Om att aldrig lära sig

Är så trött, så trött hela lördagen. Vaknar av solen som skiner i mitt ansikte vid sju, hämtar kaffe och läser en stund, men hungern river i magen. Kastar en kudde på barnet när jag går förbi hans rum, ropar frukost!

Jeans och tisha, sandaler och stickad tröja. Väskan över ena axeln, håret i en knut, en lätt makeup. Spenderar en timme i lä på en uteservering, dricker cappuccino och apelsinjuice, äter turkisk yoghurt och jordgubbar och en croissant, sneglar på barnets pannkakor.

Säger hej då till barnet, han kliver på tåget till sin pappa, jag promenerar en timme och är sen tillbaka vid tåget, möter min man som gjort sin festivalspelning. Handlar till lunchen och middagen, slumrar nära varandra på soffan en timme, vaknar och duschar länge.

Pratar om allt vi borde göra (handla, tvätta, städa, putsa fönster) men lyckas inte lämna soffan. Det är inte förrän på kvällen som jag kommer på varför jag är så trött. Jag glömmer hela tiden bort att jag är en introvert person i stort behov av att vara ensam, så jag fyller kalendern med middagar och människor och förstår sen inte varför jag kraschar första dagen på hela veckan när jag är själv.

Lägger mig på sängen med ett glas rödvin och en bok medan min man lagar mat och det är som om energin sipprar tillbaka in i mig. Vet inte om det är tystnaden eller boken eller vinet eller ensamheten eller kanske allt. Fint är det iallafall, att vara för sig själv en stund.