september 30, 2016

Kan det vara hösten?

Torsdag kväll. Jag ligger med kinden mot hans bröst. Han håller upp sin mobil framför oss, jag tittar med ett öga på klippen som han klickar fram på youtube. Det är gammal musik, mest Simon & Garfunkel. Det är vaggande. Sövande. Han placerar en puss på min hjässa, viskar att det är okej. Okej att jag är lite frånkopplad just nu, att han förstår att det är tungt mellan stunderna. Men att jag kommer hitta ur det och att det viktiga är att vi är två i det. Och jag nickar, trycker ansiktet närmare honom, lägger ett ben mellan hans. Kan inte låta bli att blunda även med det andra ögat.

Nollfemtjugo vaknar jag. Det är alldeles för tidigt, men jag har den där flyktiga känslan av en dröm jag inte minns. Kan inte komma ihåg vad som hände, kan bara sätta fingret på ledsamheten inom mig. Kryper ihop till en liten boll bakom hans rygg, försöker komma så nära som det bara går. Blundar och försöker känna efter varför jag känner mig så ledsen. Egentligen är jag ju glad, jag är ju lycklig. Egentligen.

september 28, 2016

Gå bort det.

Jag sitter i en fåtölj på jobbet. Jag vill inte sätta mig vid mitt skrivbord, på min stol, framför min skärm. Det känns så hårt och kantigt. Jag känner mig hård och kantig. Så jag sitter i en mjuk fåtölj med runda hörn med min dator i knät. Skriver en lista över sånt som jag har skjutit upp som inte går att skjuta på längre. Jag ångrar att jag tog ett par låga skor idag, hade behövt kraften från ett par höga klackar. Ångrar att jag valde just de här byxorna, de kommer säcka efter fåtöljsittningen.

Det regnade när jag gick från tunnelbanan till kontoret. Paraplyet låg i väskan, men jag orkade inte ta upp det. Orkade inte veckla ut det, blev hellre blöt. Läste om att bli lämnad och förkrossad i en poetisk skildring av Sandra Beijer på tunnelbanan. När jag klev av mötte jag en kvinna med ögon röda och svullna av tårar som fotfarande strilade nerför kinderna. Hon såg så ensam ut, samtidigt som hon såg ut precis som jag. Samma ålder, samma utseende, samma klädstil. Förutom att hon var blond och jag är rödhårig. Men hon kunde ha varit jag. Jag kunde ha varit hon. Jag ville så gärna gå fram och krama henne. Bara hålla om henne, säga att det är okej att vara ledsen. Men så kan man ju inte göra med en främling.

Och min mage är mensvärksömmande och svullen. Jag är hård och kantig inuti, men mjuk utanpå. Jag tror att det bara kan rådas bot på med mjuka fåtöljer och te och att jobba undan jobbiga uppgifter. Ungefär som när man trampade snett på idrotten och läraren sa åt en att gå bort det. Jag ska jobba bort det idag.

september 24, 2016

Lördag.

Kaffe och DN i sängen i nästan en timme, sedan rostat bröd och te och andra halvan av tidningen vid köksbordet. En borste genom håret, en gnutta make up och svarta byxor och vinröd tröja. Svarta boots och grå kavaj, sedan ut. En man vid min sida, min man. Promenerar på gator vi aldrig gått på tidigare, hittar in i butiker vi aldrig hittat tidigare, dricker kaffe under en höstsol som kastar sina bleka strålar på oss.

Och nu, nu har vi hittat hem igen. Solen har försvunnit in bakom tunga moln. Himlen är alldeles mörk, som om den hotar med undergång. Eller åtminstone ett rejält oväder. Jag hoppas på det sista, vill att det ska ösa ner från himlen där jag sitter i min soffa med ljus på bordet och kaffe och chokladpraliner inom räckhåll. Vi ska jobba någon liten timme, sedan har min man viskat löften om sushi och öl som belöning. Lagom tills dess vore det fint om mitt fiktiva oväder har dragit förbi.

september 22, 2016

Kämpar med känslorna.

Vi satt uppe och pratade länge igår. När vi satt där slog det mig att det var länge sen vi verkligen pratade, så som vi pratade igår. Jag tror att vi har rätt bra koll på varandra och hur vi mår, det blir ju så tydligt när man lever tillsammans och spenderar så många timmar i varandras närhet. Men igår pratade vi, på riktigt och inte bara i förbifarten. Om hur saker känns, om sånt som skaver inombords.

Han kämpar fortfarande på med sviterna efter sina pappas bortgång, de där små huggen i hjärtat som säger att han är så skör efter att ha stressat i alldeles för många år. Om att han trycker bort tankarna på barnet som aldrig blev eftersom det gör för ont. Att det är därför han nästan aldrig pratar om det. Det smärtar helt enkelt.

Det lämnar mig ganska ensam i min sorg. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men ibland snörar bröstet ihop sig i ett enda dåligt samvete. Jag har inte berättat det för honom, för jag är rädd att han ska bekräfta det. Inte för att jag tror det, det är mer en rädsla. Det känns som att det är mitt fel att han aldrig kommer få ett biologiskt barn. Jag tvivlade så mycket precis efter det där plusset på stickan, så det känns som att jag inte förtjänade barnet.

Jag vet att det inte är logiskt, men jag antar att känslor inte alltid är logiska heller.

september 21, 2016

Bidar min tid.

Dagarna bara försvinner. Om min chef skulle fråga vad jag gör om dagarna, skulle jag inte ha något bra svar. Fast jag gör saker, saker som jag ska göra. Men det är så mycket annat som händer också, kollegor som stoppar in huvudet och ställer en fråga som leder till tjugo minuter i samtal. Telefonen som ringer och gör att man behöver följa upp med ett annat samtal och ett annat samtal och ett annat, ja ni förstår. Dagarna kutar och det känns som att jag inte gör något som syns, som går att ta på.

Jag hatar den känslan. Hatar att känna att jag inte är nödvändig, tror jag?

I övrigt trillade jag över en jobbannons häromveckan. Ett företag som är ganska synliga i sociala medier och som jag haft en liten fascination för. Tjänsten som de söker verkar extremt rolig och jag gjorde en sån där spontan jag-kommer-ju-aldrig-få-den-men-skitsamma-jag-testar-ansökan, och ja. Jag har haft en intervju och lämnat löneanspråk. De sa att det egentligen var lite mer än de tänkt sig, jag sa att jag har det lite för bra där jag är för att gå ner i lön. Och där är vi nu. Hon som intervjuade mig skulle stämma av med sin chef och återkomma. Vi får se. Det är lite skönt att bollen ligger hos dem, det som ska ske sker.

september 16, 2016

På andra sidan om trettio.

Så jag är trettio nu. Herrejävlar. De säger att det är nu livet börjar, de som vet. Jag tror att jag ska göra det till en sanning. Jag har blivit så fint uppvaktad, firade in födelsedagen med svärfamiljen och champagne och presenter, och vaknade upp till långfrukost och fler presenter. Den allra bästa var ett presentkort till Centralbadet, med behandlingar och allt.

Dagen igår var full av kramar och fina människor. När jag kom hem från jobbet väntade ett enormt blomsterbud och choklad och middag på indisk restaurang. Sen fick jag välja kvällsaktivitet, så det blev långpromenad genom Vasastan för mig och mitt lilla gäng. 

Och nu är det fredag och snart eftermiddag. Jag har fått order om att möta min mamma på t-centralen halv fyra, ta en fika och sedan lämna över min son i hennes vård, för att klockan halv sju vara propert klädd och redo för en kväll med min man.

Hittills är det faktiskt inte särskilt dumt att vara trettio.

september 14, 2016

Nästan där.

Onsdag. Imorgon fyller jag trettio år. Herreminje, trettio år. Jag sitter i sängen med en kopp kaffe på sängbordet och datorn i knät. Har en lunchgrej på Kungsholmen, så planen är att jobba hemifrån på förmiddagen och vika eftermiddagen åt att förbereda inför firande med svärfamiljen ikväll.

Egentligen hade jag tänkt spara lite på festligheterna kring den här trettioårsdagen, är så själsligt trött efter den här sommaren med allt som den har inneburit, men så ringde min svägerska till Kim häromdagen och frågade om jag inte fyller år väldigt snart. Ett, tu, tre och sen fanns det en plan för att fira in min födelsedag. Vilket ju är himla fint, faktiskt. Och det allra bästa är att jag inte behöver göra något, Kim och hans syster drar i trådarna.

Så. Tjugonio år och trehundrasextiofyra dagar och med en kväll framför mig där en trettioårsdag ska firas in. Tusan alltså.

september 13, 2016

Tusen tack.

Tack för kloka tankar. Vi tar oss sakta fram genom den där snåriga djungeln som är kroppsnormer. Jag är lite osäker på hur mycket som fastnar hos honom, om det kanske är för mycket information så att allt inte kan tas in. Häromdagen sa han till exempel att han bekymrade sig för sin pubertet, eftersom han inte har fått sin mens ännu.

Lilla gubben.

Vi har ändå pratat ganska mycket kring pubertet och mens och vad som händer i kroppen när man blir tonåring, men tydligen hade det inte fastnat att det bara är flickor som får mens. Jag tänker att det är samma sak med frågor likt den igår, vi får ta det lite pö om pö. Samt att det borde vara de vardagliga samtalen som vi för och valen som vi gör som ger honom de sunda värderingarna.

Men återigen, tack. Jag sa ju att ni är kloka.

september 12, 2016

Jag behöver er hjälp!

Adrian var hos sin pappa i helgen. När han kom hem var han brydd och funderande, för hans pappas flickvän hade gjort en ganska omfattande bröstförstoring. Förutom de uppenbara frågorna, som vad man egentligen stoppar in i brösten, så var han undrande till varför det är så viktigt med stora bröst att man väljer att skära i sig och stoppa in grejer under huden.

Och här tappar jag bort orden. Säger att det är viktigt att varje människa själv bestämmer över sin kropp, kvinna som man. Att om hon känner att det är viktigt för henne att göra operationen så har ingen annan någon rätt att ställa sig frågande eller kritisera hennes beslut. Vi bestämmer själva över våra kroppar. Jag säger att det är viktigt att komma ihåg, att varje individ bestämmer över sin egen kropp.

Samtidigt säger jag att det inte finns något värde i storleken på en kvinnas bröst. Bröst är bröst, de är fina oavsett om hur de ser ut. Det finns stora, det finns små. Det finns de som hänger, det finns de som sitter lite högre upp. Det finns de som inte ens är lika stora, men de är alldeles perfekta ändå. Det finns inget värde i hur brösten ser ut.

Men han är klok och han säger att jag måste ha fel, för någon har ju valt att operera sig till större bröst. Alltså finns det ett värde i det. Och det är här jag tappar bort orden, för jag inser att jag säger emot mig själv. Han har ju rätt och jag hatar samhället för det. Så jag sa att jag behöver samla mina tankar lite och att vi ska fortsätta prata om ämnet ikväll, men jag vet inte vad jag ska säga.

Hjälp mig, ni är så kloka. Jag vill inte att han ska placera ett värde i utseendet på en kvinnas (eller mans) kropp, men det har ju samhället redan gjort åt honom. Samtidigt bestämmer vi ju över våra egna kroppar. Det är så sanslöst viktigt att han förstår att han bestämmer över sin egen kropp och hur den ska se ut, men kanske ännu viktigare att han förstår att han inte har att göra med hur någon annans kropp ser ut.

Hur gör jag det?

september 11, 2016

Om att ha bråkat klart.

Jag var arg hela dagen i torsdags. Så där så att det var svårt att sitta stilla, var liksom laddad med ilsken energi. Tills jag kom hem och mötte honom, såg honom i ögonen och kände att han nog var mer ledsen än arg. Jag har så svårt att vara arg då. Det rinner bort och istället känner jag bara den där tryckande känslan av att jag vill att han ska hålla om mig. 

Och han tittar på mig, utan ord. Drar in mig i en kram, hans armar är hårda mot min rygg. Han begraver sitt ansikte mot min hals. Och jag smälter och säger förlåt och han säger förlåt och frågar om vi har bråkat klart nu. Och jag nickar mot hans bröstkorg, säger att vi är färdiga med bråkandet.  

september 08, 2016

Skakar till och med.

Det är en frostig stämning hemma hos oss. Jag lever med en man som har ett behov av att få allt färdigt innan en hunnit räkna till tre. Det innebär att vi ska måla luckor till ett skåp, måla en kabellist, köpa insatser till alla kökslådor, dra alla kablar till samtliga elektriska prylar i kabellister, köpa de lister som vi inte har, köpa garderober, såga och montera ihop hyllor i hallen, hitta bra krokar till alla våra jackor, platsbygga förvaring i klädkammaren samt slipa och måla lister och väggar i den lilla hallen.

Och detta ska vi göra nu nu nu. Och han jobbar halvtid och har flera timmar mer hemmatid varje dag än vad jag har, ändå är det jag som måste handla, laga mat, tvätta och hjälpa med läxor när jag kommit hem vid fem. Och när jag har gjort alla vardagsmåsten är klockan nio och jag är så slut och han är sur för att jag inte har gjort allt det där ovan också. För att han känner att han måste göra det själv.

I morse, när jag sa att han skulle må bra av att ta det lite lugnt mellan varven, påstod han att han inte är säker på att jag kommer ta tag i saker om inte han gör det. Och jag blev så jävla arg att jag vände på klacken och gick. Men jag blev bara argare för varje trappsteg ner i tunnelbanan, så jag skrev precis vad jag känner till honom.

Att jag målade två dygn i sträck för att hinna klart innan vi skulle flytta in när han drog till Sälen med kompisgänget, att jag slet som ett djur, ensam, med att göra klart de sista rummen i vår förra lägenhet när han åkte till USA. Och ändå står han där och säger att jag inte gör tillräckligt. Jag är så jävla jävla jävla arg på honom. Han har inte svarat, och just nu känns det faktiskt som att det inte spelar någon roll.

september 06, 2016

Antar att det är tiden.

På måndagseftermiddagen sitter jag på tuben.Vi rullar förbi gamla stan. Jag tittar ut över vattnet och himlen och broarna. Solen gör att allt blänker i guld. Att vattnet glittrar. Jag kommer på att det var söndag igår. Det var söndag igår och jag dog inte inombords. Jag brukar ju göra det på söndagar. Påminnas om att vi inte ska bli fyra i vår familj.

Men i söndags kom dagen och gick igen. Och jag tänkte inte ens på det, tänkte inte på barnet som aldrig kommer finnas. Dagen var bara långpromenad och söndagsmiddag och ett långt lugn däremellan. Den handlade aldrig om foster som dog.

Först gör det mig alldeles förtvivlat ledsen. Där, mitt bland alla människor på tunnelbanan, måste jag bita mig själv hårt i läppen för att inte börja gråta. Liksom stirra ner i golvet och blinka blinka blinka. Sedan kommer jag på att det nog ändå måste vara en bra sak. Ett tecken på att jag läker. Och jag måste ju läka, någon gång, även om jag inte vill.

september 05, 2016

Det är det här som jag har längtat till.

Måndag igen. Vi har en så himla fin helg i ryggen.Vi börjar komma i ordning i lägenheten nu. Det börjar bli fint, vårt hem. Lite avskalat kanske, men jag vill inte ha saker framme bara för att, inte om de inte känns rätt. Då har jag hellre tomma fönster tills jag hittar lampor och krukor som passar. Sakta fylla på med saker som är vi, de får hitta sin väg hem till oss under hösten. Jag tänker att det kan vara fint att långsamt se vårt hem växa fram och ta plats.

I lördags kom mina föräldrar upp och åt middag med oss. Med sig hade de min brorsdotter. Hon är ett år äldre än Adrian och de där två är så himla fina tillsammans. De satt tillsammans med oss i soffan och pratade biologi. Det är så spännande att höra vad som rör sig i huvudet på barn som snart inte längre är barn, hur de så lätt pratade med varandra och oss om puberteten och mens och sex. Jag kan inte riktigt minnas att jag tyckte att det var så enkelt att prata högt om det.

