sagt att vi ska ta ett glas vin nästa gång han är i Stockholm. Han var en av de som höll i kursen på vårt huvudkontor för några veckor sedan och visade sig vara en hyvens människa.

En timme försvinner så snabbt, sedan en timme till. Jag promenerar hem med känslan av att kanske ha en ny vän. Min man ligger i soffan när jag kommer hem. Kul att se dig mellan alla dina vinkvällar, säger han och flinar. Äh håll klaffen, säger jag och böjer mig ner för en puss. Är du min imorgon? frågar han. Bara din, säger jag.

Stockholm och Berlin.

Jul- och nyårsplanerandet fortsätter. Bord för julafton och juldagen är bokade. Den ena på en Michelinrestaurang, den andra på ett ställe som aspirerar på en stjärna. Jag antar att det innebär att klänningarna behöver följa med till Berlin ändå, men det gör inget. Jag har blivit lovad currywürst i korvkiosker också.

Nyårsafton är mer av ett oskrivet blad. Vi har bokat ett bord för fyra på Griffins Steakhouse som både plan a och b, beroende på vad vi vill göra. Just nu har vi långa trådar med förslag på opera, nyårskonserter och avsmakningsmenyer.  

Det är oväntat roligt att planera jul och nyår i år. Jag har som princip att aldrig planera julen förrän i december - en fånig revolt mot min mamma som börjar förhöra sig om julplaner vid midsommar - men jag gissar att två år med covid har gjort mig svältfödd på planer.

Mer eller mindre lyckat.

Så blir det dags för vårt årliga konsultforum. Min arbetsuppgift under forumen har varierat under åren, men vid detta ska jag fånga upp saker som vi måste ta med oss in i framtiden. Men så ringer min chef när jag är på väg ut genom dörren.

Han är magsjuk, kan inte komma. Jag hinner läsa genom hans presentation två gånger innan det är dags. Jag har hjärtat i halsgropen hela tiden, hatar att behöva läsa på skärmen istället för att titta på publiken. Har den fadda smaken av en dålig presentation efteråt.

Forumet avslutas med middag. Jag dricker ett glas vin men kan inte slappna av. I en annan del av stan pågår en tjejmiddag och jag säger tack och godnatt till konsulterna, sjunker ner vid ett annat bord, beställer ett nytt glas vin. 

Låter bubblorna krusa till sig i mitt huvud, försöker släppa känslorna. Jag gjorde mitt bästa. Ibland måste det vara tillräckligt, även om det egentligen inte räcker.

Halva grejen.

Vi har skiftat fokus från jul till nyår. Det är min svägerskas fel, hon textade och frågade hur vi kände för en favorit i repris på nyårsafton. Svarade ja! i ett vändande textmeddelande. Sedan kom jag på att jag borde fråga min man också. Ja! sade han, och sedan: Kommer du och din bror bli pruttfulla i år också?

För två år sedan bjöd vi min bror och hans fru på en femrätters på nyårsafton. Min bror och jag började middagen med att skryta om hur vi aldrig blir fulla. Några timmar senare satt vi och skrattade tillsammans åt ingenting alls, det fullaste vi någonsin varit.

Det är ett fint minne, men så roligt ska vi inte ha i år. Däremot kan jag tänka mig att ha ungefär hälften så roligt. Synd, sade min man. Det var en intressant syn. Hursomhelst så har vi bestämt oss för att det blir nyårsmiddag på restaurang i år. 

Så vi skickar förslag på restauranger och menyer fram och tillbaka. Gör planer och bygger upp förväntningar. Det i sig är nästan lika fint som det vi planerar för.

Drömmer stort, fast litet.

Igår bokade vi Berlin över julen. Spenderade helgen med att leta hotell och fastnade till sist för en svit på Riu Plaza. Nu har vi gått över till att leta restauranger. Jag tittar på mysiga restauranger, min man föreslår tjusiga restauranger.

