Klagosång.

Det blir inte enklare. Tvärtom. Vi spenderar nästan varje vaken timme tillsammans med hans mamma och systrar. Sitter i timmar runt köksbordet, tittar på bilder och pratar minnen och framtid, lagar mat tillsammans och gråter och skrattar. Lär känna livet som vi aldrig känt det tidigare. Det är så påtagligt att det är en familj som aldrig mer kommer bli komplett.

Imorgon har det gått en vecka. Det känns på något vis som en milstolpe. Jag vet inte riktigt varför. För att en vecka blir en månad blir ett år, kanske? På ett sätt vill jag snabbspola tiden, på ett annat sätt vill jag pausa den. Bara vara här och nu.

Jag är ensam idag.Tänker att det är skönt för de allra närmaste att få vara ifred i sorgen emellanåt. Jag passar på att dammsuga, betala räkningar och fylla på kylskåpet. Fast jag är liksom i en dvala. Det är som att hela mitt väsen fått sig en törn. Och jag är självisk, sörjer inte bara hans pappa utan sörjer även att vi aldrig får tillbaka vårt liv. Att det har varit ett år med en strid ström motgångar, hjärtproblem och utbrändhet och depression och nu död. I allt det här är det meningen att jag ska vara den starka. Den som stöttar, den som bär. Jag tror inte att jag klarar det mycket längre.

Snabbspola?

Onsdag eftermiddag. Jag och Kim åker till sjukhuset för att se om vi kan hitta hans pappas vigselring. Den satt på hans finger när han dog och följde med honom till bårhuset. Kvällen innan har hans mamma haft panik över att hon inte har den hos sig, tänkt att den kanske ligger ensam på bårhuset i en liten plastpåse med hans namn på. Det är bara så fel.

På sjukhuset lotsas vi från avdelning till avdelning. Det är ingen som riktigt vet var den kan finnas. Till slut är det en sjuksköterska som börjar ringa runt och det visar sig att den fortfarande sitter på hans finger. Vi åker hem, utan vigselring men med en tröst i att den inte ligger ensam i en låda någonstans.

När går vi över uppfarten till hans mammas hus säger han att det skulle kunna få bli juni nu. Vi kan snabbspola lite, till att den värsta sorgen lagt sig, till att det är varmt och grönt ute, till att vår lägenhet består av flyttkartonger och vi bara är ett par stapplande steg från att äga vårt egna boende. Och jag tänker att det faktiskt vore lite fint, om vi kunde snabbspola litegrann.

Så konstigt att livet går vidare ändå.

Jag jobbar lite idag. Fast om vi ska antyda sanningen går det inte särskilt bra. Det är så svårt att hålla fast vid tankarna. Jag tänker en tanke, det här ska jag göra, och sekunden senare när jag har klickat upp en ny flik i webbläsaren eller öppnat ett tomt mail eller vad det nu kan vara, så har tanken fallit bort. Går inte längre att greppa. Kanske för att det egentligen känns ganska meningslöst, alltihop?

Om den svarta sorgen.

Det har gått ett dygn nu. Ett dygn och några timmar. Det känns längre än så, det känns kortare än så. Det känns i hela kroppen, det känns ingenstans alls. Jag kan inte säga att jag stod min svärfar nära, men jag sörjer honom något oerhört. Jag sörjer att han inte kommer vara med om vårt första husköp, om sin egen pension eller sitt första barnbarnsbarn. Alla stunder i livet som han fortfarande borde ha kvar.

Det gör så ont i hjärtat att sitta i deras kök med högar av hans viktiga papper runt oss, med hans medlemsskap att avsluta, en resa att avboka, en begravning att planera. På soffbordet ligger fortfarande hans glasögon och klocka. Samtidigt är det fint, alltsammans. Hedrande, respektfullt. Det bor något fint i vuxna människor som vågar gråta inför varandra. 

22/2-2016

Det är tidig måndagsmorgon, jag sitter i bilen när samtalet kommer. Utanför yr snön omkring, vägen är blank av is. Min blivande make i telefonen, hans röst är nästan ihålig. Min pappa har dött, säger han. Han säger att jag ska stanna och djupandas i två minuter innan jag vänder bilen, men det går inte. Det går bara inte. Jag måste till honom. Jag minns inte att jag körde, bara att jag kom fram.

När jag kommer hem till mina svärföräldrar är en doktor där. Hon har precis dödförklarat min svärfar. Han ligger fortfarande i sängen i sovrummet, där det hände. Vi sätter oss runt köksbordet, med kaffe i muggar framför oss, men det är ingen som dricker. Doktorn lägger ett papper på bordet, där står hans namn och personnummer följt av avliden och dagens datum och klockslaget för döden. Hon säger att dödsorsaken inte är uppenbar, ställer försiktigt frågan om obduktion.

Det är så bisarrt, så surrealistiskt. Han ligger ju där, i sovrummet. När man går till badrummet passerar man sovrummet, men vi kan inte förmå oss att stänga dörren om honom. Fem hela timmar hinner komma och gå innan han hämtas och körs till bårhuset. Kim ringer sina systrar, hans mamma orkar inte själv. Hela dagen sitter vi i deras kök, växlar tung tystnad med skratt och med ett tårflöde som aldrig sinar. Jag åker till affären, försöker vara praktisk i sorgen och se till att vi får något i magen, men jag vet inte vad man äter när någon precis har gått bort.

Kvällen närmar sig och jag har landat hemma igen. Adrian behöver sova. Jag är alldeles stum inombords. Kim är kvar med sin mamma och sina systrar. Jag tror att det är bra att de får vara tillsammans en stund, bara de. Sörja en far och en make i fred.

I maj skulle han ha fyllt sextiofyra. Han hann aldrig dit.

En lördag och en söndag.

Lördagen blir väldigt fin. Tio människor runt ett bord, det dricks vin och äts mat och diskussionerna rör sig mellan himmel och jord. Jag dricker päroncider, men stämningen är så himla fin och lätt att det inte gör något alls att vara den enda nyktra i sällskapet.

På kvällen kör jag oss hem, det öser ner från himlen och väglaget är hemskt. Vi blandar koncentrerad tystnad med ännu mer prat om världsläget, krig och politik. Hemma sätter vi oss i soffan, han häller upp ett glas vin till mig och diskussionen glider in på feminism. Det är så enkelt att prata med honom, vi tycker lika om det mesta men han lyckas alltid komma med en ny infallsvinkel. Jag tänker alltid ett steg längre med honom. 

Och nu har det blivit söndag, eftermiddagen kommer om någon timme glida över till kväll. Barnet har ännu inte hittat hem, han är fullt upptagen med att hänga med sina kusiner. En lasagne väntar i ugnen, kylen är fylld och hemmet rent. Ett glas rött, fötterna i soffan. Ännu några timmar kvar med helg i kroppen.

Drinkar och fredagsgodis.

Om en timme är det helg. Jag sitter vid vårt stora bord i vardagsrummet. En blådåre i traktor skottade snö precis utanför mitt kontor i en mindre evighet, så jag fick slänga mig i bilen och åka hem för att ta ett telefonmöte. Det gick inte ens att höra sina egna tankar på kontoret.

Men nu är telefonmötet klart och jag har bara några få mail kvar att svara på, sedan kan jag med gott samvete räkna mig själv som klar för dagen. Om en stund kommer barnet hem från fritids, då ska vi åka upp till Ica och stanna i varje hörn för smakstopp och köpa fredagsgodis och tacogrejer. Så jävla gött. Och imorgon åker till till Hufvudstaden för drinkar mitt på dagen-fest hos Kims syster. Rätt fint, det också. 

Tåg, köttbullar och hångel.

Onsdag kväll. Vi tar tåget hem, benen är trötta och hjärnan ännu värre. Adrian sover hos min mamma och vi trillar in i ett mörkt hem. Skalar av kläder och tvättar bort smink, bara en lampa tänd över köksbordet, jag i hans t-shirt och trosor och han i pyjamasbyxor. Vi gör tunnbrödsmörgåsar med färskost och köttbullar, vet inte om det är smakkombinationen eller tillfället som gör det så jävla gott. Lakanen är kalla och krispiga, jag kryper ihop till en boll med honom tätt bakom mig.

