Nyårsafton.

Det ligger fint i tanken, ett nytt år. Det känns välkommet. Knacka som fan i trä nu, men nästa år kan inte bli något annat än bättre än året som vi lämnar bakom oss. Det har varit ett skitår. Ett riktigt jävla skitår. Sjukdomar och stress och ett förhållande i kris. Men vi höll. Vi gjorde faktiskt det. Det har funnits stunder då jag inte trodde att vi skulle klara det.

Om en liten stund lämnar vi barnet hos mina föräldrar och åker till Stockholm, bara vi två. Vi ska äta nyårssupé och fira in tolvslaget utanför Grand Hotell, sedan sova länge och äta brunch och känna in tjugosexton. Bara vara tillsammans, bara vara vi två.

Åh, tjugohundrasexton. Jag har så höga förväntningar på dig.

Om människor, reor och nyårsaftnar.

Jag skulle kunna vänja mig vid att vara ledig. Att vakna varje morgon och fundera över vad jag vill att dagen ska innehålla, och sedan förverkliga det. Hittills har det varit att umgås med människor vi tycker om, äta alldeles för dyr glass och spendera pengar på mellandagsrean. Jag är ganska mycket fattigare på pengar men väldigt mycket rikare på höga, svarta stövlar och silkiga nattlinnen och inspirerande kokböcker.

Nu ska vi ta en promenad i den vita, gnistrande snön och sedan duka upp till ett nyårsfirande i miniatyr, med pulled beef och marängswiss, tomtebloss och päroncider i champagneglas. Den riktiga nyårsaftonen, den som händer imorgon, kommer vara en vuxen sådan. Vi går all in på romantiken i år. Vi behöver det. Satan, vad vi behöver det. Och romantik med en tioåring vid matbordet, det händer liksom inte. Så han firar med sin mormor och morfar imorgon. Han är skapligt nöjd över det. Vi också. Fast först ska vi smygstarta firandet här hemma, tillsammans.

En annan annandag.

Jag tror att det här är den lugnaste julen jag någonsin upplevt. Väldigt otraditionell. Julaftonsförmiddagen andades förvisso jul och värme, med julskinkesmörgåsar och hemkokad risgrynsgröt, saffranskaka och apelsin och varm choklad. Sedan kröp vi ner på golvet, framför julgranen, och öppnade julklapparna som väntade därunder.

Just julaftonsförmiddagen, med julfrukost och julklappar och tindrande ögon, är den här julens bästa minne. För sedan duschade vi och klädde oss fina och skjutsade Adrian till sin farfar, där även hans pappa väntade. Det är fint att de firar julen tillsammans.

Vi njuter av julen, vi som är kvar här hemma också, men det är inte riktigt samma sak utan familjens lilla. Det är inte jul på riktigt. Men det är fint ändå, vi har oceaner av tid att bara vara lediga. Vi ligger mest i soffan och tittar på film eller i sängen och tittar på serier, promenerar i vinterfrisk luft och lagar mat från min topp tre-julklapp, Ännu mera vego.

Och vi har firat jul också. Fast en enklare sådan. Ätit revbensspjäll med kokt potatis och sås på julafton, spelat sällskapsspel och tänt tusen ljus och ätit ett par askar choklad för mycket, tittat på julfilm och druckit glögg och umgåtts med våra nära och kära. Fast med handen på hjärtat, allting har jag gjort med en gnutta saknad i kroppen. Jul utan mitt barn kommer nog aldrig vara jul på riktigt. 

Med julafton runt hörnet.

Dagarna före jul och vi är tillsammans, lediga och lätta. Jag tror att det är vad vi behöver. Precis det här. Att bara vara och prata och skratta tillsammans, ta på varandra vid varje möjlighet och dela små lätta pussar hela tiden, sova nära varandra och ligga i sängen och dricka kaffe ända in på förmiddagen. Alldeles nyss gjorde han en filmklassiker, svepte tag i mig i köket och lutade mig bakåt och kysste mig så att det kändes ner i tårna.

Och vi klär granen och slår in julklappar och stökar tillsammans. Spelar Alfapet och tittar på film med Adrian varje kväll, står i köket vid midnatt och marinerar kött till julmiddagen, upptäcker varandra på nytt. Jag har inte känt mig så lugn, så kär, på länge.

Om att nästan, nästan ha jullov.

Lördag morgon. Jag vaknade tidigt, ännu med mörkret kompakt utanför sovrumsfönstret och med timvisaren på lite över sex. Låg och blundade hårt en liten stund, men tankarna hade redan fått fäste i huvudet. Det gör absolut ingenting för nu har jag legat i sängen i två timmar, alldeles nära en sovande man och med en, två, tre koppar kaffe i handen och kollat instagram och läst bloggar och letat recept.

Jag har gått på julledighet, åtminstone officiellt. Det ser ut som att jag behöver lägga någon timme framför datorn både innan och efter jul, men så länge det kan ske i soffan iförd pyjamasbyxor och med en chokladask bredvid så är det okej. 

Och om någon dag eller så kommer alla virvlande tankar lagt sig och stressen mattats av. Då ska jag njuta. Som jag ska njuta. 

Pust, stånk och stön.

Jag är tämligen adrenalinstinn just nu. Snudd på aggressiv. Igår kväll kunde jag inte somna, hade bara arbete i hjärnan och i fingrarna. Sedan vaknade jag innan klockan i morse och hade fortfarande bara arbete i hjärnan. Och nu har jag lagt åtta timmar framför skärmen och om bara en ynka liten halvtimme går vi till produktion med mitt stora projekt. Sedan väntar en kväll av test och uppföljning och sedan, från och med fredag, är det officiellt inte längre mitt problem.

Min lilla bebis. Det ska bli så jävla skönt att bli av med dig. Samtidigt som det gör lite ont i magtrakten, det kniper lite över att lämna från mig något som under det senaste året har blivit en del av vem jag är. Okej, jag överdriver, jag är ganska mycket mer än det här webbsystemet. Men ändå. Det kniper lite i magen.

Nu jinxar jag säkert.

I söndags stolpade jag upp en strikt plan för den här veckan. Planen är att klämma in varenda detalj som måste göras och sedan gå på julledighet. Och ta i trä, men det verkar fan som att planen kommer hålla. Okej att det bara är tisdag ännu, men jag vågar känna mig hoppfull.

På gårdagens agenda var testmöten hela dagen och vi hittade precis lagom stora buggar för att hjärtat skulle pinna på under revbenen, men inte så stora att det blev tungt att andas. Idag är jag hos våra systemutvecklare och jag och min chef har precis gjort sluttestet tillsammans, vilket resulterade i ett signerat acceptansprotokoll. Resten av dagen ska jag strosa runt med en kopp kaffe i ena handen och en chokladpralin i den andra och svara på sista minuten-frågor.

Och imorgon lanserar vi, på torsdag ska jag lyssna på vår affärsplan för tjugosexton och sedan ha utvecklingssamtal, för att på fredag äta julbord samt känna in julledigheten och ha en allmänt lullig och skön arbetsdag.

Det är liksom egentligen bara idag som kan fel, fast ändå inte eftersom dagens stora puckar är avklarade. Det skulle väl vara om man hittar någon kodstring som är helt åt helvete, men det kan jag ändå inte påverka så det tänker jag inte elda upp mig över.

Jag känner mig... Lycklig? Är det vad den här känslan är?

En sockerberusad tant.

Och så går en helg, bara så där. Jag undrar hur mycket tid jag har lagt på att häpnas över försvinnande tid genom åren. Jag gissar att det är en hel del. Helgen har varit fin. Vi har varit på dop, spelat alfapet, druckit glögg och ätit pepparkakor och promenerat genom vinterlandskap.

Och vilken dag som helst ska jag börja bete mig som tjugonio och inte sextionio.

Idag har jag för övrigt haft ett möte som drog ut över lunchen tämligen rejält, kvart i två kom jag ut från mötet. Hungrig var en ganska mild beskrivning av mitt tillstånd då. Utan lunch och utan lunchsällskap, men räddad av allt julgodis som börjat strömma in från våra leverantörer. Just nu är jag hög på socker, efter en näve chokladpraliner och en näve engelsk konfekt till lunch. Sockerstinn och lycklig.

De små sakerna.

Jag duschar länge och varmt. När jag kommer ut ur duschen är spegeln immig, mitt i har han ritat ett hjärta med våra initialer i. Den lilla fåntratten. Fortfarande så mjuk inuti. En så liten handling, men så fullkomligt tillräcklig. 

Ger upp nu.

Jag sitter hos våra samarbetspartners och ser mailen trilla in och läggas på hög i min inkorg, mobilen som gång på gång lyser upp i missade samtal. Lyssnar på ord om överstigna budgetar och stoppande buggar. Kommer vi kunna leverera på onsdag? Kommer det vara avhängt på om vi jobbar hela helgen? Och om vi inte hinner, vad händer med min semester över jul och nyår?

När jag stiger ut från mötet och deras kontor kommer tårarna. Jag ringer min chef och gråter in hans öra, delvis förbannad över min egen svaghet men samtidigt lättad över att jag vågar visa den. Han säger att vi löser det tillsammans, att han kliver in och stöttar i vissa projekt och att mitt fokus ska ligga odelat på mitt största projekt, det som just nu upptar all min tid. Och han lyssnar och lirkar och försöker locka till skratt, men det är som att jag plötsligt är för trött för att ens orka le.

Kryptisk.

Jag skrev precis ett inlägg, men lät markören hovra ovanför publicera alldeles för länge. Tvekar man ska man inte publicera. Den här gången följde jag min magkänsla. Det var femton rader som skulle kunna landa med ett väldigt varierande resultat beroende på mottagaren. Falla platt, skapa upprymdhet, bryddhet. Gud vet vad.

Jag känner mig tämligen förvirrad just nu, och utarbetad, men en sak som jag vet med säkerhet är att jag inte är beredd att... Oj, jag hade ett väldigt bra avslut på den meningen för cirka tio sekunder sedan, men det verkar ha försvunnit. Offra? Nej. Utforska? Nej. Äventyra? Ja, kanske. Men äsch, skit samma.

Och förlåt för hemlighetsmakeriet.

Kaffe, julmusik och min man.

Sitter på kontoret och dricker kaffe. Det smakar egentligen jävligt illa, men jag behöver mitt kaffe. Kan inte leva utan det. Det är lite sorgligt att det har blivit så. Framför allt vet jag inte riktigt när det hände, varken kaffeberoendet eller när jag egentligen blev vuxen. Det händer när folk frågar hur gammal jag är att jag svarar att jag är tjugosju, men det är en lögn. Jag är tjugonio, bara månader från trettio. Det är ingen lögn med uppsåt, min hjärna verkar bara ha fastnat på tjugosju.

I öronen sitter mina hörlurar, ur dem rumlar julmusik. Hemma väntar min man. Eller förlåt, min blivande man. Jag tycker om att kalla honom för min man. Känns mycket vuxet, och dessutom mer sant än pojkvän. Han verkar lycklig. Han säger sig må väldigt mycket bättre nu och jag hoppas, hoppas hoppas hoppas, att han fortsätter må som han gör nu, men jag vågar inte riktigt tro det ännu. Det gör så ont när vi faller ner i den där avgrunden.

Nej tusan, nu spelas det någon kristen jullåt och det är inte riktigt min melodi, samt att det trillar in väldigt många mail från vår testsajt och jag gissar att det är något som jag bör ta tag i. Samt igen att jag även borde fylla på kaffekoppen och byta låt.

Tre dagar.

Fredag. Halv tolv ska tåget ta mig till Stockholm för julbord på Tyrol tillsammans med det som efter årsskiftet ska bli mina nya kollegor. Egentligen är de ju redan det, mina kollegor, men från januari kommer jag officiellt tillhöra Stockholmskontoret. Utanför fönstret härjar stormen Helga och på förmiddagen får jag ett sms från SJ som säger att mitt tåg hem mycket troligt kommer ställas in och att ersättningsbussar inte kommer finnas.

En våg av orkar ej lösa problem drar in över mig och jag bokar av mina tågresor och meddelar min chef att jag jobbar från soffan och äter risgrynsgröt istället. Jobbar undan, köper två julklappar och glögg och hänger i soffan med mitt barn och min man medans Helga rasar utomhus och The Fantastic Four rasar på vår filmduk.

Lördag. Vi sover till nio, äter frukost i en oändlighet och hjälper sedan Adrian med hans läxor. Jag googlar hur man på ett pedagogiskt sätt löser höga divisiontal. Pinsamt, men sant. När förmiddag blir eftermiddag kommer hans far och hämtar honom, lite lagom försenad till sin helg med sin son.

Vi två som blev kvar packar in oss i vår bil och kör slingriga vägar, letar vinterjacka till honom och julklappar till barnet och äter köttbullar på Ikea. När vi kommer hem igen har mörkret fallit sedan länge, jag lyssnar på julmusik och slår in julklappar och han åker och köper en stenugnsbakad Margarita. Vi hamnar framför teven, tänder ljus och sitter under samma filt och äter pizza och tittar på det som mycket möjligt kan vara världens sämsta film.

Söndag. Kaffe och tidning i sängen, letar recept på tjälknöl och julig efterrätt att servera mina föräldrar dagen före julafton. Sedan ännu en lång frukost. Älskar söndagsförmiddagar, älskar söndagsfrukostar. Vi klär på oss och går ut, vandrar nästan en mil på blåsiga gator. Tittar på husen i vår lilla stad och gissar vad de skulle kosta i Stockholm. Vi inser att vi kommer bli ruinerade.

Byter om och drar en borste genom håret och applicerar ytterst lite make up, sedan spenderar vi timme efter timme runt ett bord med fyra andra par. Pratar, skrattar och fikar bort eftermiddagen med några av de vänner som har funnits allra längst i min mans liv. Det är fint. Sammanvuxet.

Sedan kommer barnet hem igen och vill som alltid efter en helg borta vara liten, visa upp nya blåmärken och kramas. Vi bäddar ner oss i hans säng och pratar om hans helg och om vår helg. Jag berättar hur glad jag är över att jag blev just hans mamma. Han klappar mig på kinden, säger lilla mamma och är totalt oironisk trots att han nästan är lika lång som jag.

Petitesser.

Det verkar som att en släng av depression gör underverk för figuren. Under de senaste veckorna har jag tappat bort sex kilo av min kroppsvikt. De var mina trivselkilon, och även om jag kanske aldrig älskade dem så störde de inte heller särskilt mycket. Det sitter fortfarande något litet kilo kvar på höfterna. Å ena sidan kan jag tycka att det kan få sitta kvar där, men å andra sidan inte.

För en del av det som har försvunnit verkar tidigare ha funnits på mina fötter. De var aldrig särskilt tjocka från början, mina fötter. Nu är alla mina skor för stora. (Samt alla behåar, men jag kan leva med små bröst.) Hade jag fått välja hade jag hellre blivit av med det på höfterna än på mina fötter.

Hej, och tack.

Jag har spenderat den här dagen hos vår IT-partner. Jag gillar dagarna hos dem. De är så fruktansvärt smarta människor, systemarkitekterna som jag jobbar tillsammans med. Det är väldigt uppenbart att jag är den svagaste länken i den här lilla sammansättningen, men det gör mig ingenting. Jag tänker att jag tillför någon slags social kompetens och därmed jämnar upp det. Idag raljerade de över min bristande intelligensnivå, de små raringarna.

Tack förresten, för fina ord på inlägget nedanför. Och tack, för att ni bryr er. Ni är väldigt, väldigt fina, vet ni det?

Om allt jag inte vet.

Jag vaknar tidigt, borrar in ansiktet mot hans varma rygg. Doften som lämnar hans hud startar saker inom mig, förnimmelser om tider som har varit. Gång på gång ekar hans ord från lördagsnatten i mig. Vi gör inte varandra glada längre. Jag känner mig tom. Så fruktansvärt otillräcklig.

Jag låter bilen stå och går till jobbet. Det är kallt och mörkt och det passar min sinnesstämning. Jag är omsluten och som uppslukad av mörkret. Jag frågade honom om det han sa, när måndag blev tisdag och han inte längre var i sitt mörker. Om den där meningen, vi gör inte varandra glada längre, och han svarade att det kanske handlar mer om att ingenting gör honom glad längre.

Ändå undrar jag, kan inte låta bli att undra, om han skulle må bättre utan mig. Skulle han bli lycklig då? Förstår han hur mycket jag kämpar för honom? Jag tror inte det. Fast kanske tror jag bara att jag kämpar, fast att jag istället gör allt värre. Jag vet inte vad som förväntas av mig, om jag ska backa eller stå solid. Tänk om allt det här handlar om att han inte vill att jag ska kämpa längre.