Januari och februari.

Det är något med ljuset. Det är som att det bär våren med sig. Jag läste någonstans att februari är det nya mars och det gjorde mig så lycklig, för det betyder att trottoarerna snart kommer att sopas, att uteserveringarna öppnar, att jackorna blir tunnare. 

Snart kommer Pressbyrån ha sin glassrea, som de har varje år, och människor överallt kommer äta glass och då vet man att våren är nära, att den är precis runt hörnet.

Till dess tar vi oss genom de sista dagarna i januari med årets första semla, en irish coffee innan middagen, musslor och krispigt vitt vin på en ny restaurang, snirkliga franska tulpaner och höga vita ljus.

Om att ha legat hela veckan.

Fredag eftermiddag och det är bara vi kvar. Jag stänger av datorn och låter den glida ner i väskan, sträcker mig efter kappan och säger att jag ska gå och träna.
- Det ska bli så jäkla skönt efter allt liggande den här veckan, säger jag.
Min chef höjer ögonbrynen och jag hör vad jag precis sa.
- Eller alltså efter att ha legat så mycket menar jag.
Han ler.
- Legat ner, alltså. Efter att ha varit liggandes, sängliggandes.
Nu flinar han.
- Äh vad fan, hej då, säger jag.
Hans skratt följer mig hela vägen ut.

Livet i mig.

Och så äntligen vaknar jag till en fredag. Ett dussin tulpaner i olika färger i en vas på matbordet, naglarna målade i ett svagt rosa lack. Vadlång satinkjol och stickad tröja, nytvättat hår och höga klackar.

Inget illamående, inget magknip. Äntligen sugen på kaffe. Går till kontoret och seglar genom dagen. Går till gymmet och tränar lätt och försiktigt. Och så hem, sidenpyjamas och ett glas rödvin och jag känner livet i mig, som jag känner livet i mig.

Ordning och reda.

Jag längtar efter att inte låta dagarna flyta ihop. De har gjort det länge nu, dagarna innan galan och hela veckan efteråt. På ett sätt tycker jag om när livet går ihop, när man jobbar lite här och där. Jag hade dött om jag inte hade jobbat nu under sjukdagarna. Om jag bara hade legat på soffan och gjort ingenting.

Men nu längtar jag efter tydlighet och struktur. Efter att jobba mellan åtta och sjutton, laga mat och umgås med familjen, gå och träna, träffa människor, dricka vin, vara ledig.

Tillbaka till livet.

Jag är dödssjuk i fyra dagar, min man kräks två gånger och sedan är det över för hans del. Barnet, som aldrig varit magsjuk, seglar oberört genom det hela. Fortsätter vräka i sig mat. Inget gym för er två slashasar idag heller? frågar han och jag grymtar.

På onsdagskvällen försvinner illamåendet lika plötsligt som det kom. Det är en Big Mac som gör jobbet. Efter att knappt ha ätit på fyra dagar kan jag inte tänka på något annat än McDonalds. Trycker i mig en hamburgare och några strips och sedan mår jag bra.

Min man, the dramaqueen.

Min man kommer ut i vardagsrummet där jag sitter i soffan med datorn i knät. Han tar stöd mot väggen när han går.
- Jag har så himla hög feber, säger han.
- Oj, hur hög?
- Trettioåtta grader, säger han.
Jag skrattar, fast jag vet att man inte får. Han blänger på mig.
- Du är en kall kvinna, säger han.
- Förlåt, säger jag.

Plus och minus.

Dagens plus: jag har fått behålla det lilla jag har lyckats äta det senaste dygnet och har sovit tolv timmar inatt, från åtta till åtta. Jag skulle kanske inte säga att jag är som en ny person, men jag är inte sämre heller.

Dagens minus: magsjukan tog min man inatt. 

Sjukdomsbloggen.

Kliver in i det tredje dygnet av att inte kunna äta och det börjar kännas. Kan bara ligga ner, reser jag mig upp snurrar världen. Spenderar dagarna på soffan. Jobbar en timme, sover en timme, jobbar en timme, sover en timme och så fortsätter dagarna.

Nu ska jag försöka stoppa i mig en rostad macka och lite te till lunch, wish me luck.

Upp som en sol, ner som en pannkaka.

Måndag morgon och jag ligger på soffan med datorn i knät. Har bokat av alla möten, ska bara göra den admin som jag orkar med och vila mellan varven. Galan var fantastisk, magsjukan som följde var mindre glamorös.