Vi vet så mycket som att julaftonslunchen kommer att ätas på Café Einstein Stammhaus, resten är fortfarande under efterspaning och bokning. Jag drömmer om en kall, vintrig jul i Berlin med varma restauranger, julmarknader och glühwein. Tjocktröjor istället för fina klänningar. Hundra procent avslappnat. Ja tack.

Det sista av vecka fyrtiotvå.

Lördag. Sover länge, långsam frukost. Promenerar längs med Strandvägen och genom Diplomatstaden, korsar Gärdet och så hem över Östermalm. Ett ensampass på gymmet, biceps och mage. Oxfilé, sötpotatis och brysselkål. Amarone. Ansiktsmask och fotbad. En sängfösare och så i säng. 

Söndag. Tvättar. Plockar och städar. Putsar fönster. Proteinpannkakor och hemkokt sylt. Knäböj, bulgarian split squat, benpress. Kan höja sju centimeter i box jump. Biff Rydberg och det sista av rödvinet. Ett pling på dörren och så veckans mat utanför. Hårinpackning och nytt nagellack. Och så är klockan plötsligt tjugoett och vecka fyrtiotvå är över.

Champagne, räkor och sömn.

Det kommer en bild under dagen. En flaska champagne står på köksbänken. Vid fyratiden känner jag mig färdig och i fas för första gången på evigheter. Följer med tunnelbanan till Östermalmstorg, köper en kaffe och promenerar hem.

Min man skriver att han köper chark från den lilla butiken längre ned på gatan. Jag promenerar till fiskaffären i kvarteret bredvid. Ett kilo rökta räkor och aioli. När jag kommer hem har de andra gått till gymmet. Jag byter jeansen mot pyjamasbyxor. Häller upp ett glas vin och skriver det här.

Jag längtar efter sömn. Vill sova ikapp alla de timmar som tappats under konferenser och alldeles för sena drinkar. Drömmer om en helg med sovmorgon, rostmackor till frukost och en filt i soffan. En kopp te som blir ett glas vin och sedan en whisky och så somna vid tjugotre.

Varma element, regn och evighetsmöten.

Jag jobbade hemifrån idag. Dagen bestod av möte på möte på möte, alla på teams. Har haft fötterna på det varma elementet framför sovrumsfönstret. Tittat på regnet som strilat ner bortom datorn. Jag började dagen vid sex. Det är en galen tid att starta arbetsdagen, men jag har så lätt att vakna klockan sex. Stänger av alarmet och hjärnan är igång.

Drog på morgonrocken, hällde upp kaffe och tände ljusen på matbordet. Satte mig i soffan, en filt över benen, datorn i knät. Skrev en uppdragsbeskrivning. Den där första timmen, när lägenheten sover, när telefonen inte ringer, när mailen är tyst. Det är den bästa timmen.

Men nu är datorn nedstängd för dagen. Barnet läser, min man sitter fortfarande i möte och jag ska plugga in Karin Slaughters senaste i öronen medan jag lagar mat.

Fortfarande, ännu.

Onsdag morgon. Jag har precis klivit i stövlar och blazer, målat läpparna och granskat min spegelbild en sista gång. Jag ropar in mot lägenheten att jag går. Vänta, säger han och kommer ut från sovrummet. Han lägger sina handflator mot mina kinder. Hans fingrar trasslar sig in i mitt hår. Jag lyfter mitt ansikte mot honom och han kysser mig innerligt, så innerligt. Efteråt har läppstiftet fastnat på honom. 

I trapphuset drar jag fingrarna genom håret och applicerar nytt läppstift med hjälp av mobilkameran.

Svinen.

Hon sitter mittemot mig, det stora konferensbordet mellan oss. Vi har stängt in oss i ett mötesrum bara hon och jag, ett par minuter för oss själva, utan någon som hör. 

Jag känner mig så jävla dum som gick på hans skitsnack, säger hon. 

Det är inte meningen att vi ska känna oss dumma när män glömmer att berätta att de har en sambo där hemma, säger jag.

Och att han gör så med alla, flörtar och försöker, säger hon. 

Du vet inte om han gör så med alla, säger jag. 

Varenda jävla kvinna, säger hon. 