Och igår tog vi en lång promenad för att börja lära känna vår nya hemstad. Genom Karlberg, Huvudsta och Solna centrum. Sen orkade vi inte gå längre utan hoppade på tuben hem. Åt hemlagad pizza och drack kaffe i soffan och låg och läste tidningen mitt på dagen. Det är så skönt, att all ledig tid inte längre behöver gå åt till att packa upp och plocka undan. Att få bara vara, att få strosa på kullerstensgator, ta en kopp kaffe någonstans, bara för att man kan.

september 02, 2016

Ej längre lika rart.

Det händer inte särskilt ofta, men emellanåt hamnar vi i soffan framför Nyhetsmorgon på helgförmiddagarna. När min man får bestämma tycks vi framförallt titta på Nyhetsmorgon de dagar Tilde de Paula programleder. Ibland blir han lite fnissig och glittrar med ögonen när jag påtalar sammanträffandet. Egentligen tycker jag nog att det är ganska rart. Hon verkar vara en jäkligt snygg människa, både utanpå och inuti.

Men så flyttar vi in på Sankt Eriksplan och gissa vem som bor ovanför oss? Tilde de Paula. Med make och barn visserligen, men ändå. Nu måste jag ju börja hålla koll på att Kim inte plötsligt börjar göra sig en massa ärenden ner i källaren och kasta sopor och hämta posten femtio gånger om dagen. Sånt besvär ju.

(Obs, skojar. Det är ju en win-win om han vill göra alla resor till källare och posthämtning själv. Gör han det unnar jag honom ett hej och ett leende från Tilde de Paula.) 

september 01, 2016

Lämnad.

Inatt drömde jag att Kim lämnade mig. Vaknade till mitt i natten med gråten i halsen och kände att det var som på riktigt. Det var så verkligt, hur han säger att det nog är bättre att vi bor var för sig. Att han inte vill stänga några dörrar och kanske kan det bli vi igen, men just nu vill han vara ensam. Att han inte längre vill vara med mig.

Och sen, lättnaden i vetskapen om att det bara var en dröm. Kröp nära bakom honom, med ben och armar och mage tätt intill. Lyssnade på hans djupa suck av välbehag och kände hans hand smyga bakåt, runt mig. Liksom som för att krama tillbaka i sömnen.

Och samtidigt, vad fint det är att inse att man älskar någon så mycket att deras ord har kraften att förstöra en så fullkomligt.

En fin magkänsla.

Det här är min bästa tid på året. När sommaren går över till höst. När luften är hög och börjar bli krispig och det är lagom med strumpbyxor och kjol och tröja. Jag hittade fyra klänningar som jag glömt bort i flytten. Med vippig kjol och så himla fina till kofta och lågskor. Det är så min höst ska se ut, tror jag.

Jag kanske generaliserar nu, men alla är så väldigt snygga där jag bor. Det är kavajer och portföljer och klackar överallt. I trappuppgången, på Adrians skola, längs med vår gata. Jag tror att jag tycker om det, även om jag ibland känner mig lite som kusinen från landet. Det får bli en nystart på så många olika sätt, den här flytten. Året jag fyller trettio, är det då livet börjar om?

augusti 29, 2016

Slutet gott ändå.

Jag tror att fredagen gick till historien som en av de sämre dagarna på mycket länge. Vaknade till ljudet av en stökande man som hade läkartid i Katrineholm klockan nio och således var uppe i ottan. Tio minuter efter att han försvunnit ner i garaget ringde han och behövde hjälp, eftersom vårt garage är trångt. Jättetrångt. Jättejättetrångt. Det hela slutade med att han kom ut men att bilens främre vänstra hörn är uppskrapat. Obs att det ej var jag som skrapade. Jag tror att det är bra för vårt förhållande att det inte var jag som gav bilen det första skrapet.

Två timmar senare ringde han igen. En mil utanför Katrineholm. Med tom tank. Tydligen har färddatorn en liten diff på sju mil. Om den säger att en kommer sju mil så kommer en egentligen ingenstans alls. Det är ju bra att veta. Min svärmor kunde dock rädda upp med en reservdunk och läkaren kunde skjuta på tiden en halvtimme, så allt slutade gott.

Under tiden i Stockholm försvann min röst mitt under ett kundsamtal. Mitt jobb går ju till stor del ut på att kommunicera, så det blev lite bök. Dessutom kände jag mig överkörd och kuvad i ett jobbsammanhang. Det är en svår bransch att vara kvinna i, det här. Försökte skaka av mig obehaget på eftermiddagen och hoppade på ett tåg för en helg i Katrineholm.

Bara för att upptäcka att Kim och hans mamma varit hur duktiga som helst under dagen och att det bara var städningen kvar! Ringde över min mamma och kavlade upp ärmarna och satte igång. Klockan elva var lägenheten skinande ren och bilen packad med de sista grejerna och nycklarna lämnade. En bra bit efter midnatt trillade vi in genom dörren hemma igen, i Stockholm. Varvade ner i soffan med en whisky och tittade ut över röran som nu verkligen är vårt hem. Så fin känsla ändå.

augusti 25, 2016

Tyck synd om mig nu.

Den där förkylningen som jag nämnde igår, den har eskalerat. Till typ en mansförkylning. Jag är inte så himla lätt att ha att göra med när jag är förkyld. Pustar och stånkar och tycker väldigt mycket synd om mig själv. Den har varit på väg ett tag, förkylningen. Tydligen var nu, när tiden för den verkligen inte finns, rätt stund för den att bryta ut.

Det hade ju varit fint om den dröjt några veckor och jag helt legitimt kunde varit hemma och myst runt i en fin lägenhet, men nä. Ignorerar dock flyttkaoset och fokuserar på ett vara sjuk ett gäng timmar nu. Har ju dessutom en lägenhet att flyttstäda i helgen.

Oh boy, vad det kommer bli skoj.

augusti 24, 2016

Om att ha noll tid över.

Hej och hå, det är slitit att flytta. Samt att jobba. Igår var jag på utbildning hela dagen. Jag lyssnade flitigt på förmiddagen men på eftermiddagen, som egentligen bestod av instuderingsfrågor från förmiddagen, tjuvjobbade jag. Man får inte göra så, jag vet. Men det där anbudet som redan har tagit alldeles för mycket tid skulle vara inne igår och hade jag inte tjuvjobbat klart det under dagen hade jag behövt göra det på kvällen. Och då ville jag hellre packa upp, av lika delar egen vilja som för husfridens skull.

Det går dock bra, inflyttandet. Det försvinner några kartonger varje dag och alla stora möbler står nu på sin plats. Det kommer bli bra. Jäklar, vad det kommer bli bra. Och Adrian trivs bra i sin klass och skolan verkar snudd på fantastisk. Plus att vi har hittat en stor Coop på gångavstånd som har typ allt och som vi gissningsvis kommer göra till vår.

Dock att jag är förkyld, så helt perfekt är det inte. Vill bara poängtera det.

augusti 21, 2016

Nervös i par.

Jag är tillbaka på den där knarrande luftmadrassen på ett i övrigt tomt sovrumsgolv i Stockholm. Det är sista natten på luftmadrassen. Sista natten i Katrineholm är redan gjord. Den gjordes igår. Inatt har jag en mindre kropp bredvid mig på luftmadrassen, en späd elvaåring som imorgon börjar femman. Han är nervös, jag är nervös.

Mina föräldrar skjutsade upp oss tidigare ikväll, ville veta var vi hamnade. Imorgon kommer Kim efter, tillsammans med ett par flyttmänniskor och ett flyttlass. Det ska bli så skönt att få hit vår säng, vår soffa, våra saker. Att få göra ett hem av den här lägenheten, av den här staden.

Men först har vi en ny skola och skoldag framför oss. Herregud vad jag hoppas att det kommer gå bra.