Torsdag morgon. Det är något speciellt med att ha en vardagsmorgon ensamma tillsammans. Dusch, kaffe, hångel i köket. Det känns jävligt lyxigt, och samtidigt något förbjudet. Vi bestämmer oss för att spendera förmiddagen på våra kontor och eftermiddagen hemma tillsammans med varandra och våra arbetsdatorer. Känner mig inte färdig med hånglet.

Svart eller vitt.

Så dagarna går. Under de senaste veckorna har jag börjat sparka ner mig själv i egna små mörka hål. Det är som att jag känner efter som fan under en dag eller två, sedan får jag panik över att jag känner så mycket att jag blir alldeles avdomnad och inte tillåter mig själv att känna någonting alls. Jag är så svart eller vit just nu. Jag brukar inte vara svart eller vit.

Vi har fastnat. Under veckorna tar jobbet allt mitt fokus, tillsammans med matlagning och hemmet och barn och läxor och fan och hens moster. Sedan kommer helgen och med den paniken för att vi måste flytta och inte har tagit tag i ett endaste jävla dugg kring det ännu. Fan vad det svider i magen. Denna oförmåga att ta tag i viktiga saker, det är också en ny grej.

Dessutom har Adrians pappa vaknat till liv. Den riktige, han som bara finns varannan helg. Nytt för nu är att deras helger bara ska handla om lek. Han säger att han inte vill vara en uppfostrande förälder. Han tycker att det är lite ovidkommande om läxor görs, om tänder borstas, om kalsonger byts. Han tänker att sånt där väl ändå löser sig lagom till vuxen ålder. Och eftersom han inte bryr sig om huruvida vi ser till att Adrian sköter sin skolgång och hygien, så ska vi inte heller bry oss om hur hans föräldraroll ser ut. Jag blir så jävla trött. Somna om igen, för fan.

Men nog om det nu. Jag har en vit dag. Obs dock att det är med hänvisning till mitt mående här ovan, vit som i nykter är den då verkligen inte, jag kommer befinna mig i samma rum som en bar med vin till självkostnadspris ikväll. Om en handfull timmar möter jag Kim på Stockholm Waterfront, bolaget som vi har vårt aktiekonto hos har en grej med seminarier och massa smarta människor som kan det här med aktier. Och som sagt, vin till självkostnadspris. Det är en dag med potential, detta här.

Så typiskt.

Så jag skrev ett inlägg. Uppriktigt, ärligt, förvirrat. Sedan upptäckte jag att man inte kan lösenordsskydda enbart ett inlägg här på blogspot. Det är antingen hela bloggen eller ingenting alls. Så jag vet inte. Det verkar finnas två vägar att gå, att antingen häva ur mig allt här i det öppna eller skapa en ny blogg med bara inbjudna läsare. 

Oh well, jag antar att den tredje vägen är att bara vara tyst. Sluta tänka så mycket, sluta känna efter. Det låter ju dock som den tråkigaste vägen.

Lösenord?

Det är hektiska tider inombords. Det händer så mycket i min kropp, det är så många tankar som virvlar genom huvudet. Vissa av tankarna kan jag inte fånga, de blir mer en känsla än en tanke. Jag är tudelad. Jag funderar på att få ut tankarna, placera dem här men skydda dem bakom ett lösenord. Jag tror att det vore en bra sak att göra.

Vill man få ett lösenord så kan man skriva en kommentar med mailadress och gärna en fingervisning om vem man själv är, så kommer lösenord på mailen. 

Enkel anställd.

Jag älskar administrativa dagar. Idag har jag jobbat från mitt egna hem, betat av timme efter timme framför min dator. Det innebär att jag har varvat kundsamtal, offertskrivande, ett innerligt mailande och statusuppföljningar med att måla naglarna och dammsuga och ha lunchrast i soffan. Har en mycket härlig känsla i kroppen nu.

Jag har fått så jäkla mycket gjort idag. Jag gjorde en lista igår på sånt som verkligen måste ske inom de tre närmsta dagarna, samtliga punkter är nu avbockade. Älskar att jobba hemifrån. Ge mig en telefon, en dator, en bil och någonstans att sitta från tillfälle till tillfälle och jag är så jävla nöjd.

Så jävla njutbart.

