Det är den här jävla januari.

Halvvägs genom januari. Det är deppigt överallt. I mitt inre, i mitt yttre, i min plånbok. Alla pengar som vi har läggs på flytten och den nya lägenheten. Det är så väldigt mycket pengar som ska ut nu. En kontantinsats som ska betalas, nya dyra lån och tusen kringkostnader.

Det kommer inte gå någon nöd på oss, men vi kommer behöva tänka lite på hur vi lever och drar våra kort. Jag vet att det är bortskämt, men vi är inte vana vid det och jag hatar att känna den här ekonomiska oron. Och sedan skäms jag, för vi har ju pengar så det räcker och blir över och det som är ekonomisk oro för mig skulle nog vara trygghet för många andra.

Och huden i ansiktet är tunnare än den brukar vara. Särskilt tunn är den under ögonen, mörka ringar har trätt fram och sällskapar med små blemmor som har blossat upp i pannan och på näsan och på kinderna. Håret är yvigt och torrt och ligger inte fint hur jag än kammar det. Jag är bara ett hopplöst fall just nu. Jag tror inte att något kan fixa det, det är nog bara tiden och solen och våren som kan det. Och att äntligen få flytta in och landa i våra nya kostnader och känna någon slags visshet och trygghet.