augusti 25, 2016

Tyck synd om mig nu.

Den där förkylningen som jag nämnde igår, den har eskalerat. Till typ en mansförkylning. Jag är inte så himla lätt att ha att göra med när jag är förkyld. Pustar och stånkar och tycker väldigt mycket synd om mig själv. Den har varit på väg ett tag, förkylningen. Tydligen var nu, när tiden för den verkligen inte finns, rätt stund för den att bryta ut.

Det hade ju varit fint om den dröjt några veckor och jag helt legitimt kunde varit hemma och myst runt i en fin lägenhet, men nä. Ignorerar dock flyttkaoset och fokuserar på ett vara sjuk ett gäng timmar nu. Har ju dessutom en lägenhet att flyttstäda i helgen.

Oh boy, vad det kommer bli skoj.

augusti 24, 2016

Om att ha noll tid över.

Hej och hå, det är slitit att flytta. Samt att jobba. Igår var jag på utbildning hela dagen. Jag lyssnade flitigt på förmiddagen men på eftermiddagen, som egentligen bestod av instuderingsfrågor från förmiddagen, tjuvjobbade jag. Man får inte göra så, jag vet. Men det där anbudet som redan har tagit alldeles för mycket tid skulle vara inne igår och hade jag inte tjuvjobbat klart det under dagen hade jag behövt göra det på kvällen. Och då ville jag hellre packa upp, av lika delar egen vilja som för husfridens skull.

Det går dock bra, inflyttandet. Det försvinner några kartonger varje dag och alla stora möbler står nu på sin plats. Det kommer bli bra. Jäklar, vad det kommer bli bra. Och Adrian trivs bra i sin klass och skolan verkar snudd på fantastisk. Plus att vi har hittat en stor Coop på gångavstånd som har typ allt och som vi gissningsvis kommer göra till vår.

Dock att jag är förkyld, så helt perfekt är det inte. Vill bara poängtera det.

augusti 21, 2016

Nervös i par.

Jag är tillbaka på den där knarrande luftmadrassen på ett i övrigt tomt sovrumsgolv i Stockholm. Det är sista natten på luftmadrassen. Sista natten i Katrineholm är redan gjord. Den gjordes igår. Inatt har jag en mindre kropp bredvid mig på luftmadrassen, en späd elvaåring som imorgon börjar femman. Han är nervös, jag är nervös.

Mina föräldrar skjutsade upp oss tidigare ikväll, ville veta var vi hamnade. Imorgon kommer Kim efter, tillsammans med ett par flyttmänniskor och ett flyttlass. Det ska bli så skönt att få hit vår säng, vår soffa, våra saker. Att få göra ett hem av den här lägenheten, av den här staden.

Men först har vi en ny skola och skoldag framför oss. Herregud vad jag hoppas att det kommer gå bra.

augusti 17, 2016

Målbild för de som (snart) fyllt trettio.

Jag har suttit med ett anbud framför mig i tre dagar nu. Krånglat in mig i beskrivningar av funktioner och kravspecifikationer, suddat och försökt förenkla men alltid hamnat i samma snårighet igen. Det går liksom inte att göra vissa saker enklare. Efter en viss nivå tar det stopp. Det är ungefär som med hjärnaktiviteten, det går bara till en viss gräns. Sedan behövs kaffe och en plopp och en stund i en mjuk fåtölj. Bara rensa huvudet.

Jag vet inte om jag har längtat till något så här mycket tidigare. Jag längtar till att anbudet är inlämnat, till att jag kommer hem ikväll och får träffa mitt barn, till att han och jag åker tillbaka till Stockholm på söndag, till att flyttlasset går på måndag, till att flyttstädningen blir avklarad nästa helg. Till att den där kökssoffan är byggd, Adrians garderober är målade, att alla saker hittat sin plats i vårt nya hem. Till en söndag helt fri från planer.

Åh. En söndag fri från planer, det är vad jag längtar allra mest till. Det är min målbild, det som håller mig igång. Idén om att vakna till en söndag utan något som behöver göras. Helskotta vad många museum jag ska gå på då, så många kyrkor jag ska spana in, alla dessa caféer som jag ska besöka.

augusti 16, 2016

Transportsträcka.

