Känslorna just nu

Hej och god morgon. Det är fredag och jag sitter i soffan med datorn i knät och kaffekoppen balanserandes på armstödet. Barnet sitter i det andra soffhörnet, även han med datorn i knät men ingen kaffekopp. Han söker jobb och jag förbereder mig inför dagens alla möten.

Vi har haft en skakig vecka. På onsdag kommer antagningsbeskedet till universitetet och det rör upp känslor av både förväntan och självtvivel. Vi rör oss så mycket upp och ner och fram och tillbaka och jag tror att det kanske är det allra svåraste med att stå bredvid någon som är deprimerad, just att måendet inte är konstant. Att det är ett ständigt pendlande mellan hopp och hopplöshet. Vägen tillbaka är verkligen inte spikrak.

Vi bråkade i veckan, min man och jag. Ett riktigt gräl, så där dränerande. Det handlade om hela den här situationen. Jag är så känslig inför den, bär alla mina känslor utanpå. Vi är okej nu, men det var ett par jobbiga dagar. Samtidigt har jag fortsatt med anhörigsamtalen. Det är som om de hjälper men också stjälper, eftersom allt blir så verkligt när jag säger orden högt.

Ja, hej och god morgon från den här fredagsmorgonen. Jag tror inte att jag mår så bra, om jag vågar känna efter. Jag skulle så gärna vilja ha en långsam helg, en som är trygg och mjuk och fluffig. Kanske titta på en film, äta efterrätt, ligga på soffan under en filt och läsa mitt på blanka dagen, promenera länge, stanna för fika. Skulle vilja att alla bara mår bra.