Igår körde jag min kille till akuten, med tryck över bröstet och en olustkänsla i kroppen. Han är bara några år yngre än vad hans pappa var när han fick sin första hjärtinfarkt, men egentligen alldeles för ung för att man ens ska tänka i de banorna.
Han fick komma in under bevakning med en gång och till sist visade proverna att hjärtat mådde bra och att det inte fanns några tecken på hjärtinfarkt. Däremot var blodtrycket alldeles för högt. Idag ska man ta nya prover och om det fortfarande är lika högt sätts han på medicin med en gång.
Det är stressen som är boven här. Ständigt denna jävla stress som vi lever med. Att prestera, leda framåt. Jag börjar tänka att det verkligen inte är värt det. Jag har legat bredvid honom hela natten och lyssnat till hans andetag. Tänkt fan, fan, fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar