Jag sitter på tåget, rullar sakta ut ur Stockholm och in på den sörmländska landsbygden. Solen har precis börjat sin nergång längst bort på horisonten. Det bultar i mina fötter, de är fångar mellan läder och höga klackar. Jag har en dag med kundmöten i ryggen och telefonsamtal och mail på mail på mail. Ibland känns det som att jag inte gör något annat. Men det gör jag ju inte heller.
Det är det här jag gör. Projektleder, kommunicerar, delegerar, sammanställer, rapporterar. Jag är bra på det, förbannat bra. Ändå finns det de, samtliga män, som har ifrågasatt om jag har fått mitt jobb genom att ligga med min chef. Aldrig har de ställt frågan direkt till mitt ansikte, bara till varandra.
Och jag vet inte. Jag har varit arg, rasande och ledsen. Men nu vet jag inte längre, nu känner jag mig mest bara tom. Som om det inte ligger många timmar och uppoffringar bakom att jag är där jag är, snarare än nån timme på rygg.
Jag förstår det inte. Förstår inte hur de ens kan tänka så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar