Jag skrev talet till barnets student idag. Grät medan jag skrev det, grät medan jag printade ut det, grät medan jag klippte arken till behändig storlek, grät medan jag läste det för mig själv i kopiatorsrummet.
Japp, alltsammans på kontoret klockan nio imorse. Men det var ingen fara, alla såg mig ändå böla igår när jag berättade att barnet tar studenten på torsdag.
Jag förstår inte vad som pågår, jag brukar inte vara så här sentimental över barnet. Tar uppenbarligen igen för alla sentimentalfria år nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar