Melissa Horn sjunger om sånt som ligger gömt under löven. Orden strömmar in i mina hörselgångar, virvlar ner och rakt in i mitt hjärta. Lägger sig där, som om de ruvar på hemligheter. Bredvid mig sitter han, han som jag har skrivit om i fyra bloggar nu.
Och jag upptäcker sanningar om mig själv. Märker hur lätt jag har att gå vidare, att lämna människor som har slutat betyda något för mig. Vända ryggen till och gå vidare, glömma. Jag kan inte bestämma mig för om det är en vacker eller smutsig sanning. Likafullt är det ett under att han som sitter bredvid mig har suttit där genom fyra bloggar. Kanske är det för att han, och allt det han är, är större än något annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar