Hemlighet.

Jag har kissat på en sticka nu. Och ja, det finns något där inne. Bara någon millimeter stor, men om allt går som ska kommer det växa sig större. Ett litet pickande hjärta ska bildas, en hjärna, små händer och fötter och tio fingrar och tio tår. Herregud. Vi ska få ett barn.

Ett barn! Vårt barn!

Det finns inga tvivel kvar. De sköljdes bort av den enorma våg av glädje som drog genom mig när resultatet visades på den lilla skärmen. Jag är gravid! Samt lite i chock, tror jag. Men glad, väldigt glad. Och i chock.

Men nu är ju det här därute lite för tidigt. Det var ju kanske lite klantigt att skriva om mensen som inte dök upp, men jag trodde verkligen aldrig att det skulle bero på en liten miniärta i min mage. Så, ni som finns runt hörnet och på instagram, kan det här vara vår hemlighet så länge? Vi vill nog låta lite tid gå innan vi pratar högt om det. Samtidigt kändes det himla dumt att börja prata om vädret här efter den senaste veckans prat om uteblivna menstruationer.

Helvete!

Det blir lördag kväll och jag får någon slags panik. På dagen har jag och Adrian mött upp min bror och hans familj och spenderat timmar vid ett slott för att titta på riddarspel. Det är barn överallt. Små barn, de låter och de tar plats och de kräver så mycket av sina föräldrar. Och det är ju så det ska vara. Förstås.

Men mitt barn är elva år gammalt och det innebär att ett helt nytt liv har öppnat upp sig för oss. Ett där man inte behöver passa och vaka och där man får sova hela nätterna och aldrig behöver bråka om vem som går upp när. Och åren har gått sedan vi började försöka och mens efter mens har kommit i slutet av varje månad, vilket leder till det som inte får sägas högt: jag tror att jag till slut blivit tillfreds med att vi inte kommer få några fler barn.

Och nu sitter jag här. Imorgon är det en vecka sedan jag borde fått min mens. Jag har inte kissat på någon sticka ännu, för jag vet inte om jag är mest rädd för att den ska visa att jag är gravid eller att den ska visa att jag inte är det. Jag vet inte vad jag vill. När jag försiktigt försökte prata med Kim om det här igår klappade han mig över ryggen och sa bara att vi inte behöver bestämma något nu. Vi har tid på oss. Vi vet ju faktiskt inte säkert ännu. Och jag hatar att han är så saklig, jag älskar att han är så saklig.

Inte en helt vanlig fredag.

Fredag förmiddag. Jag har min dator på matsalsbordet, mina hörlurar i öronen. En kaffe i handen, en man som vilar mot soffkuddarna. Jag pratar med ett par potentiella kunder i telefon om hur vi kan hjälpa dem. Jäklar vilken säljare du har blivit, säger min man när jag har tryckt bort samtalen. Jag vet inte om det är en bra eller dålig sak.

Varvar jobb med att bädda rent i sängen, plocka i vardagsrummet, fylla en diskmaskin. Min man rör sig i min närhet, smeker mig över ryggen när han passerar, placerar lätta kyssar i min nacke. Vid tolv ska jag slå ihop min dator, dra ett varv med dammsugaren och ställa mig själv i duschen. Sedan, i eftermiddag, ska vi urnsätta Kims far.

Och min mens har fortfarande inte kommit.

Dag trettiotvå.

Jag har gått och väntat på min mens en liten tid nu. Jag brukar nästan alltid pricka tjugonio dagar emellan, nu är det dag trettiotvå. Kroppen är full av tecken på att den snart kommer. Ömma bröst och svullen mage, oroskänsla i kroppen och ett humör som kanske inte bäst beskrivs som stabilt. Med andra ord samma tecken som vid en graviditet. Vilket ju ställer till det litegrann i min hjärna.

För jag vet att det inte spelar någon roll om jag kissar på en sticka, den kommer bara berätta för mig att jag inte är gravid. Sedan kommer mensen komma, som ett jävla brev på posten. Jag vet det redan.

Jag vet det.

Jag vet det.

Jag vet det.

För så har det alltid varit, de gånger innan som mensen dykt upp på dag trettiotvå. Ändå maler en tanke hela tiden i mitt huvud, att på söndag fyller Kim år. Tänk om jag får köpa ett litet klädesplagg, tänkt för en minimänniska, och slå in och ge honom det finaste som en kan få? Det hade varit bra fint.

Är det sommar nu?

Och så passerar en helg. Som alltid precis innan juni gör entré känns det där suget i magen efter sommar. Efter ledighet. Vi har inte gjort någonting alls i helgen, förutom att cykla och ligga i soffan och ätit jordgubbar och grillat och druckit någon drink här och där och tagit på varandra nästan precis hela tiden.

Det har varit fint.

Obs! Har ännu ej börjat på vinet, trots att det kanske kan tyckas så.

Jag har grov pms just nu. Kanske därav tankar på att säga upp sig och köpa ett stort hus i skogen och starta värdshus? Jag fattar att det inte kommer hända, kommer ju nästan garanterat stanna där jag är. Tänker dock att en inte ska glömma bort sitt egna värde, en (okej, jag) fastnar nästan alltid i tankar om vad som är bäst för företaget som en jobbar för, men ibland borde en ju fundera på vad som är bäst för en själv också. (Mycket en i den där meningen, men orkar ej skriva om och skriva snyggt.)

Det här blev inte alls luddigt va? Vet knappt själv vad jag vill säga.

Jaja. Det är iallafall fredag och jag ska jobba lite och sen dricka vin. Eller nä, det lär ju inte heller hända. Men barnet åker till faderskapet och vi har den första barnlediga helgen sedan jag minns inte ens när? Får man tycka att det ska bli lite skönt? Ja det får man.

Det här om att (kanske inte) våga lämna något tryggt.

Jag frågar honom om han minns det han sa om att göra slut, då för flera år sedan.
- Nej?
- Jo, att om tanken att göra slut har slagit en är nog risken stor att den liksom etsar sig fast.
- Det är ingen som ska göra slut här va?
- Jag funderar på att göra slut med mitt jobb.
- På riktigt?
- Jag vet inte, kanske.
Tystnad.
- Tanken har ju dykt upp lite då och då, jag tror att den kan ha slagit rot nu.
- Vad vill du bli när du blir stor då?
- Rik?
- Det tåget är jag med på.
- Jag vet inte. Jag bara tror att tanken har vuxit sig ganska stor på sistone. Någon sorts hunger om att ta reda på vad som finns därute. Upptäcka om gräset kanske är grönare på andra sidan ändå.
- Vi pratar fortfarande jobb nu va?
- Det gör vi, älskling.

Min bibel.

Det här alltså;

http://blogg.ng.se/hanapee/2016/03/20-saker-jag-lart-mig

Det är en lista från HanaPee om sånt som hon har lärt sig. Jag funderar på om det ska få bli min nya bibel. Särskilt stycket om att det är okej att skita i allt. Att bara sätta sig någonstans och äta vad en vill och dricka vad en vill och bara vara helt i fred. Det är så jävla mycket sanning i allt det som hon skriver. 

(Hittade länken hos Hanna så en hög kärlek till henne också för det.)

En okej-stämpel i rumpan.

Vi var hos parterapeuten häromdagen. Hon frågade om tiden som passerat sedan sist, och vi berättade om tid tillsammans och beröring och enklare samtal och acceptans av olika känslor. En ny sorts vardag där båda får plats, där båda får utrymme, har vuxit fram. Det har gjort underverk för oss. Jag säger att jag känner mig kär. Lätt. Lycklig.

Hon ler, vår terapeut, och vänder sig mot Kim, frågar om han är kär. Han tittar på mig med ögon som glittrar och svarar ja, herregud, ja. Hon skrattar till, säger att det gör henne glad. Det är inte så ofta i mitt jobb som jag får höra det. Och sedan säger hon det som jag har levt på sedan dess; Jag är faktiskt inte ett dugg orolig för er.