Jag är tudelad. En del av mig är så otillfreds med mitt liv som det är nu, en annan del tycker att det är lite mysigt och kaosartat och charmigt. I fredags åkte mitt barn till pappan, jag till Stockholm och Kim till Sälen. En helg med helt separata liv. På söndagseftermiddagen kom vi alla hem. Åt middag, packade ett gäng kartonger, duschade och somnade.

På måndagsmorgonen försvann vi alla åt varsitt håll, för att komma hem igen på eftermiddagen. Äta middag och tvätta en tvätt och packa ett gäng kartonger. Sedan körde vi barnet till mormodern och morfadern, själva åkte vi till Stockholm. Och nu ska jag snart möta upp Kim, säga hej till hans syster och köpa ett duschdraperi och försöka hitta en soptipp för alla våra målarrester. Äta middag, sova på en knarrande luftmadrass, ny arbetsdag.

Äta, sova, dö. Oj, förlåt. Äta, sova, jobba, dö.

Nä. Men det känns lite så. Som att vi bara existerar just nu. Packar, målar, fixar, åker bil. Samtidigt försöker jag se det fina i det. Se det som att vi måste ta oss från punkt a till punkt b. Och egentligen är det ju en ganska fin sträcka att färdas. Det är bara det att det tar så lång tid och energin är lite dalande. Men snart så. Snart.

augusti 15, 2016

Lite mindre ont.

Jag kommer hem på söndagseftermiddagen, fem minuter innan Kim kommer hem från Sälen och cykelvasan. Det är så himla rörigt, vårt hem. Packat till hälften och saker överallt som väntas på att packas ner så snart de använts färdigt. Jag står i hallen när han kliver in genom dörren. Alldeles uppgiven och trött. Han tittar på mig och ler med varma, matta ögon. Jag bryter ihop igen, tårarna börjar forsa. Han drar in mig mellan sina armar, trycker mig mot sitt bröst, stryker med handen över mitt hår. Jag snyftar fram att jag har sett gravida magar och barnvagnar hela helgen.

Han snurrar runt mig, fortfarande med armarna som stöd mot min kropp, och leder mig in till sängen. Lägger mig tätt intill framför sig. Säger egentligen inte särskilt mycket, bara precis tillräckligt. Bara finns där, nära. Låter mig gråta. Gråta tills jag slumrar till, dåsar bort en liten stund. När jag vaknar till igen känns det bättre. Den allra värsta klumpen i bröstet har smält bort. Det gör fortfarande ont, men inte riktigt lika mycket som igår.

augusti 14, 2016

Ont.

Så blir det söndag igen. Jag sitter i fönstret i vår nya lägenhet. Tittar på de nymålade väggarna och gråter. Inte över väggarna, utan för att det är söndag. Söndagar är svåra nuförtiden. Söndagar är dagen för det som skulle varit en ny vecka. Jag gråter för livet som inte stannade kvar. Jag vet precis vilken vecka som skulle ha kommit idag, undermedvetet håller jag räkningen.

Och idag är det extra tungt. För att det är söndag, och för att jag inte sitter i vårt nya vardagsrumsfönster med en kula på magen. 

augusti 11, 2016

Trötta funderingar.

Jag är så vansinnigt, vanvettigt trött. Inatt målade vi till halv ett. När vi la den sista strykningen i sovrummet hade jag bara ett öga öppet. Sedan sov vi på en luftmadrass som knarrade varje gång någon rörde sig. Jag tycker synd om de som bor under oss, vi måste ha stört dem så sanslöst mycket med vårt skrapande från stegar och täckpapper och den knarrande luftmadrassen. I eftermiddag ska jag köpa en flaska vin och räcka över och säga hej och förlåt.

Och ikväll, innan det bär av åter till den lilla staden och den lilla sonen, ska vardagsrummet bli lovikagrått. Han hänger med sin mormor och morfar, det lilla barnet. Som ju inte är särskilt litet när en tänker efter. Men för mig kommer han väl alltid vara liten. Liten tills han blir stor. För sin mormor och morfar också. Jag tror att de våndas över att deras barnbarn försvinner så många mil bort.