Jag vet inte vad jag ska säga, så jag blir tyst. 

Det finns inga bra män, säger hon. 

Det finns inga bra människor. Inte som är rakt igenom bra, säger jag. 

Hjärtat.

Vi får resultatet från barnets arbets-EKG. Det var bra, ett fint arbetsprov. Däremot visade hans tjugofyratimmars-EKG mer än vi fått veta tidigare, att det förekommer flera extraslag i rad. Det i sig är inte farligt, men tillsammans med de övriga fynden kan det vara tecken på att hjärtat inte fungerar som det ska.

Nästa steg är ultraljud av hjärtat. De vill titta på kammare och klaffar. Mäta tjocklek och form. Det skrämmer mig så in i helvete.

Någon slags måndagsångest.

Det är så mycket höst nu. Kyligt och krispigt. Träden flammar i brandrött. Jag tittar på mitt hem med plötsligt kritiska ögon. Köper doftljus, snittblommor och tvålar. Fyller fruktskålen med syrliga äpplen och små, hårda päron.

Jag svämmar över av arbete. Hade tänkt jobba ett par timmar både på lördagen och söndagen, men orkade inte igår. Tvingar upp datorn nu, bara för att göra morgondagen lättare. Barnet kommer hem från sin pappa, sätter sig vid matbordet med matteboken. Jag tar min dator och sätter mig mittemot. 

En timme, det är allt som jobbet får idag, sedan ska jag byta tekoppen till en liten whisky och låta den fösa mig mot sängen. Det är en dag imorgon också.

Dagen efter kvällen före.

Lördag. Vaknar alldeles för tidigt, har bara sovit några få timmar, men jag har drömt om saker som sagts. Jag har huvudvärk och ett fladdrande hjärta. Jag döljer hur dåligt jag mår för min man, vill inte verka bakfull. Följer med till gymmet, för det har vi ju bestämt.

Marklyfter ett par tvåor på nittio och fejkar att jag behöver teknikträna för att få gå ner på en lättare vikt. Gör good mornings, latsdrag och hantelrodd. Känner illamåendet i strupen, bankandet i huvudet. Svingar en kettlebell och gör ryggresningar. Trillar omkull på en matta och säger att jag håller på att dö.

Står en evighet i duschen. Huden är röd och varm efteråt. Blir lite mer människa, men inte helt. Promenerar i mörkret. Min man frågar om jag vill ha ett glas vin. Herregud nej, säger jag. Hittar en ny glass med mint och choklad. Den bästa smaken som finns.

Längtar hit och längtar dit.

Jag berättade för min man häromveckan att det var kontorsfest samma vecka som kursen. Att om jag även skulle gå på festen så skulle vi nästan inte träffas alls under veckan. Klart att du ska gå, sade min man.

Så ikväll är det fest med de som jag umgås med om dagarna. Men först ska jag arbeta förmiddagen hemifrån, äta lunch med min man och sedan duscha och göra mig i ordning. Kliva i en svart klänning, strumpbyxor och höga klackar. Åka till kontoret och dricka ett glas vin och sedan fortsätta vidare till en restaurang.

Det ska bli roligt och jag längtar, men helgen som kommer, bara min man och jag, den längtar jag efter ännu lite mer.

Där jag ska vara.

Jag rullar resväskan genom garaget. Bär den uppför trapporna. Kliver in i hallen. Drar in doften av mitt hem. Doften av mitt barn och min man. Av maten som min man lagar. Mjuka lampor lyser på balkongen, stearinljusen på matbordet och soffbordet fladdrar. Sjunker ner i soffan. Hör barnet berätta om sin vecka. 

Jag är äntligen hemma igen.

Halvvägs.

Föreläsningsdag nummer två är till ända. Jag pratade precis med barnet i telefon. Vad konstigt det är att det kan gå två dagar och så blir man alldeles mjuk inombords av att höra hans röst. Fast det går fint, det här. Hemlängtan har inte tagit över ännu, inte alldeles för mycket iallafall.

