Nyårsafton.

Tjugohundrasexton ska bli tjugohundrasjutton. Jag tycker att det låter fint, tjugohundrasjutton. I kylskåpet vilar två bitar ryggbiff och en uppsjö av ostar. Vi ska ha vår årliga nyårsdejt hemma i vårt kök. Jag ska kliva i en klänning och blåsa mitt hår, måla naglarna mörka. Någon mjuk musik i bakgrunden, rött vin i glasen. Laga mat tillsammans, äta ostbricka till efterrätt. Dricka champagne och äta jordgubbar. Är så nöjd över att inte vara någon annanstans. Bara här, med honom.

Gott nytt år, vänner. Ta hand om er.

Minnen från 2016.

* Det är mars och påskhelg. Jag står i vårt kök och frågar honom om det är dags att sätta punkt för oss. Väntar på hans svar i tusen evigheter med ett hjärta i halsgropen som pickar i hundratjugo kilometer i timmen. Tänker att det lättaste är om han säger ja. Tänker att det lättaste är att sluta kämpa. Att bara ge upp. Han säger nej.

* Fortfarande mars, fortfarande påsk. Han har sagt nej, han vill inte sätta punkt. Jag har sagt att jag kommer bli tvungen om inte något förändras. Jag har sagt att det är terapi eller ingenting alls, han har nickat och tyst gått hemifrån. Jag med. När jag kommer hem ligger hans förlovningsring på min säng. Jag lägger min ring bredvid hans.

* Vi sitter hos parterapeuten. Något har förändrats. Jag vet inte om han insåg hur nära vi var att gå sönder. Hur trasig jag var. Terapeuten frågor honom om jag är viktig för honom. Han tittar på mig och hans ögon är glansiga. Det allra viktigaste, säger han.

* Jag sitter vid matsalsbordet, han tömmer diskmaskinen. På bordet framför mig ligger ett graviditetstest. Ingen av oss förväntar sig att det ska vara positivt, vi har gjort det här förr. Plötsligt står det Gravid 3+ i den lilla displayen. Jag reser mig upp, han stannar upp och vänder sig mot mig. Älskling? säger han. Vi ska ha barn, säger jag.

* Det är fem veckor efter graviditetstestet. Fostret har runnit ur mig, en klump jag var tvungen att pressa ut. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Aldrig känt så intensivt att hela jag kommer explodera, implodera. Lovar mig själv där och då att aldrig mer i hela mitt liv utsätta mig själv för en sådan smärta igen.

* Vi åker i en liten ranglig hiss. Den är nästan hundra år gammal och jag är lite nervös. Vi kliver in i en lägenhet. Det är gamla trägolv och löjligt högt i tak. Den är våran. Vi stryker med händerna över väggarna, pratar om vilka färger de borde ha. Hamnar i köket, skrattar åt att jag inte når den översta raden köksluckor. Kramas mitt på ett tomt köksgolv.

* Jag står i en stor ljushall. Den är centrum i min sons skola. Han har första skoldagen i ryggen, bad mig komma tillbaka efter fritidsklubben när jag mötte honom vid skoldagens slut. Jag pratar med fritidsklubbens ledare, han säger att min son hade fått kompisar redan innan klubben började. Jag står där mitt i en ljushall och känner hur tusen spänningar släpper.

* Jag sitter på golvet i ett mörkt vardagsrum. Jag är ensam hemma. Jag tänder ett ljus för barnet som inte längre ligger i min mage. Gråter stilla, tunga tårar. Den värsta smärtan har lagt sig, men det gör fortfarande ont. Känner mitt i allt det onda en lycka i att vi har hittat tillbaka till varandra, men kan inte hjälpa att undra vilka vi hade varit idag om barnet hade stannat kvar.

* Julafton. Det är kväll, luften är krispig. Vi går på en gångstig, han till vänster och barnet i mitten och jag till höger. I min bröstkorg bubblar det av tacksamhet. För vi har firat jul med hans familj och de har lagt så mycket energi på min son. Köpt julklappar med eftertanke, spelat spel och bubblat av frågor om hans dagar. För att de bryr sig. Jag går där på en gångstig tillsammans med min lilla familj och tänker att om det här är allt, så är det tillräckligt.

Om ett barn och en mormor, Tutankhamun och cava.

Imorgon kommer mitt barn hem igen. Han är i hemstaden, hos sin mormor och morfar, tillsammans med sin kusin. Spelar in musikvideos och fikar och går på stan. Inte klokt att han kan göra sånt själv. Det rimmar så illa med att jag är trettio och mina vänner knappt ens börjat skaffa barn än. Men ja, det är så det blir när man blir gravid som nittonåring.

Hursomhelst. Imorgon ska jag vara ledig, möta Adrian och hans mormor på centralen vid tio, äta brunch och sen ta med dem och titta på Tutankhamun, bjuda min mamma på ett glas cava och sedan följa henne till tåget tillbaka till den lilla staden. Promenera hem med min son vid min sida, låta honom bestämma middag och film. Och sedan, på fredag, åker han igen. Den här gången till sin pappa, är borta en hel vecka.

En julhelg.

Tjugotredje december. Det är kvällen före julafton. Någon julfilm går i bakgrunden, det är ingen som egentligen tittar. Chokladpraliner och rödvin till de vuxna och julmust och tomteskum till barnet. Vi bestämmer att vår julklapp till varandra är en resa till Barcelona i april. Jag och han och barnet. Kvällen innan julafton, så mycket förväntan i luften.

Tjugofjärde december. Vaknar upp till en julafton, fortfarande tidigt. Smyger upp och kokar kaffe, tar med en kopp tillbaka till sängen och lyssnar på tystnaden. Sedan risgrynsgröt och skinksmörgåsar, varm choklad och apelsin till frukost. Julklappsutdelning i soffan. Jag sitter mittemot Adrian, har Kim precis intill min rygg. Tittar på när mitt barn blir glad över kläder och böcker. Är så full av välbefinnande, tänker att jag inte önskar någonting annat.

Första julaftonsstoppet är mina föräldrar. Mamma har bakat i dagarna två, deras matbord svämmar över av kakor. Mina bröder och deras familjer är där. Barnen blir sockerstinna och öppnar sina julklappar i en iver. Sedan åker vi till Kims mamma, tittar på Kalle Anka och äter julmiddag i timmarna två. Det slår mig när jag sitter vid deras matbord hur bra jag tycker om att vara där. Att det känns så hemma att vara med dem.

Tjugofemte december. Vi vaknar hos mina föräldrar, av två hundar som hoppar på oss. Min mamma knackar på dörrkarmen, hon har två kaffekoppar i händerna. Vi smyger nerför trappan, sitter länge och pratar och dricker kaffe innan vi dukar fram frukosten. Äter ris á la malta och smörgåsar med prinskorv och köttbullar och skinka och senap. Sedan packar vi ihop oss och rör oss till Kims mamma igen, äter ännu mer julmatsrester och dricker kaffe. Kramar alla hej då och styr hemåt igen, tillbaka till Stockholm.

Tjugosjätte december. Trängs med alla andra på stan, köper för en gång skull bara sånt som vi behöver på mellandagsrean. Vid tre kommer mina föräldrar och min brorsdotter. Jag och Adrian tar med dem på två timmars promenad genom ett vinterkallt Stockholm. När vi kommer hem igen har Kim gjort högrevsburgare och sötpotatisstrips, tryffelmajonäs och grönkålschips. När de några timmar senare åker hem igen har de även med sig Adrian.

Och nu, nu är det den tjugosjunde december. Kvar i Stockholm är bara jag och Kim. Vi jobbar de här dagarna, fast hemifrån och iförda pyjamas och mittemot varandra vid köksbordet. Det är mysigt. Tända ljus och kaffebryggaren ständigt puttrandes. Hämtmat och mina fötter i hans knä. Film i soffan när kvällen kommer. Sova tills vi vaknar, och sen börjar allting om igen.

Dagen före julafton.

Den har varit väldigt fin, den här dagen. Har haft noll procent känsla av stress i kroppen, bara hundra procent belåtenhet. Spenderade förmiddagen med fina kollegor, åt jullunch och strosade lite i butiker innan jag kramade dem hej då och god jul. Promenerade till Ica och köpte hem allt som vi tycker är gott på julbordet, kom hem och fick dåligt samvete och skänkte samma summa till Röda korset. Tänk så lättvindigt jag köper hem mat vi egentligen inte behöver för en peng som faktiskt kan rädda liv.

Ja. Julafton imorgon. Hemmet är fint och kläderna är strykta och naglarna är målade. Ska äta knäck och titta på film och inte lämna soffan på hela kvällen nu. Imorgonbitti kommer vi vakna upp här hemma, äta tomtegröt och julskinkesmörgåsar och öppna julklappar. När det är klart packar vi in oss i bilen och styr mot hemstaden. Äter saffransbullar och dricker glögg med mina föräldrar och bröder och sen styr vi vidare till Kims mamma. Där kommer även hans systrar finnas och så blir det Kalle Anka och julmat och sällskapsspel för hela slanten.

Tänk att det är julafton imorgon. Hoppas att ni får en fin sådan. God jul, fina ni.

Om det här med julklappar.

Alla julklappar är färdiga nu. Det blev egentligen inte särskilt mycket, Adrians mobiltelefon gick sönder för någon vecka sedan så då fick han en ny, som en tidig julklapp. En sån där svindyr historia som alla i hans klass har. Det gjorde ont att falla för trycket, men jag vet verkligen inte vilket ben jag ska stå på i den här frågan.

Så klapparna under julgranen är mest kläder och böcker, sånt som han ändå behöver, och bara ett endaste litet tv-spel. Det finns ingenting under granen till varken mig eller Kim. Ett gemensamt beslut fattat av Kim. Ja, ni hör ju. Jag argumenterade in i det längsta för att vi ska ge varandra någonting, bara något litet. Men han säger att det är bättre att lägga pengarna på något att göra tillsammans, istället för på gissningar.

Och jag köper logiken i det, men jag blir ändå ledsen. Han kan anstränga sig för att hitta saker till sina systrar och till sin mamma, men han vill inte anstränga sig för mig. Det är det som gör mig ledsen, bristen på ork att anstränga sig för att göra varandra glada. Jag skiter i presenten, det är ju tanken bakom den som jag vill åt. Bara känna att han bryr sig tillräckligt för att lägga lite tid att göra mig glad.

Nedräkning.

Onsdag. Telefonerna går varma i vår familj, det pratas om vem som gör köttbullar och som vem köper glögg och vem som lägger in sillen och vem som tar med ostarna. På oss föll julskinkan och korvar och julgodis. Tänker att fredagen kan vara en dag för att göra julgodis. Dricka glögg och lyssna på julmusik och smygäta julskinka på vörtbröd och koka knäck.

Men först onsdag och den stora julklappsrundan alltså.

Om star wars och julklappar och kaffe.

Vi var på bio igår. Det här livet som kommer med ett stort barn, vad jag tycker om det. Att en kan gå på star wars tillsammans, komma hem vid nio och skicka honom direkt i säng och ändå mötas av ett piggt barn vid frukostbordet dagen efter. Att man kan kommunicera med honom om stora saker, om livet liksom. Han blir mer och mer en jämlik i våra dialoger.

Och nu är det tisdag och ännu en dag närmare julafton. En förmiddag på jobbet, listor med det som behöver ske per dag. Sedan Norrtull, hämta en julklapp som bara kan hämtas väldigt bestämda tider. Soffa och jobb, kaffe till det. En eftermiddag med tandläkarbesök för barnet, två tänder måste dras ut. Det är mjölktänder som inte vill lossna av sig själva och de nya tänderna bakom trycker på, riskerar att gå sönder av de gamla tänderna.

Den där julklappen förresten, det är den första som kommer hem. Jag tänker att det får vara en aktivitet för onsdagskvällen, julklappsinköpen. En tur ensam bland butikerna, en julkaffe i handen som belöning när alla klappar är inköpta.

Livsnjutet.

Jag tror att jag har börjat zooma ut för jul redan. Har egentligen en lång lista med sånt som jag behöver ta tag i, men har så svårt att börja. Jag tror att det är för att jag har ett så pass fritt jobb, det kräver jäkligt mycket disciplin. Och disciplinen finns där nittionio av hundra dagar, men idag är den hundrade dagen antar jag. Jaja, det får vara okej ibland det med.

Annars då? Jag har plöjt genom båda säsongerna av Skam. Herregud vad jag föll hals över huvud för den serien. Såg klart det sista avsnittet klockan två inatt, är således smått död idag men det var det värt. Kommer nog för alltid ha en del av Noora i mitt hjärta.

Vi har haft min svärmor på besök i helgen. Det var himla mysigt, vi strosade mest runt i ett juligt Stockholm och planerade julafton, åt tapas på restaurang och pizza hemma i vårt kök, var på släktkalas i form av glöggfest och tittade på film efter film efter film.

Så pass fin helg ju. Och en så pass fin vecka som väntar också.