Det här var värt hela kampen.

Vi ligger i sängen, han lutad mot sänggaveln och jag skavfötters mot ett par kuddar. Fötterna är trötta, huden nyduschad. Tunt nattlinne och lång kofta. Vi har egentligen inte gått och lagt oss, bara hamnat där som så ofta när barnet precis är nattat. På sängbordet står ett glas vitt. Min mamma ringer och jag sträcker mig över honom, jag svarar samtidigt som han fångar mig i ett benlås. Han skrikpratar med min mamma från sin sida av sängen. Jag ligger där jag är, fångad mellan två ben.

När vi till sist lägger oss under täcket placerar jag mig själv i mitten av hans famn. Kinden vilar mot hans bröstkorg, hjärtslagen pulserar in i mig. Han tittar på något program om bergsklättring på Netflix, vilar sin haka mot min hjässa. Hans tumme gör små cirkulerande rörelser mot min höft.

Som han ville ha det.

Pannkakor i en slarvig hög på tallrik, skivad banan och blåbär och jordgubbar, florsocker och lönnsirap. Apelsinjuice i små glas och melon på ett fat i mitten av bordet. Kaffe i muggar till de vuxna. En museumhatande man som oskyldigt flikar in att vi kan åka till Mall of Scandinavia om födelsedagsbarnet så vill spräcker mina planer på lärande om fossil och evolution.

Snygga burgare, rosa inuti. Hallonmilkshake till. Strips i små bägare, olika dippar mitt på bordet. Sedan Djungelboken på bio, vi får en salong för oss själva. Kan prata högt under hela filmen, slänga upp fötterna på sätet framför, barnet i mitten. Jag gömmer mig bakom honom när det blir otäckt på filmduken. Varsin munk på Dunkin' Donuts till efterrätt, kaffe i stora pappmuggar.

Dagen D.

Jag vaknade av att solen lyste mig i ansiktet. Ett fint sätt att vakna på, men inte halv sex på morgonen. Inte när alarmet säger att en får sova till sju. Det är ett under att mitt barn fortfarande sover, att han inte ligger och väntar på oss och sång och paket. Jag har tjuvkikat på honom, antingen är han fortfarande klubbad eller så fejkar han bra. 

Igår kväll dukade jag matsalsbordet fint. Födelsedagar kräver sina matsalsbord och jag tänkte att det var skönt att slippa duka det tidigt på morgonen, men jag blev mobbad å det grövsta av Kim. Är en sån himla liten planerare, enligt honom. Det är jag, med stolthet. Vi har det himla bra just nu. Jag vågar knappt säga det högt, men jag tror att vi är lyckliga. 

Jaha. Jag tror att det börjar bli dags att lämna lugnet och värmen under täcket, jag har ett lass pannkakor som ska stekas. Planen var ju gokart på eftermiddagen, men det var fullbokat. Bad det lilla barnet tänka om och han ba Naturhistoriska kanske? Älskade honom lite mer i det ögonblicket.

Om att ha ett ännu lite äldre barn.

Imorgon fyller mitt barn år. Elva. Elva långa och snabba år har spolat förbi sedan dagen han föddes. Eller nej förresten, en har ju levt ett år mer än en fyller, visst blir det så? Imorgon kommer det vara på dagen tolv år sedan han föddes, men han har levt i elva fulla år. Tror jag? Får ont i huvudet av frågor likt denna.

Vi ska fira honom med pompa och ståt i dagarna tre. Vi har tagit ledig imorgon, hela lilla familjen. Födelsedagsbarnet har beställt pannkaksfrukost, sedan bär det av mot Stockholm och gokart, Dunkin' Donuts och Flippin' Burgers och parkhäng alternativt bio, beroende på huruvida solen skiner eller ej.

På fredagskvällen intar sex elvaåriga grabbar vårt vardagsrum för grillbuffé och film på bioduken. Vi gamla människor har lovat att hålla oss på behörigt avstånd i ett annat rum. Blir smått nervös över storleken på mitt barn numera, hade gärna behållit honom liten en stund till. Och på lördag kommer släkten för traditionellt tårtkalas. Så bortskämd unge, denna där.

Om någon timme eller så ska vi åka och köpa snacks till fredagen och börja baka inför lördagen. Plus att jag ska köpa den största blombuketten som blomsterhandeln kan frambringa som klapp på axeln och grattis till mig själv för dessa år som mamma.

Ändå skönt att vara hemma igen.

Herregud, vad det gjorde oss gott att tillbringa ett knippe dagar i skogen. Det är pittoreskt, enkelt men alldeles underbart. Att inte bara kunna ställa sig under rinnande vatten i en dusch, att istället värma bastun och fylla på med sjövatten i tanken och en balja sköljvatten. Jag älskar det. Åtminstone några dagar om året, det är så lätt att känna sig ledig då. Plus att det numera finns el, bara det är ju en vinst.

Vi var allesammans, hela familjen. Kims mamma och systrar och svåger och barn och hund. Det var känslosamt, dels för att det skulle ha varit min svärfars födelsedag i torsdags men också för att vi spenderade dagarna fyra med att rensa bland sånt som han sparat. Han var en hamstrare, min svärfar. Men mest tror jag att alla tyckte att det var himla skönt, ett sätt att bearbeta sorgen även nu när distansen till den ökat.

Plus att det känns som att vi sparkade igång sommaren med den här lilla resan? Kim och Adrian badade efter bastun flera gånger och en har kunnat skrota runt i tisha och ätit varenda måltid utomhus, samt att nya fräknar pryder min näsa. Så jäkla fint ändå.

Checkar ut.

Onsdag morgon. Jag strosar runt i morgonrock, har en man i hasorna som frågar vad som händer om man drar i knuten i midjan. Spenderar tjugo minuter framför bokhyllan, väljer ut tre böcker som får följa med till Finland. Trots att det är dagens första händelse kan jag nästan svära på att det kommer vara den bästa. Älskar att välja böcker bara snäppet mindre än att läsa dem.

Väskorna ligger nästan färdigpackade på vardagsrumsgolvet, det är bara necessärerna som fattas.Vi har några timmar fyllda av jobb och ett möte med banken framför oss, sedan drar vi. Mot hög luft och vatten precis utanför dörren, skog och förhoppningsvis en hel massa solsken.

Som tonåringar igen.

Jag köper ett par nya jeans. De slutar strax ovanför anklarna, är lite slitna på låren och smiter om min bakdel som en andra hud. När jag kommer hem provar jag dem tillsammans med en jeansskjorta. Och när jag står där framför spegeln går han förbi, stannar till, tittar. Han låter, ett mjukt läte som liksom fastnar i halsen. Vänd dig om säger han, och jag vänder min jeansklädda bak mot honom och hans händer är där, de är överallt. På min bak, i knapparna på skjortan, på min hud. Överallt.

Om en liten bit mark och en födelsedag.

I Finland finns det en liten bit mark, precis intill en liten sjö, med ett litet hus. Marken tillhörde en gång i tiden Kims mormor, sedan gick hon bort och all hennes mark styckades upp och just den här lilla biten tillföll Kims mamma. Kims pappa snickrade då upp det där lilla huset, alldeles intill den där lilla sjön.

På torsdag skulle min svärfar fyllt sextiofyra, om han hade fått leva. Han kommer inte få uppleva det, men vi andra, vi som finns kvar, kommer att fira hans födelsedag. Där i det lilla huset vid den lilla sjön. Där kommer vi vara från onsdag till söndag. Insupa skogsluft, fiska, hugga ved, bränna ris. Läsa bok efter bok, grilla korv, lösa sudoku. Fira en födelsedag, även om han inte längre finns kvar i det här livet.