Föräldraskap.

Onsdag. Jag vaknar och Kim vaknar och han tittar på mig med sömndrucken blick. Berättar med trött röst att han varit uppe klockan ett och tagit mobiltelefonen från en spelandes Adrian. Och jag går upp, tassar in till Adrian och sätter mig på hans sängkant. Stryker honom över ryggen och tittar på honom, ser på honom så där som man ibland glömmer bort att se människor.

Vi pratar och jag frågar honom varför han spelade spel mitt i natten och han blir introvert och vill inte prata med mig. Min telefon ringer och jag måste åka till jobbet och jag lämnar mitt barn mitt i en pågående diskussion. Jag lämnar honom ensam med sina tankar.

Hela dagen slåss jag med mig själv, att jag har gjort något oförlåtligt.

Vi ses vid middagstid. Han sitter snällt och gör sina läxor när jag kommer hem, har accepterat sitt teknikförbud. Vi pratar och jag säger förlåt för att jag inte kunde prata klart tidigare. Det blir så fruktansvärt uppenbart att det pågår så mycket i hans lilla huvud som jag inte ser. Den kvällen somnar jag med värk i magen.

Torsdag. Morgonen är som vilken morgon som helst. Förutom att det ligger en skugga över den, en känsla som inte går att ta på. Jag åker till jobbet men hjärtat skriker nej i versaler. Så jag ringer min chef och säger att jag måste bara vara mamma ett litet tag. Lämnar alla tankar på jobbet i dörren och åker hem och tar av kavajen och de höga klackarna, hittar en mjuk tröja och låga skor. Jag byter ordagrant kostym, jag behöver byta kostym för att känna att jag inte är något annat än mamma.

När skolklockan ringer ut står jag på skolgården. Han skiner upp när han ser mig och jag säger att vi nog behöver lite egentid, han och jag. Och han ler och för första gången på länge tar han min hand inför alla sina kompisar. Vi äter glass i solen och pratar och pratar och pratar och jag blir så stolt över den tänkande lilla individen som jag uppfostrar.

Samtidigt blir jag ledsen över hur stor vi gör honom, så mycket större än vad han faktiskt är. Jag vet inte om det är för att han är ensambarn och så fruktansvärt lillgammal och klok. Jag tror att vi ibland glömmer bort att han faktiskt bara är ett barn. Jag måste bli bättre på det, att se barnet i honom och att ge honom avbrott från måsten och krav. Låta honom bara vara barn och låta mig själv bara vara mamma.