En torsdag, en fredag.

Så blir det torsdag och julmiddag med kontoret. Håller mig hemma till efter lunch, låter cateringfirman få husera ostört på jobbet. Istället är det jag och min dator i soffan. Bläddrar länge bland klänningarna i garderoben, väljer till sist en svart i silkigt material. Svart långkofta, mörka strumpbyxor och höga stövlar. Rött nagellack och läppstift bara nyansen mörkare.

Och imorgon är det fredag. En långsam fredag som börjar med frukost med en kollega, på stället snett nedanför mitt sovrumsfönster. Sedan ska jag börja vira ihop det där projektet som snart har lidit till sitt slut och börja skissa på en plan för det som väntar runt hörnet. Kanske äta en lussekatt till frukost, njuta av att det är dagen efter rödvin och tunna strumpbyxor och en silkig klänning.

En onsdagskväll i december.

Det är bara jag och Adrian ikväll, Kim är på galej med sitt jobb. Han äter finmiddag, vi andra risgrynsgröt och ostsmörgås, varm choklad och varsin pepparkaka. Polarexpressen på Netflix, varsin filt i soffan. Sedan duschen för barnet i familjen och en ostig romantisk julfilm för mamman. Det blir för fånigt ibland och jag måste spola förbi det allra lökigaste, är dock tillräckligt kärlekstörstande för att vilja se klart hela filmen.

En sån dag.

Klockan är inte ens två och jag tror att det redan har börjat skymma där ute. Eller om det är den där gråheten, den där det vissa dagar aldrig blir riktigt ljust ute. Det är en sån där dag då mailen gått varm, en sån där dag då jag närmar mig deadline i ett projekt och behöver få in underlag från mina utförare och sammanställa status och se till att lösa trådar knyts samman. Men allra mest har jag nog tjatat idag. Tjatat om att få saker levererade till mig.

Ibland är jag så trött på min egen röst. På mina egna ord. Och idag är en sån dag där håret börjat bli smutsigt och korsryggen värker och tröttheten kliar i ögonen. En sån dag då jag ätit tre lussekatter och mår lite illa. Jag vet ju att jag mår dåligt av för mycket socker, så varför är det så svårt att låta bli? En sån dag. Hur botar man en sån dag?

Den bästa lördagen.

Vi hade en så väldigt fin lördag tillsammans med min familj. Det blev inget av det där som jag var så orolig för, inga diskussioner, inga pekfingrar. Bara fina stunder. Glada barn och glada vuxna. Restaurangen, maten, stämningen. Allt var så fint. Barnen satt vid ena änden av bordet och roade varandra, vi vuxna fick andra änden och kunde äta i lugn och ro. Dricka vin och uppdatera varandra om månaderna som passerat sedan sist.

Efter julbordet tog vi båten mellan djurgården och slussen, promenerade genom gamla stan, förbi kungsträdgården och till sergels torg. Min mammas förtjusning över hur vackert det är överallt, över alla ljus, julgranen i hamnen. Barnen som försökte hålla balansen utan att hålla i sig i tunnelbanan, hur de kiknade av skratt. Det var kanske det bästa på hela dagen.

Lägesstatus.

Fredag. Började dagen med ett kundmöte på Södermalm. Promenerade Götgatan upp efteråt, över slussen och genom gamla stan. En kaffe i handen och solen högt över huvudet. Dör lite varje gång över hur vacker den här staden är. Gjorde ett par snabbstopp i olika butiker på väg hem, vill ha en fin tröja till imorgon. En julig tröja.

För imorgon kommer hela min familj hit. Min mamma och pappa, mina bröder och deras fruar och alla deras barn. Det är första gången mina bröder är här. Efter kaffe och lussebullar och julgodis ska vi strosa ner mot stan, min mamma har begärt att få se julbelysning. Särskilt älgarna. Sedan ska vi knata över till Tyrol för julbord.

Jag ser så satan i gatan mycket fram emot morgondagen, även om jag vet att jag oftast lämnar min familjs sällskap med en nedstämd känsla i kroppen efteråt. Vi är så olika. Ser så olika på världen och vad som är bäst för den. Det gör mig ledsen.

Men nu ska vi inte deppa i förhand. Nu ska jag jobba klart och sen köpa julgodis och se om jag kan hitta den där tröjan. Hej!

Om att ha grubblat.