Jag undrar vem han kommer vara om ett år, tre år, tio år. Om vi gör honom till någon annan genom att kasta in honom i en storstad så här. På något sätt måste vi ju förändra honom som individ genom att förändra förutsättningarna så radikalt. Det är säkert varken till det bättre eller sämre, bara annorlunda.

augusti 10, 2016

Hej från köksgolvet.

Mitt nya köksgolv! Jag sitter med rumpan rätt på golvet, med jobbdatorn i knät. Lutar ryggen mot den lilla väggen vid matplatsen där vi tänker oss att vi ska bygga en kökssoffa. Eller ja, min plan är väl egentligen att nämna för min möbelsnickrande svägerska att vi planerar att bygga en kökssoffa och se om det löser sig per automatik. Det vore nog det bästa för kökssoffan.

Igår fick vi nycklarna. Vi vandrade runt i lägenheten i fyra timmar och strök med händerna över väggarna och funderade högt med varandra. Den har en sån potential, den här lägenheten. Med sina tre och femton i takhöjd och det gamla trägolvet och fönster som aldrig tar slut. Men den är lite skabbig, inte särskilt välvårdad. Så i hallen står nu trettiosex liter färg och väntar på att strykas på. Mest blir det ljust, grått och sand och dimma.

Jag försökte övertala Kim om att vi borde ha en smutsig mintgrön färg på väggarna i vardagsrummet, men han köpte inte idén. Fick dock en dimmig och ganska mörk blågrå ton på ena väggen i sovrummet. Det är ju alltid något. Och köket är fint och nytt och badrum och gästtoalett är fina och charmiga. Och i magen fladdrar det av en pyrande glädje. Trots att jag även behöver ha jobbdatorn i knät och har några fullspäckade målarkvällar framför mig.

augusti 08, 2016

Tillbaka.

Klockan nollsextrettio ringde alarmet imorse. Det kändes ovärdigt. Stod tjugo minuter under hett, strilande vatten i duschen och försökte bli människa. Klockan åtta var jag på kontoret. Upptäckte att jag fått mail från chefen i fredags där han bad oss semesterfirare pausa semestern och fylla i våra tidrapporter för att underlätta hans arbetsdag på måndag. Blev sur och väntade en kvart extra med att skicka in tidrapporten. Så pass barnslig tydligen.

Kände efter en mindre evighets upprensning i mailinkorgen att jag nog arbetat över lunchen, men klockan var visst bara kvart över nio. Det känns som att detta kan bli en mycket lång dag. Det finns förresten så mycket som jag vill berätta för er, få skriva ur mig.

Som att jag drabbades av någon slags panik över att bli gravid igen, eller nej - av att förlora ett barn igen, fan jag skulle aldrig överleva det, att jag tjoffade upp en spiral. Är inte helt säker på att den kommer få sitta kvar, men just nu känns det bäst så. Eller att Kim helt seriöst sa till vår parterapeut att vi har ett helt jämställt förhållande, delar rakt av på hushållssysslorna. HAHAHA?! Åh herregud. Jag måste ta tag i denna lilla problematik, ska bara hitta orken först.

Eller det allra mest aktuella, att vi har packat ner nästan hela vårt hem och imorgon får nycklarna till nästa. Att vi ska köpa gud vet hur många liter färg och sätta igång med målandet i helgen. Att vi faktiskt är läskigt nära att lämna vårt hem, vår hemstad, för något väldigt annorlunda. Så Jävla Läskigt.

juli 31, 2016

Hej!

Vi är hemma igen, sedan nästan en hel vecka tillbaka. Resan till finlandet var bra. Många timmar i bil, men det förflöt himla fint. Vi spenderade varje förmiddag i staden som vi sovit i, sedan körde vi vidare, åt sen lunch på vägen och checkade in på nästa hotell runt middagstid. Hängde en snabbis på hotellrummet och gav oss ut på upptäcksfärd, åt middag och gick tillbaka till hotellet. Sov, åt hotellfrukost, promenerade, åkte vidare. Och så vidare.