Att komma hem och öppna en flaska vin, kliva ur strumpbyxorna och dra klänningen över huvudet. Duscha hett men snabbt, skrubba kroppen och återfukta med de mjukaste oljorna. Föna håret, stryka ett par fina pyjamasbyxor och en mjuk finstickad tröja. Dricka kaffe, äta chokladglass, bara vara. 

Äntligen fredag.

Jag vaknade upp till en tunn, men väldigt varm kropp som smög ner under mitt täcke i morse. Snörvlande, hostig och febervarm. Stackars lilla barn. Vi behövde båda vara i Stockholm idag, så vi lämnade det lilla barnet hos sin mormor. Han blev lovad pannkaka, Ben&Jerry's och valfri mängd film på Netflix.

Nu har jag rivit av ett helt gäng timmar på kontoret, finslipat projektdokument och gjort offerter. Jag är redo för helg. Om en liten stund ska jag stänga ner och sätta mig i bilen och styra mot Kista, äta en väldigt sen lunch och vänta på min arbetande man. 

Och sen ska vi ha helg. Åka hem till den feberheta lilla människan, äta glass och fylla i bolånekalkyler och göra cirka ingenting annat.

Låt mig bara vara.

Jag är osams med en människa i min närhet. Det kan dock vara så att han inte har förstått att vi är osams, pga. att han är man och har noll i förmåga att läsa av signaler eller ta något slags personligt ansvar. Han fortsätter maila små vardagliga sker, som svar på någon fråga jag ställde förra veckan eller spontana så här kanske vi kan göra?. 

Min plan är att 1) ignorera honom, och 2) samla ihop all information som jag måste tillhandahålla denna människa och skicka den i ett kort och samlat mail i slutet av dagen. Ja, det kanske är lite fånigt, men låt mig vara fånig då. Jag orkar inte låta denna människa uppta min hjärnverksamhet.

Jag faller och stiger med honom.

Tisdag. Under dagen är jag på jobbet. Det finns ingenting inombords som väger något. Jag mår bra, jag har roligt. Mina kollegor är roliga, jag är rolig. Sedan kommer jag hem och redan i hallen känns det på stämningen att det är en dålig dag. Jag frågar hur det är och han ger mig ett kort bra. Rör inte vid mig, ingen puss, frågar inte om min dag. Han lägger sig på soffan, somnar. Jag tar hand om tvätten, lagar mat, hjälper med läxor.

Det rör mig egentligen inte i ryggen, att han lägger sig på soffan och somnar. Han är sjuk, han behöver vila. Och han är på väg tillbaka, det är tydligt på så många vis, exempelvis är hemmets sysslor jämlikare fördelade än kanske någonsin. Men det som gör så jävla ont är att inte veta vad jag kommer hem till. Vilken man det är som väntar på mig. Om det är han som är kärleksfull och bryr sig om mig, eller om det är han som jag inte betyder ett dugg för.

Det knäcker mig. Varenda gång knäcker det mig. Sedan kommer han upp ur den här avgrunden och på vägen upp reser han även mig igen. Igår var det ett kort fall. Vi åt middag och sedan tittade han på mig och ett snett leende växte fram i mungipan. Ögonen fick tillbaka sin glans. Men jag blir liksom mer och mer avtrubbad efter varje fall. Jag är så ovan vid känslan av att han inte vill ha mig. En känsla som jag vet inte är sann, det är bara när han mår så där dåligt som han behöver vara helt fokuserad på sig själv. Men jag behöver också honom. Även de dagar vi har det bra, vilket är de allra flesta nuförtiden, så behöver jag honom.

Jag känner mig så jäkla självisk som säger det, som ens tänker det, men fan vad mina känslor skulle må bra av att stå i centrum ett litet slag. 

Håll med mig nu.

Kim har hittat ett hus i Stäket som han tycker att vi ska köpa. Det kostar fyra miljoner kronor, och kräver en total renovering. Det är byggt i slutet av trettiotalet och det är inte jättemycket gjort på det sedan dess. Det skulle kunna bli fint. Jättefint. Det är liksom en liten potentiell funkisvilla. Med mycket kärlek och många miljoner pengar skulle det kunna bli ett drömboende.

Men fortfarande, fyra miljoner för en mer eller mindre fallfärdig kåk, det är inte riktigt klokt va? Säg att jag har rätt här. Säg att vi ska låta denna gå.