För någon vecka sedan skrev Jenny något som kröp innanför min hud. Om hur tanken grott om att Stolte mannen kanske inte älskar henne längre. Och det är naket och vackert och man kan ta på smärtan som tanken frambringar. Men han älskar henne mer än någonsin och jag tänker att han vore en idiot om han gjorde någonting annat. För jag tror, på riktigt, att hon är en fantastisk kvinna.

Men det är inte det som har stannat hos mig. Det som stannade är en kommentar från en annan kvinna som skriver att hon struntar i om hennes man tycker om henne eller inte. Jag har grubblat över det där sedan dess. Som jag har grubblat över det. Hur kan det bli så? Var är man i livet för att den känslan ska kännas okej? Vad har man upplevt tillsammans?

Tolka mig rätt, herregud, jag säger inget ont om hennes känsla, inte om den är förankrad och okej för båda och absolut inget ont om kvinnan som skrev den. Hennes känsla kan ju aldrig vara fel så länge den känns rätt för dem, menar jag. Jag bara undrar hur det blir så. Jag skulle vilja sätta henne ner vid mitt köksbord och hälla upp ett glas vin och prata, prata, prata. Förstå hur det blir så, förstå hur känslan fungerar. Jag vill bara förstå.

Fin tisdag.

Den där måndagen igår, den som jag skulle mota i grind med te och clementiner och poddar och en vägran om att lämna favoritfåtöljen på jobbet, den gick i kras. Min chef ringde och hade kvaddat sin bil och behövde bli hämtad. Så jag spenderade min dag i köer och på olika möten med honom. Men det var en bra dag.

Strosade ensam på Åhléns på kvällen, fingrade på silkiga toppar och köpte ansiktsmasker och bara var. Och nu är det tisdag och jag sitter äntligen i den där fåtöljen, har gjort den där listan och ska äta en god lunch och sen börja beta av. Och ikväll ska jag gå på teater med mina svägerskor. Fin tisdag.

Tröttman, den stor tröttman.

Vaknade upp till en ny måndag, till en ny vecka. Nummer fyrtionio för det här året. Känner hur energin har smugit sig bort, ut ur mig. Ska sitta i min favoritfåtölj på jobbet hela dagen, skriva listor över veckans arbete och börja beta av. Dricka te och äta clementiner och lyssna på poddar och jobba undan. Stryka punkt efter punkt på den där listan.

Och på vägen hem ska jag hoppa av tuben vid Odenplan, snabbstoppa på Åhléns och köpa hårinpackning och ansiktsmasker och kanske något nytt nagellack. Jag ska behandla mig själv väl hela veckan, äta sånt som jag tycker om, gå och lägga mig i tid. Lyssna på mjuk musik, krama min man, lyssna på min son.

Då och nu.

Jag följde Adrian till bussen i fredags och vinkade hej då. Det var dags för pappahelg. Om ett par timmar är söndagskvällen kommen och med den även bussen som tar med min son hem igen, tillbaka från sin pappa. Sin andra pappa, det är så rörande hur han simpelt konstaterar att han har två pappor om någon undrar.

Vi som har varit kvar här hemma har kämpat emot den där förkylningen som verkar hålla i sig. Men vi har också hunnit slipa, betsa och lacka våra köksstolar, ätit goda middagar som vi själva inte tillagat gånger två, städat vårt hem och storhandlat samt varit nära och klängiga och kära nästan prick varje minut hela helgen.

Jag känner mig så jäkla förälskad i honom just nu. Det känns så långt borta att jag för ett år sen inte visste om vi skulle överleva. Det är så främmande. Så... Läskigt. Tänk om vi hade gett upp allt. Gett upp det här. Det känns så otänkbart nu.

Dagen efter.

Det gick bra att vittna. Var så nervös innan, men det gick över trettio sekunder efter jag satt mig i stolen. Kunde ju inte göra annat än att berätta det jag vet, säga hur jag uppfattat hela situationen. Stegen tillbaka till tingsrätten var så mycket lättare idag, jag och min chef skulle bara vara åhörare. Ett stöd för de vars tur det var att vittna idag.

Kom hem efter lunch och kände hur den där förkylningen som lurat i en vecka bröt ut i full karriär. Skulle bara blunda en minut i sängen, vaknade en timme senare. Sitter nu med jobbdatorn i knät och en kopp te bredvid, i ett i övrigt mörkt hem. Orkar ej resa på mig för att tända, samt att det är lite mysigt så.