Kvantitet före kvalitet

Jag har ingenting att skriva om. Blogginläggen brukar alltid ta form i huvudet under dagen och rinna ut genom fingrarna när jag sitter ensam framför datorn, men inte idag. Merparten av mina blogginlägg skriver jag i ett fokusrum på kontoret. Avslutar ett möte, öppnar bloggen och spenderar fem minuter med att låta orden trilla ut.

Jag skäms noll procent över att blogga på arbetstid eftersom jag spenderar väldigt mycket fritid med att arbeta. Ibland kan jag gå från möte till möte under tio timmar och känna att jag inte har jobbat. Som om möten bara är för skojs skull. Så roliga är de ju inte ens.

Ja se där, det blev ett inlägg idag. Visserligen om absolut ingenting, men ändå.

Resultatet av en helg

Jag kan inte bocka av en enda punkt från helgens lista. Promenerade i solskenet ja, men inte med ljudbok i öronen. Låg absolut på soffan, men öppnade aldrig ens Netflix. Fast förresten, jag lagade mat i hundra år med ett glas vin på köksbänken. 

Ett av tre är bättre än noll av tre.

Hursomhelst. Jag har även arbetat hårt på internet i jakt på en kavaj. Såg nämligen en kvinna med svarta jeans, svart polotröja och rutig kavaj, där strecken i kavajen gick i svart, rött och vitt. Så vill jag se ut i april, prick så som hon såg ut. Blankt hår, höga klackar, rutig kavaj.

Tack och hej

Så går ännu en arbetsvecka till sitt slut. Jag lämnar veckan med en liten backlog, men den är inte så farlig, åtminstone inte tillräcklig för att avbryta helgen. Barnet har åkt till sin pappa och min man har flaggat för att han vill spela mycket gitarr i helgen.

Jag ser framför mig hur jag promenerar med en ljudbok i öronen och fem plusgrader och solsken i luften, hur jag ligger på soffan och tittar på tjejserie, lagar mat i hundra år och med ett glas vin på köksbänken.

Stopp nu

Jag har levt ett liv i sus och dus på sistone, men det behöver upphöra nu. Min mage har blivit mjuk och loppet som jag ska springa i maj kommer inte springa sig självt. Jag vet, stackars mig och sluta bry dig om saker som vikten, det ligger inte i tiden.

Och så kanske det är, men här är vi ändå. Imorse åt jag två kokta ägg istället för min mans fantastiska bröd och idag ska jag träna. Det är ungefär så långt mina uppoffringar sträcker sig: ägg istället för bröd. 

Samt att jag kommer stå emot alla jäkla godsaker som jämt ligger i fikarummet. Det är min största bov i livet: alla fjärdedels kanelbullar jag äter i farten mellan mina möten eftersom en fjärdedel är nästan ingenting.

Jag analyserar alla hjärtans dag

Dagens roligaste är alla män som pratar högt om hur fånigt det är med alla hjärtans dag och att det är mycket mer genuint att komma hem med rosor vilken annan dag som helst, och sedan blir de långa i ansiktet och flackande med blicken när man kontrar med att fråga - med glad ton och nyfiken blick - hur ofta de brukar överraska sin tjej med blommor.

Håller med om att det är superfint att hålla romantiken vid liv alla dagar i veckan, men har aldrig förstått varför det innebär att alla hjärtans dag måste uteslutas. Tänker att alla tillfällen att äta choklad och dricka bubbel är bra tillfällen?

Hobbypsykologen i mig har analyserat sig fram till att det handlar om att dessa män inte känner sig uppvaktade tillbaka, eftersom de nästan alltid fastnar på men varför ska bara jag köpa blommor? Det är sorgligt, men kanske måste vi lära dessa män att uppvakta oss på alla hjärtans dag genom att föregå med gott exempel. 

Så ge er iväg, alla tjejer, köp något fint till era män och visa hur man gör.

(Jag kan för övrigt säga med hundra procents säkerhet att det kommer stå rosor i en vas på matbordet och en flaska champagne i kylen när jag kommer hem från jobbet. Min man kommer få en dyr whisky och vi båda kommer få en god middag och ett bra mitt-i-veckan-ligg. Det är verkligen inte svårare än så.) 

Måsten och nöjen

Det har blivit vinter igen. Inte för att det egentligen har varit något annat, det var några få små dagar med blå himmel, plusgrader och rena trottoarer. Nu täcks allting av snö och grus igen, men det är i sin ordning, än är det bara februari.

Jag får dagarna att gå genom att sitta i möten, nästan hela dagarna sitter jag i möten. Tränar på lunchen och äter framför mailen under lunchrastens sista tio minuter. Lyssnar på ljudbok, Stephen Kings 22/11 1963, i mina luckor. Den är nästan trettiofyra timmar lång och i det här tempot kommer det ta ett par, tre veckor att ta sig genom den.

Jag muntrar upp livet med små nöjen som får mig att bli mjuk inuti: ha sex innan jobbet på måndagsmorgonen, äta semla två dagar på rad, köpa en svindyr whisky till min man i alla hjärtans dag-present.

Vad har du gjort i helgen då?

Pluggat högskoleprov, tackar som frågar. Barnet ska skriva provet i april och nu pluggar han som en liten galning. Han skriver ett delprov om dagen och sedan rättar vi och bryter ner provresultatet tillsammans. 

Vi har delat upp det så att min man tar matten och jag tar det verbala, tack och lov. Jag hade levt med ångest fram till april om jag hade behövt hjälpa barnet med matematik varje dag. Min självkänsla har redan fått sig en törn över hur svår den verbala delen är. Jag trodde att jag skulle skumma texterna och pricka alla svar, men istället sitter jag där med näsan inuti datorskärmen och läser texten, läser svarsalternativen, läser texten igen, läser svaren igen och så fortsätter det i hundra år.

En annan rolig grej som vi har börjat göra är att lyssna på Dagens Eko varje dag, alla tre var för sig, och sedan diskuterar vi innebörden i dagens avsnitt när vi äter middag. En övning för att förbättra hörförståelsen men som visade sig vara mycket givande för hela familjen.

En kort lista

Det är en sån där dag som saknar ord. Inte för att något har hänt eller för att saker skulle vara på tok, men det finns liksom bara inget att skriva hem om. Här kommer därför random skit bara för att fylla ut all denna vita och tomma yta:

- Jag beställde en fåtölj till kontorets vilorum så nu kan man verkligen ha terapisamtal där inne, en liggandes på dagbädden och en sittandes i fåtöljen. Borde kanske även beställa ett litet sidobord att placera en ask näsdukar på.

- Min man skickade en bild som förslag på kvällens vin. Ett cabernet sauvignon som heter Freakshow och har säljstart idag. Kommer serveras till helstekt fläskfilé, klyftpotatis och bea. 

- Insåg i skrivande stund att jag har glömt göra fredagskvällens glass. Nu får det bli lördagsglass istället. Jag tror att den kommer smaksättas med punsch och stora bitar mörk choklad.

Okej. Det var det hela.

Prioriteringar

Det här med badhuset igår - jag arbetade med mig själv hela dagen, tänkte positivt och allt, åt middag och behöll humöret uppe, packade väskan och var på väg ut genom dörren och precis då frågade min man hur länge badhuset var öppet. Och så visade det sig att de stänger klockan sjutton på onsdagar.

Så, ja, nej, det blev inget badhus. Är dock mycket tacksam över att jag upptäckte den tidiga stängningen hemma i min hall och inte i kylan framför en låst port på Södermalm. Idag har de öppet till tjugoett, men det hjälper inte mig för ikväll är det after work.

Om en timme, om ett år

Om en timme är jag kanske på badhuset. Jag har längtat efter att simma ett tag nu, men det finns ett motstånd inom mig. Det är hela grejen med att packa en väska, tusen saker att inte glömma, att ta sig till ett badhus, byta om till baddräkt och frysa som fan. Att kliva ner i vattnet och känna att det inte alls var så varmt som i mina dagdrömmar. Att simma två längder och känna att det gör ont i nacken. Men jag vet inte, kanske övervinner jag allt det där.

Om en dag har vi after work på kontoret. Vi har det en gång i månaden, alltid med ett nytt tema. Vi har haft oktoberfest, halloweenfest, julpyntsfest och nu blir det game night. Jag är dock ingen spelmänniska. Det kliar över hela kroppen när någon plockar fram ett brädspel. Men jag kan dricka vin, det är min starkaste gren.