Jag ska gå ner till middagen nu. Vara social några timmar till. Antagligen sitta med ett glas vin intill och svara på mail till sent, men det känns okej. Nästan lite fint. Känslan av att bo på hotell, att vara på konferens, sitter fortfarande i.

En klar, två kvar.

Första kursdagen är klar. Om ett par timmar är det middag, men jag ska byta om till träningskläder och springa en runda och sen göra några träningsövningar på hotellrummet först. Hjärnan behöver vila och kroppen jobba innan kvällsarbetet tar vid. 

Jag funderade på att packa ner en hantel i resväskan, men sen började jag undra över vem fan jag har blivit och nöjde mig med ett gummiband. Tänker att jag kommer väldigt långt med det och den egna kroppsvikten.

Hursomhelst. Första dygnet borta är avklarat och jag har lika delar hemlängtan som känsla av njut över att bo ensam på hotell. Är dock hundra procent säker på att pendeln imorgon kommer att ha tippat över mot hemlängtan.

Hej och god morgon.

Klockan är nästan sex och jag är vaken. Hotellsängen är mjuk och lakanen krispiga. Jag vaknade av att en tanke svävade genom huvudet. Jag drömde att jag måste komma ihåg att tidskriva tiden som jag drömde om arbetet. Nu har jag nog drömt om jobbet i en timme, skriv upp det imorgon är tanken som väcker mig.

Jag kan lika gärna fortsätta att vara vaken, men det finns ingen anledning att stressa heller. Över en stolsrygg hänger dagens kläder. Frukosten är ännu inte serverad. Timmarna innan dagen startar är fortfarande flera. Men snart, snart kör vi.

Tillbaka.

Jag sitter i en hotellsäng i den lilla staden, staden som jag är uppvuxen i. Staden där vårt huvudkontor finns. Imorgon börjar en tredagarskurs som jag ska sitta med vid. Inte för att jag ska gå utbildningen, utan för att nästa del i kursen kommer jag att leda.

Framför mig väntar tre dagar av att lyssna och anteckna, middag med deltagarna och sedan kvällsarbete med de som föreläser. Men ikväll är jag ledig. Jag ska svara på några mail, läsa genom underlaget en sista gång och sedan slå ihop datorn. Åka till mina föräldrar och äta middag med de som jag delade min barndom.

En söndag.

Barnet är hemma igen. Tillbaka framför sin dator, förbereder sig för veckans tre prov. Min man lagar en fläskfilégryta och jag tvättar. Ett glas rödvin står på matbordet. Jag tar en liten sipp då och då när jag passerar förbi. 

I hallen står en resväska redo att rullas ut genom ytterdörren imorgon. Det sägs att pandemin är över och att vi ska återgå till livet som det var förr. Konferenser och allt. Jag känner glädje, oro, nervositet, ängslan, förväntan.

Om att snickra och att snuska.

Barnet åkte till sin mormor och morfar i morse. De gillar att snickra, barnet och hans morfar. För några veckor sen hängde de i min pappas garage hela helgen. Morfar och jag vill snickra så jag tänkte dra dit på lördag, sade han häromdagen.

Jag tyckte att det var fint. Då kan ni två snuska er riktigt ordentligt, sade han sedan. Riktigt ordentligt? sade jag. Nu får jag prestationsångest, sade min man. Tyckte att det var ännu finare. Att vi har en sextonåring som säger så och sen fnissar.

Fredag kl. 17:39.

Kommer in genom dörren. Har väskan hängande över axeln, ett paket till min brorsdotter i ena handen och telefonen i den andra, min mammas röst i örat. Sparkar av klackarna. Masserar fötterna. Drar av kjol och strumpbyxor. Kliver i mjukisbyxor. På köksbänken står en flaska rödvin från 2016. Smaken av den stannar kvar mot gommen.

Hur känner du för en pasta ikväll? frågar min man. Jag känner ja, ja tack. 

Upp och ner, fram och tillbaka.

Varje kväll spenderar jag den sista kvarten med att googla ord från min sons journal. Vi vet fortfarande nästan ingenting, bara att utredningen fortsätter. Så jag googlar resultaten, testar olika formuleringar.

Det är en farlig syssla, jag vet det. Fast om man ska lita på doktorerna på Flashback så kommer han överleva. Det värsta som kan hända är att han behöver en pacemaker, medicin eller absolut ingenting alls. 

Jag vet att jag har en tendens att se det värsta. Att jag är snabb i mina slutsatser. Om min man och jag har ett tjafs letar jag lägenheter på hemnet i en timme tills jag kommer på att jag egentligen inte ens är särskilt arg. 

När min sons hålfötter kollapsade och innan läkarna förstod att det var det som hände och försiktigt började prata om att leta efter tumörer var min första reaktion att amputera. Tänkte att vi tar bort fötterna, det finns jättebra proteser nuförtiden. Nu i efterhand hade det känts lite väl drastiskt att amputera barnets fötter bara för att han blev plattfot.

Vad jag vill säga med det här? Jag vet inte. Att jag tror att vi är okej, trots allt. 

2021.

Antagligen är det något jag drömmer som påverkar mig, något som gör att jag vaknar och vänder mig till min man. Vi borde åka utomlands, en weekend i Rom eller något, bara du och jag, nu i november.

Egentligen vet jag ju att pandemin inte är över. Att vi inte borde resa än. Men som jag hade behövt det. Värmen, maten, upplevelsen. Att promenera på helt nya gator några dagar. 

Man pratar om 2020 som det värsta året, men för mig kommer det alltid vara 2021. 

Aldrig här och nu.

Han ligger på en brits och får små elektroder klistrade mot sin kropp. En maskin registrerar hjärtslagen. Jag minns inte för vilken gång sedan den femtonde juni. Den här gången får han sätta sig på en cykel också, trampa medan elektroderna fångar hjärtats impulser.

Vi går därifrån. Barnet går till skolan och jag går hem. Har nästa möte bara en stund senare. Tänker tiotusen tankar i minuten. Barnet, jobbet, barnet, jobbet. Jag vet att jobbet är ingenting och barnet är allt, men jobbet blir något som jag kan hänga upp tankarna på.

För att hjärtgrejen går i hundratio även utanför mitt huvud gör inte susen för mina tankar. Jag fylls med en nervös energi. Gör tusen saker samtidigt och fastnar sen med blicken ut i luften och lyssnar på hur hårt hjärtat slår mot revbenen. Känner andetagen fastna i luftstrupen. 

Nästa steg.

De ringer från barn-hjärta på måndagsförmiddagen. Frågar om barnet kan komma in imorgon och göra ett arbets-EKG. Jag textar barnet, frågar om vi ska träffas för en kanelbulle när han slutar. Skriver ingenting om läkarbesöket.

Jag kliver in på vårt favoritcafé tio minuter innan honom. Öppnar datorn och skummar mailen. Han sjunker ner mittemot. Jag slår ihop datorn, beställer två bullar och två kaffe. Jag berättar om samtalet, han lyssnar. Vi läser tillsammans om undersökningen. Han säger att han inte har några frågor, ingenting som han funderar över.

Så vi faller i tystnad. Jag tittar på honom och han ser ner på pärlsockret på sin tomma assiett. Jag skämtar med honom, puffar till hans arm. Han ler sitt sneda leende. Så vill du höra om min dag nu då eller? frågar han. Hemskt gärna, säger jag.

Känslorna just nu.

Så går dagarna och jag orkar inte skriva. Jag vet inte om orden tar slut eller om de inte räcker till. Jag blir hes och letar inombords efter en förkylning, men inser att det är för att jag pratar hela dagarna. I telefon, i möten, med kollegor. 

Barnet är tvär och nedstämt. Vi viskar om det kan ha blivit något knas med medicinen, försöker tala med honom, frågar om den här hjärtgrejen, men han vill inte prata. Svarar bara kort och fortsätter vara tyst. 

Mitt hjärta är så tungt. Min kropp är så trött. Min hjärna rusar i tusen kilometer i timmen och kan inte sakta ner, kan aldrig sakta ner.