Det var fint. Dagarna i stugan var också himla bra. En enorm kontrast till dagarna på hotellen. Hög luft, skog överallt och en sjö mitt framför oss. Tystnaden, lugnet. Det här med att man verkligen inte kan vara någon annan än sig själv, med sig själv. Kasta pil, läsa bok efter bok, bada, spela yatzy, basta, grilla varje middag. Det är sånt som lagar en. 

Men nu är vi hemma igen. Jagar pokémon, packar flyttkartonger, är ständigt varm av sommar. Planerar den sista semesterveckan. Jag tänker mer av samma som den som precis lämnat oss, fast kanske även en sväng på Kolmården. Sommar. Älskar sommar. Sommar, sommar, sommar.

juli 15, 2016

Morsan.

Hallå från framför spisen. Jag står och gräddar cirka hundra pannkakor inför vår bilsemester som inleds imorgon. De ska ätas kalla, ihoprullade med smör och socker i. De kommer smaka barndom, det var alltid så vi åt dem på våra bilresor till släkten i Danmark.

Jag känner mig som en riktig mamma idag. Jag tror att det hör ihop med att jag har klätt mig som jag minns min egen mamma från när jag var liten, i svarta tights och linne och herrskjorta. Samt att jag gör typiska föräldrasysslor idag, som att packa och förbereda mellis och skriva listor och tänka tusen steg i förväg. 

Jag tycker om känslan. Tycker om att vara hundra procent mamma, annars är det liksom bara en liten del av allt jag är. Det kanske är ett litet bevis på att jag äntligen börjar komma in i semestern? Att jag börjat varva ner, skalat av några lager. 

Imorgonbitti drar vi. Det ska bli himla fint. Att först få ett gäng dagar där vi upplever helt nya saker, bor på hotell och äter på restauranger som kanske kräver skjorta. Tvinga in männen i mitt liv i nån kyrka och bland gamla hus. Sedan ett lass dagar på landet, ständigt i baddräkt och smutsigt hår och med en bok i handen. Och sen, till sist, en bättre kryssningsresa hem.

Åh. Semester!

juli 14, 2016

Semester på riktigt.

Vi drar iväg tidigt på lördag morgon. Bilar längs med höga kusten och över gränsen till Finland, sedan ner genom Finland och fram till lantstället som Kims familj har där. Vi har bokat tre hotell på vägen, i Umeå, Uleåborg och Björneborg. Sedan ska vi spendera en näve dagar bland hög luft och sjöbad och bastu, med grillmiddagar och rosévin och en bunt böcker.

Helskotta som jag ska vila upp mig. Bli fräknig och glad. Är som en liten spillra just nu, stressad och helt utan semesterkänsla i kroppen. Irriterad och vill mest bara äta hela tiden. Saknar solsken och att ha nära till skrattet. Snart så.

juli 12, 2016

Om banker och ärtor.

Hej från semesterdag två. Det har inte varit så mycket semester över semestern ännu, mest bankärenden och optikerärenden och ja, andra ärenden. Sånt som jag tänkt att jag ska göra i dagar, veckor, månader, så det är ju lite fint ändå att det äntligen blir av. Även fast det känns som att jag slösar med mina lediga dagar.

Häromdagen frågade Kim försiktigt om jag kanske börjar må lite bättre nu. Och så är det nog. Det gör fortfarande ont, men det är inte längre ett knytnäveslag i magen varje gång jag tänker på det, på livet som inte blev. Men det cirkulerar ofta huvudet, små tankar här och där om hur varje ögonblick hade varit om det hade fått vara kvar. 

I söndags skulle vi gått in i vecka tolv. Hade det synts på mig då? Hade illamåendet äntligen börjat släppa? Är idag dagen då vi hade berättat för våra familjer, om det hade fått leva? Hade jag fortfarande kunnat knäppa knappen i mina byxor? Hade vi haft ett namn på bebisen, eller hade det fortfarande varit Ärtan?

Jag vet inte. Det gör ont att tänka på det, på alla frågor som saknar svar. Men det känns inte längre som att jag ska dö. Det var inte meningen, helt enkelt. Inte nu, inte för oss.

juli 08, 2016

No jinx.