Om en vecka är det alla hjärtans dag. Vi har bokat bord på samma restaurang som förra året: Pang Pang. Det är kul eftersom det knappt ens är en restaurang, utan en bar som en gång om året sätter ihop en alla hjärtans dag-meny. I år beskriver de menyn så här:

Vår främsta uppgift är att göra folk fulla och kära! Det leder ibland till att folk blir ihop. Trist men så är det. Idag är det er dag! Idag är vi Tony och ni är två gatuhundar med dåligt bordsskick som ska få tidernas mest romantiska middag! Ikväll serverar vi en meny bestående av ostron, hummer-macka med räkor och krabba på smörstekt brioche och citronmarängpaj.

Om en månad är det mars. Visserligen ännu bara början på mars, men kanske har de börjat sopa trottoarerna? Solen dröjer sig kvar på himlen någon timme längre om dagarna. Någon kommer på att det bara dröjer veckor innan uteserveringarna öppnar. Det viskas om rosévin, tulpaner pryder varenda vas, vinterskorna stuvas längst in i garderoberna. 

Om ett år har mitt barn flyttat till Skåne för att bli arkitekt. Om det går som han har tänkt sig, iallafall. Annars bor han kvar hemma och har antagligen en identitetskris eftersom skolan är över och han inte kom in på utbildningen som han drömde om. Jag klarar nästan inte av att tänka på det här. Vem kommer han vara då, vem kommer jag vara, vilka är vi om bara ett ynka litet år.

(Lista knyckt från Flora.)

Någon annan känsla

Jag ropade hej för tidigt. Gick hela januari och kände ingen vinterdepp. Sedan kom den första måndagen i februari och allting kändes blaha. Jag tror att det är för att jag inte har kunnat träna på snart två veckor eftersom förkylningen vägrar släppa, samt antagligen lite pms.

Jag tror att jag ska omfamna blaha-känslan. Liksom göra det bästa av situationen, men utan att göra våld på mig själv. Jag orkade inte träna igår men det var okej, promenerade mig upp till tiotusen steg istället, duschade varmt en halv evighet och klädde mig sen i yogatights, min mans alldeles för stora t-shirts och en urtvättad collagetröja, rullade ut yogamattan och lät kroppen sträckas, böjas och töjas i en halvtimme.

Idag ska jag testa springa, men antagligen inte mycket mer än runt kvarteret. Det viktigaste är att jag rör mig, inte hur långt det blir eller hur fort det går. Rätt vad det är kommer februari vara över, ljuset kommer vara tillbaka och runt kvarteret kommer ha blivit en halvmil. Och känsla av blaha kommer att ha gått över till någon annan känsla. 

Dagens höjdpunkt

Jag lyssnar på Den hemliga gästen av Nita Prose. Är fullkomligt fast, mycket tack vare uppläsaren, hon gör Mollys röst till perfektion. Jag var lika fast när jag lyssnade på den första boken, Städerskan.

Det är något med de här böckerna som gör att jag fastnar, lindas in i berättelserna och personskildringarna, absolut inte kan stänga av förrän alltsammans är över. Jag både längtar och fasar för när det ska ske.

Inte långt borta

Första lördagen i februari. Temperaturen når upp till hela sju grader. Skippar balaklava, knyter en silkessjal runt halsen, placerar en tunnstickad mössa på toppen av huvudet. Bär handskarna i ena handen. Solen sticker i ögonen, värmer genom kappan.

Och så nu: ligger på soffan klockan 16:08 och har femtontusen steg i benen. Utanför vardagsrumsfönstret är himlen fortfarande blå, ljuset har ännu inte vikt hädan.

Den här känslan, det viskande löftet om vår, gör vintern värd mödan.

Fredagsplanen

Så blir det äntligen fredag. I kylskåpet väntar en flaska bubbel och ett fång blåmusslor. Vi ska göra moules frites, men först ska vi duka fram en ostbricka och en liten skål med chips och kanske också en dry martini.

Det har varit en lång vecka, men det är det väl alltid. Jag har haft två nya personer som precis har gjort sina första arbetsdagar. Det har gått bra, de är duktiga och nyfikna, ställer rätt frågor och lär sig snabbt. Men förkylningen ligger fortfarande kvar, kroppen är matt och huvudet är trött. 

Så helgen är välkommen, den kommer precis lagom.

Rockstjärnedrömmarna

Min man har börjat göra musik igen. Hans gamla band, de som bor kvar i den lilla staden, har börjat repa på kvällarna. Vi är bara en timme bort med tåg och jag säger att han borde åka dit, men han tvekar. Säger att det kommer ta så mycket energi att bli bra igen.

Men varje gång de repar tillsammans kommer det bilder på skäggiga män som säger att de saknar sin gitarrist och för varje bild vacklar min man ännu lite mer. Nu har han startat igång alla sina gamla program i datorn och börjat skapa musik där, men jag tror att det bara är en tidsfråga innan han har en gitarr i famnen igen.

Kläder och väder

Marken är helt bar nu. Imorgon blir det februari och även om det kan komma fler köldsmockor och snöstormar kan de inte vara länge, för efter februari kommer mars och sedan är det vår, så säger lagen.

Den bara marken fick mig att leta upp mina höga stövlar imorse, para ihop dem med bootcutjeans som nästan helt täcker klackarna. Det är en outfit som jag varit sugen på länge, men jag har inte orkat halka runt på isiga trottoarer med höga klackar och blöta byxben.

Men nu så, nu jävlar.

Slutrapport från sjukstugan

Jag är på kontoret idag. Behövde inte vila någonting alls igår, men gjorde det ändå. Spenderade timmarna mellan nitton och tjugotvå med att ligga i sängen och läsa, gick sen upp och tvättade ansiktet, borstade tänderna och sov i åtta timmar.

Idag är endast nästäppan kvar, men sånt kan ta tid innan det släpper så det räknas inte. Egentligen hade det varit skönt med ännu en hemmadag, men samtidigt som jag försökte motivera en sådan för mig själv skrev min chef och frågade om jag skulle vara på kontoret och plötsligt var det ett motiverande för två och det orkade ingen med.

Just det. Barnet hostade imorse. Jag sa givetvis åt honom att sluta med en gång, sånt där vill vi inte höra.

Vilan och framstegen

Jag har riktiga kläder på mig idag. En gnutta smink för att täcka det värsta i mötena som jag inte kunde boka av. Min hjärna fungerar igen, jag är ute ur feberdimman, men kroppen är inte helt tillbaka. Näsan är fortfarande täppt, retningarna i halsen ligger kvar.

Igår behövde jag vila efter allt jag gjorde: Duschade, vilade. Tömde diskmaskinen, vilade. Bäddade sängen, vilade. Idag har jag vandrat obehindrat genom lägenheten mellan morgonbestyr, jobb och möten, helt fri från behovet av vila. 

Efter lunchen ska jag ta en kort promenad. Det är första gången jag är utanför lägenheten sedan i torsdags. Det känns stort. Hoppas att jag inte behöver vila efteråt.

Rapport från sjukstugan

Universum förstod uppenbarligen inte vad jag bad om. Jag ville ha en enkel, mysig förkylning. Inte den här som har gjort att jag sovit sjutton timmar det senaste dygnet, som gör att lederna och tänderna (!) värker och som gör det omöjligt att andas genom näsan.

Jag har precis sänt barnet till apoteket för att köpa alla mediciner som finns. Min man är nästan helt frisk och jag har lite dåligt samvete för hur jag raljerade när han var sjuk, för han tar hand om mig himla fint nu. Lagar maten som jag ber om, låter mig ligga på soffan utan att lyfta ett finger, hämtar vatten/glass/näsdukar när jag inte orkar resa mig.  

Vissa saker kan inte undvikas

Min mans förkylning tog mig inatt. Jag kände den första kittlingen i halsen på väg hem från den lilla staden i gårkväll. Vaknade vid tre av en täppt näsa och tjock hals. Gick upp och tog ett par Alvedon vid fem.

Nu sitter jag i soffan, iförd min mans träningsbyxor och en mjuk tröja. Jag har stuvat om i kalendern, flyttat dagens möten till måndagen och tisdagen och gjort en lista på saker som måste göras innan veckan är över. Det får vara en sån helg: mycket vila och lite arbete.