Den var verkligen fantastisk, galan. Kostymerna, klänningarna, skorna. Åh herregud alla fantastiska skor. Röda mattan, fotoväggen, middagen. Efteråt när alla dansade på scenen och det kändes som att den skulle ge vika under oss men ingen gick av, bara log större och dansade högre.

Natten till söndagen kom magsjukan och sedan dess har jag inte fått behålla något av det lilla jag lyckas äta. Jag är en aning svajig nu. Men det kunde ha varit värre, det kunde ha börjat ett dygn tidigare eller på tåget på väg hem. Det hade varit tusen procent värre.

Och dessutom är väl det här livet i ett jäkla nötskal.

Om att vara redo för en gala.

Väskan står packad i hallen. Naglarna är målade i en färg som heter black cherry, galaklänningen är försiktigt nedpackad intill de glittrande skorna och den lilla svarta väskan med guldspänne.

Nu åker jag till Malmö, till en konferens och en gala. Här inne kommer det eka tomt, men jag finns i stories på instagram. Klicka på min bild här intill om ni vill hänga på, alla får vara med. Puss hej!

Rapport från livet.

Jag jobbar hemifrån på tisdagen och onsdagen. Har några möten på språng och några vid datorn framför matbordet. Jag låter datorn stå på den fjärde platsen vid bordet, den som ingen har paxat, med skärmen uppe och alltid redo. 

Varvar jobb med pyssel oavsett tid på dygnet. Handtvättar alla mina spetsbehåar klockan tio på tisdagen, jobbar färdigt en uppgift vid tjugoett. Lägger en ansiktsmask under tiden som jag svarar på mail, har datorn i knät under fotbadet, filar naglarna och klurar på en formulering.

Imorgon åker jag till Malmö.

Det största.

Jag vet att man brukar säga att åldern ens barn befinner sig i alltid är den bästa åldern, men just nu är det mer sant än nånsin. Han är sjutton, nästan arton, och läser andra året på arkitekturlinjen.

Kommer hem och har gjort något nytt i skolan nästan varje dag, visar sina skisser och designer. Häromdagen hade han designat vinglas, en annan dag ett utkikstorn, en tredje dag hade de börjat med planlösningar.

Att se sitt barn växa upp och vara precis i det där klivet mellan barn och vuxen, att se honom ta små steg mot vuxenvärlden varje dag, det är min bästa upplevelse nånsin. Det största som jag har varit med om.

Bloggen och jag.

Min chef frågar om bloggen, undrar vad jag skriver om och vilka som läser. Jag försöker förklara och Rachel fyller i, men det är svårt att berätta. Jag kan inte sammanfatta bloggen med några enkla meningar.

Det är som att bloggen är en del av mig och som att den samtidigt tar plats helt separerat från mitt riktiga liv. Vissa dagar tänker jag i blogginlägg, formulerar orden i huvudet medan dagen sker. En stor del av mig finns här men nästan ingen av människorna i mitt liv läser.

De flesta vet att bloggen finns, men det är ingen som har adressen, bara Rachel. Jag vet att det finns kollegor som har försökt hitta den, som har erkänt att de har sökt på internet. Kanske är det bara en tidsfråga innan någon hittar hit och då får det väl vara så. Kanske är det oundvikligt.

Min chef undrar om jag inte vill att bloggen ska växa, om jag inte vill flytta ut ur anonymiteten och en del av mig skulle kanske vilja det, vilja bli bättre på instagram och lära mig koppla ihop de båda plattformarna, men en annan del av mig är livrädd för att synas.

Börjar kännas som ett helt äventyr.

Dagarna runt den där galan börjar falla på plats. Hotell är bokat torsdag till lördag, klänning och skor är köpta, hemma och provade. En annan handväska, en som inte glittrar fullt lika mycket, är köpt och på väg.

Jag bokar tåg fram och tillbaka till Malmö för mig, Harvey och Rachel. Skämtar om att jag är allas mamma, för jag har biljetterna och får väl fixa matsäck. Sedan tänker jag på fyra och en halv timme på ett tåg, kalla pannkakor med socker och citron, kaffe i pappersmuggar, kanelgifflar. Tänker ja, matsäck.

Liten blir stor.

Barnet frågar om han får bjuda oss på bio, säger att han fick biobiljetter i julklapp och jag frågar varför han vill bjuda oss. Har han inga vänner kvar, blir han mobbad? Han suckar och frågar om man inte bara kan få vilja göra något för sina föräldrar och jag svarar att jag inte vet, att jag aldrig har varit med om det innan.

Fortsätter du med den där tonen blir det inga popcorn för dig, säger han och jag flinar. Han bokar tre biljetter till Avatar och bara så där har barnet för första gången bjudit oss på bio.

Om en övertalningskampanj.

Min man köpte en sous vide i mellandagarna. Han har tjatat länge, men jag har tyckt att det är onödigt eftersom vi har gasspis och det kan aldrig bli godare än så. Men så kom mellandagsrean och enligt min man var det så billigt att vi inte hade råd att låta bli.

Så han köpte sin sous vide och kom sen på att vi också behövde köpa en vakuummaskin och sedan hade vi plötsligt inte en gryta som är tillräckligt stor, så vi skulle kunna prata om hur billigt det verkligen inte blev, eller så struntar vi i det.

Hursomhelst. Jag tycker inte ens att det är särskilt gott. Det blir för mört. Att säga det här till min man var som att förolämpa honom personligen. Just nu pågår någon slags övertalningskampanj där han ska få mig att förstå hur bra sous vide är.

Idag innebar det att vi ska gå ut och ta en drink innan maten för att sedan kunna komma hem till nästintill färdig ryggbiff. Tänker att jag ska hålla kvar mitt motstånd om det alltid innebär en drink innan maten. 

Ännu en dag i livet.

Jag vet inte vad jag ska skriva om det inte är "...och sen gick jag upp, gick till jobbet och så kom jag hem igen och sen..." även om det är dagarna i mitt liv. Eller det är det väl inte, herregud jag är sån dramaqueen ibland.

Idag har jag varit på två lokalvisningar, en tillsammans med VD och finansdirektör och en annan som jag tog ensam. Vi var så nära en drömlokal innan jul, men alltid är det något som ska kasta om planerna. Så jag fortsätter att gå på visningar. Sonderar terrängen och vallar sedan runt på beslutsfattarna.

Har således varvat visningar med teamsmöten och admin vid matbordet. Nu är jag här igen, tillbaka vid matbordet och framför datorn. Jag har snittat om tulpanerna och gett dem nytt vatten, tänt ljusen på bordet och gjort en kopp kaffe. Klockan närmar sig slutet på arbetsdagen, men jag ska sitta kvar här och jobba undan tråksaker medan barnet lagar en lövbiffgryta till middag. 

Och se där, det blev ändå bara ett rabblande av vad jag har gjort idag. Förlåt för det.

Om en artonårsdag i Aten.

Vi pratar om Grekland nästan hela tiden just nu. Det hela startade några dagar innan julafton när jag beklagade mig för barnet om hur svårt det är att köpa presenter till någon som är sjutton och har det mesta.

Jag berättade att jag redan har ångest inför hans artonde födelsedag i maj. Kan inte min present bli att vi firar min artonårsdag i Aten? frågade han då och det är ju den bästa presenten han kunde önska sig.

Igår bokade vi flyg och hotell. Vi kommer att bo i en tvårumssvit med balkong och utsikt över Akropolis. Just det är det finaste med det hela, för anledningen till att barnet vill åka till Aten är för att han vill se Akropolis och annat från den grekiska mytologin.

Just vad "annat" är för spännande är lite oklart just nu, men jag längtar nästan lika mycket efter att låta barnet lära mig allt om den grekiska mytologin som till att få fira hans artonårsdag i Aten.

Oxveckorna.

Så lämnar vi jul och nyår, kliver in i oxveckorna. I väderprognosen ligger bara regn och rusk, i kalendern finns inte längre någon spilltid. Jag nyper mig i kinderna för att få färg. Köper en fixeringsspray för det känns som att sminket aldrig vill stanna kvar.

Tänker ännu ett varv när jag klär mig för att inte märka januaris tristess. Ställer vita tulpaner i vasen på matbordet. Lägger en kvart extra på att laga mat som är särskilt god. Stannar uppe en timme längre och läser en bok i soffan, går och lägger mig tidigt för att njuta av värmen under täcket.

Badkar, vin och sidenpyjamas.

Jag får idén på måndagsmorgonen. Januari gör att jag fryser om fötterna när jag står och sminkar mig. Tänker att jag hade gjort nästan vad som helst för ett badkar, att det är värt att boka en hotellnatt i sin egen stad.

Sedan tänker jag att det inte var någon dum idé alls. En ensam natt. En flaska vin, datorn och sidenpyjamasen. Ett hotellrum med badkar och lyxiga produkter. En dag mitt i veckan, att gå från kontoret till hotellet och ha en ocean av tid för sig själv, texterna och det där badkaret.