Jag vågar knappt säga det högt, men det verkar som att vår tur vänder lite nu. Vi var och tittade på vår lägenhet igår och träffade förvaltaren och skrev på alla papper. Nu är allt helt spikat och klart. Dessutom fick vi veta att det inte var några problem med att få nycklarna redan en bit in i augusti, så att vi hinner måla innan vi flyttar in.

När vi spanade in vårt förråd i källaren stötte vi på en dörr som det stod garage på. Hyresvärden berättade då att det ligger ett litet, privat garage i källaren. Vi smög runt huset och hittade garageporten och en liten lapp med kontaktuppgifter till ägaren. Alldeles nyss fick jag ett sms från Kim som pratat med hen och ja, det finns en plats till oss. Till ett pris som är hälften av vad en garageplats i Vasastan normalt kostar.

Så sjukt. Och häromdagen pratade jag med utbildningsförvaltningen i Stockholm och berättade att jag har en elvaåring att placera i skolkö. En timme senare fick jag ett namn och ett telefonnummer, och ytterligare en timme efter det fick Adrian en plats på Kungsholmens grundskola. Jag har våndats i ett år över att få en skolplats till Adrian och så sker det på ett par timmar? Ja, sjukt. Och så otroligt jäkla skönt.

Och till sist, som en bonus: jämförde skattetabellerna i Stockholm och Katrineholm och tillsammans kommer jag och Kim få ut tvåtusenfemhundra kronor mer i månaden i Stockholm. Tack för det, liksom.

juli 06, 2016

Nedräkning.

Jag har nedräkning till semester nu. Det är bara dagar kvar, timmar nästan. En halv onsdag och en halv torsdag. Torsdagen är halv för att vi ska titta på vår nya lägenhet och Adrians nya skola på eftermiddagen. Sedan en fredag, där skrivbord ska städas och papper sorteras och sammanfattningar göras. Sedan är det fyra veckors ledighet.

Jag har gjort allt det där som är så skönt att göra inför semestern. Bokat tid hos frisör och massör, städat alla vrår i hemmet, bokat in dagsutflykter med nära och kära. Påbörjat någon slags nedvarvning. Äntligen börjat sova på nätterna igen.

Mmm, semester. Snart, snart.

juli 03, 2016

Jag tror att det vänder lite nu.

Vaknar upp till en lördag. Regnet smattrar mot fönstret. Det lugnar själen. Smyger upp och startar kaffebryggaren, sedan tillbaka bredvid den sovande mannen. En kaffe kopp i handen, Instagram som sällskap. Sedan frukost och mer kaffe, vi pratar om vilken vägg soffan borde stå mot och om hur matsalsbordet inte kommer få plats. Tittar på bilder och försöker minnas de hörn som bilderna inte sträcker sig runt.

En biltur ut i skogen eftersom vi hört att det ska finnas kantareller. Det gör det inte, eller så hittar vi dem bara inte. Vi fortsätter till Norrköping, han köper ett par shorts och två tishor och jag en vit linneskjorta och två tröjor till barnet. Går en sväng på Mio och får bra idéer till vårt kök. Hemma igen somnar jag i soffan, sover två timmar och vaknar av att jag sovit klart. Är loj i kroppen, på ett skönt sätt. Liksom mjuk. Inte längre fruktansvärt olycklig. Middag i soffan framför fotboll. Hans hand som hela tiden rör sig över min rygg.

Söndag. Jag bär min nya vita linneskjorta över ett svart linne och till svarta byxor. Sådär avslappnat, två knappar knäppta och oversize. Känner mig fin. Träffar en vän över en kopp kaffe, ett varv på Åhléns. En baddräkt, ett par shorts och ett nagellack får följa med hem. På eftermiddagen jobbar jag lite, har en så snäv deadline inför semestern. Bara en vecka till nu, sedan fyra veckors lugn.

Rensar och städar och gör fint hemma. Köper färska blommor till vaserna. Lagar söndagsmiddag. Får tillbaka barnet efter faderskapshelgen och njuter av vetskapen att han ska vara hemma i flera veckor nu. Vi börjar planera bilsemestern som vi drar iväg på om ett par veckor. Bokar hotell och planerar rutter.

Sommar. Jag vet att den har varit här i flera veckor nu, men det känns inte så. Inte för mig, jag missade den. Hade så fullt upp med att vara ledsen och trasig, men nu är jag redo. Redo att känna mig glad och lätt, redo att bli mig själv igen.

juli 01, 2016

Sankt Eriksplan.

Så ringer förvaltaren. Hon berättar att den andra familjen har tackat ja till lägenheten. Det som ju skulle bli vår lägenhet. Jag blir så himla ledsen, hade redan inrett den i mitt huvud. Förälskat mig i trägolven och takhöjden. Men så visar det sig att det finns en annan lägenhet, en med tre rum och kök, fördelade på lite mer än hundra kvadrat.

Vi tittar på den. Det är en vacker fastighet, byggd 1924. Trägolven är nog original. Köket är nytt, lite tokigt och trångt, men kan nog bli väldigt fint. Badrummen är nyrenoverade. Lägenheten är helt knasig i utformningen, byggd runt trapphuset. Ena väggen i köket är rund. Man går liksom runt rummen för att komma in och vidare.

Vi säger ja på studs. Ett par timmar senare kommer hyresavtalet på mailen. Det är så sjukt. Adressen är Sankt Eriksplan. Jag är lite rädd för att uppfostra en elvaåring så centralt. Är så van vid att kunna släppa honom lös i vår lilla stadsdel i vår lilla stad. Det kommer bli annorlunda efter den första september. Då kommer vi bo mitt i Vasastan.

Så himla häftigt. Tänk att det löste sig till slut ändå.

juni 28, 2016

Lite död.

Det är så tyst inuti mig. Tomt och tyst. Som om alla känslor slagits ut och försvunnit. Som efter en explosion där ingenting överlevde, bara blev till molekyler. Jag jobbar med en enorm intensitet om dagarna. Kastar mig in i uppgifter och glömmer frukost, lunch och fika. När femsnåret kommer darrar händerna, ögonen går i kors. Hjärnan kan inte längre producera vettiga tankar. Knappt ens tankar. Känslomässiga tankar verkar den inte vara kapabel till någon stund på dagen alls.  

På eftermiddagen pratar jag med förvaltaren. Jag ger upp allt hopp om lägenheten redan innan hoppet behöver vara ute. Efteråt blir jag så fruktansvärt trött att jag måste åka hem. Energin rinner bort och rummet börjar svaja. Går på toaletten och fastnar med blicken på blodet i bindan. Det krossar mig. Jag bryter ihop fullständigt. Kan inte sluta gråta, kan inte andas. 

Det tysta inom mig försvinner, ger vika för ett krig. En röst inuti mig skriker så fruktansvärt högt. GE TILLBAKA MITT BARN! GE TILLBAKA MITT BARN! JAG VILL HA MITT BARN TILLBAKA! Hon tystnar inte. Inte förrän en bra stund senare, när snyftningarna lugnat ner sig och bara tröttheten finns kvar. Då blir rösten till en viskning. Ge tillbaka mitt barn. 

Jag tror att en liten bit av mig dog tillsammans med det. Jag tror att jag från och med nu och för alltid kommer vara lite död.

Paus.

Det känns himla trögt att leva just nu. Som om ingenting går vår väg. Jag pratade precis med förvaltaren för den där lägenheten som vi tittade på förra veckan, den som vi meddelade att vi gärna ville hyra. Vi trodde att vi var först att meddela vårt intresse. Det var vi inte. Imorgon ska de få besked från den andra familjen, sen ringer de oss.

Min magkänsla säger att vi inte får den. Då vet jag inte vad vi gör. Jag orkar inte oroa mig mer, för jobb och pengar och boende. Jag orkar inte. Vill bara lägga mig ner under en filt och blunda och eventuellt inte vakna mer. Nej, jag överdriver. Men allting känns faktiskt lite jobbigt nu. Jag skulle vilja att saker börjar gå vår väg. Behöver det.