Femton år

Torsdag. Leopardmönstrad vadlång kjol, ett beige linne och en luftig vit skjorta. Spenderade arbetsdagens första timme på ett cafés uteservering. Kaffe, fralla och en timme utan möten. Svarade på mail, kollade hur man tar sig till restaurangen ikväll, läste ett avtal.

Promenerade till kontoret, gjorde tre möten på raken, tog en lunchpromenad, två möten till och här är vi nu: framme vid ett tidigt slut på arbetsdagen. Jag behöver skynda mig hem, hitta något fint i min garderob, dricka ett glas bubbel medan jag gör mig redo för att fira femton år tillsammans med min man. 

En mästerlig plan

Min man ställer sig bakom mig när jag steamar en klänning. Hans händer glider runt mig, läpparna vandrar längs min nacke, precis där huden är som allra känsligast. Jag suckar mjukt och han skrattar mot min hud. Jag klarar inte mer, jag behöver vila, säger han.

Han kupar mina bröst. De är tunga och ömma. Åh helvete, säger han. Säg inte att allt det här sexet är för att du satsar på att bli gravid. Ska vi ersätta barnet nu när han flyttar hemifrån? Jag skrattar, säger att det är en mästerlig plan. Men nej, nu ska vi leva ett annat liv. Nästa bebis blir ett barnbarn, fast förhoppningsvis inte än på tio år eller så.

Nya rutiner

Jag ser redan tidiga, mycket positiva effekter, av att barnet har dragit. Jag har slutat med kläder och det har haft en bra inverkan på mitt sexliv. Chockerande slutsats, jag vet. Nej men så här: tidigare har jag gått från sängen till badrummet på morgonen, från nattlinne till kläder. 

Nu däremot, nu går jag runt i trosor och behå fram till minuterna innan jag går hemifrån. Min man verkar inte ha något emot denna nya brist på kläder. Faktiskt verkligen inte alls.

En ny era

Barnet åkte till sin pappa i fredags. Nu börjar en lång sommar där han ska jobba nästan hela tiden, bara komma hem några spridda dagar här och där. Det blir en mjukstart för mig i att vara utan honom, en bra övning inför att han flyttar till Skåne i höst.

Det känns långsamt lite bättre, att han ska flytta hemifrån. Jag funderar mycket på vem jag vill vara för barnet. Jag hoppas att vi kommer höras varje dag, nästan varje dag iallafall, men det gör ingenting om det mest är snabba sms. Små inblickar i livet som pågår, isär men ändå tillsammans. Kanske långa samtal på söndagar, som en alldeles egen tradition.

Jag vill skicka små presenter till honom. En tröja som fick mig att tänka på honom, några paket av hans favoritpasta, den som han inte kommer ha råd med när han lever på CSN, en ny osthyvel om han klagar på sin när vi pratar.

Jag vill äta kanelbullar med honom över facetime på kanelbullens dag, ta tåget ner till honom en helt vanlig tisdag, möta honom på Campus och hänga i hans lilla studentlägenhet, bjuda honom på dyra middagar, sitta runt ett middagsbord med hans nya vänner. Jag vill lära känna den vuxna versionen av barnet.

Efterdyningarna

Jag vaknade alldeles heartbroken imorse. Ett känslomässigt vrak. Det känns lite bättre nu, efter att ha ätit lunch med barnet. Han sa att vi kan äta lunch på facetime nästa vecka och att han kommer hem den tjugofjärde och stannar några dagar.

Hans studentfirande blev perfekt. Han hoppade i ring med sina klasskompisar vid utspringet, alldeles glad och lycklig. Kom hem från flaket helt dränkt i öl. Jag satte en flaska vatten i handen på honom och ställde honom i duschen. Steamade kostymen (som tack och lov inte var med på flaket) och hängde på en galge.

Hämtade tårtan och gick till restaurangen för att förbereda mottagningen. Barnet dök upp en kvart efter gästerna, återigen iförd kostym och studentmössa. Jag lyckades inte ta mig genom talet utan att gråta, men det gjorde inte gästerna heller.

Han fortsatte ut i natten, barnet. Sjöng karaoke med sin klass in på småtimmarna. Jag somnade med ett tungt hjärta igår och vaknade med ett lika tungt idag. Det känns som att bli lämnad. Som att någon jag älskar lämnar mig, och det är ju precis vad som sker. 

Det är inte att vara hans mamma som jag kommer sakna, det är honom jag kommer sakna. Han som är det bästa med mig.

Dagen D

Tidigt imorse tog han på sig kostymen och studentmössan. Slipsen knöt vi sent igårkväll, så att den var redo för den tidiga morgonen. Han är på champagnefrukost nu. Nästa gång vi ses är när han springer ut, när han officiellt har tagit studenten. Jag undrar om han kommer se annorlunda ut?

Jag gick tillbaka till sängen efter att ha kramat honom i hallen innan han gick, men jag kan inte somna om. På en galge i bokhyllan hänger mina kläder. Klänningen som jag köpt till idag fick stanna kvar i garderoben, det blev inte rätt väder för den.

Jag kan inte förstå att vi är här nu, att barnet tar studenten idag. Det är fint, men vemodigt. Jag undrar hur många tårar jag egentligen har i mig. Det känns som en miljon.

Kvällen före

Jag städade till halv ett inatt. Klev in i badrummet vid kvart i tolv och kombinerade rengöring av mig själv och duschen som dagens sista aktivitet. Idag köpte jag heliumfyllda ballonger till studentmottagningen. Barnet står och stryker skjortan as we speak och jag skriver det här med försiktiga fingrar medan nagellacket torkar.

Vid nitton ska vi träffa hans andra föräldrahalva på en restaurang i närheten. Fira att en era tar slut, sia om vad som väntar i nästa. Vara kollektivt stolta över barnet och den man han har kommit att bli.

Madrid, Barcelona och knepiga paralleller

Ska vi prata lite om Spanien? Jag tror att det är vårt nya sätt att resa, att åka tåg mellan olika städer i samma land. Förra året var det Frankrike och nästa vår blir det Italien. Den här gången var det Barcelona och Madrid.

Jag hade inte varit i Spanien innan. Alla pratar så mycket om Barcelona och mina förväntningar var höga. Med all rätt, skulle det visa sig, för det är en fantastisk stad. Snälla människor, vackra hus, god mat. Men det var i Madrid som jag blev kär.

Madrid är Barcelonas storebrorsa. Lite tuffare, lite kaxigare, lite snyggare. Det är en het stad. Människorna är inte riktigt lika trevliga, men det finns en puls, ett begär, någonting sexigt över staden. Kanske att Madrid är det heta ligget men Barcelona är den man rotar sig med, nu när jag tänker efter. Den snälla killen som kommer efter den farliga.

Vemodet

Jag skrev talet till barnets student idag. Grät medan jag skrev det, grät medan jag printade ut det, grät medan jag klippte arken till behändig storlek, grät medan jag läste det för mig själv i kopiatorsrummet.

Japp, alltsammans på kontoret klockan nio imorse. Men det var ingen fara, alla såg mig ändå böla igår när jag berättade att barnet tar studenten på torsdag. 

Jag förstår inte vad som pågår, jag brukar inte vara så här sentimental över barnet. Tar uppenbarligen igen för alla sentimentalfria år nu.

Spanien och studenten

Vi landade med en smäll i fredags. Förlåt, vilket förvirrande sätt att uttrycka sig. Flygresan gick bra, det var inget fel på själva landningen, det var bara det mentala som kraschade. Nej, förlåt mig återigen och tolka mig rätt: Spanien var fantastiskt. 

Men låt mig komma tillbaka till Spanien om en stund, efter att vi berört fredagens smäll, den som ledde raka vägen in i studentförberedelser. På torsdag tar han studenten, barnet. Hans mamma är något blödig och sentimental över detta. Blir tårögd varje gång jag tänker på det, vilket är ofta eftersom vi haft studentförberedelser varje dag sedan vi kom hem.

Vi har en lista med saker att checka av dag för dag. Klara är inköp av saker att hänga runt halsen på honom vid utspringet och pynt till mottagningen. Idag ska vi köpa strumpor och näsduk till bröstfickan. Imorgon är det storstädning och på onsdag äter vi middag med hans pappa och dennes fru. Sedan är det dags, sedan tar barnet studenten.

Under tiden vi var i Spanien fick han sitt resultat på högskoleprovet. Det var högre än de tidigare årens antagningskrav på arkitektutbildningen i Lund. Jag tror att det bidrar till det sentimentala, att han antagligen lämnar boet efter studenten.

Det, och hur vår kontakt såg ut när vi var i Spanien. Vi hördes varannan dag eller så, men aldrig om huruvida han ätit middag eller gjort sina läxor, bara spontana hej för att vi ville. Det finns inget uppfostrande i mitt sätt att vara mot honom längre. Det är som om jag är färdig med den delen av min roll som hans mamma. Nu väntar någonting annat.

Nej tusan, nu har jag inte tid att skriva om Spanien plus att jag blev alldeles gråtmild av tankarna på barnet och vilka vi ska vara för varandra hädanefter.