Jag står vid köksbänken och tittar ut genom fönstret. Längs vår innergård sträcker sig en mur. Där på andra sidan står ett ännu ett hus, ganska likt det som vi bor i. De är byggda i slutet av artonhundratalet, med pampiga fasader mot gatorna men enkla in mot gårdarna.
Det sitter en man på en av balkongerna. Jag är osäker på om jag har sett honom tidigare, kanske är han nyinflyttad, kanske hälsar han bara på. Jag skalar ett ägg, klockan är tiofyrtiofem och vid ett ska vi äta brunch. Jag kommer gå direkt från brunchen till att dricka vin med min projektgrupp mitt på den blanka söndagseftermiddagen.
Jag är fortfarande förkyld, men jag tänker att jag ska låtsas som ingenting. Om jag inte ger förkylningen utrymme så måste den försvinna. För så funkar det ju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar