Apropå att vara arg på barnet: när min mamma genomförde sina självmordsförsök var jag så arg på henne. Så fruktansvärt arg. Min ena bror sa att deras relation var över vid det senaste försöket, även om den känslan mattades av när hon vaknade upp ur koman.
Men när det kommer till barnet, det finns inte ens en tillstymmelse till ilska. Inget anklagande, inga arga känslor, ingenting som hålls emot honom. Bara sorg och bedrövelse och lättnad.
Ibland funderar jag på hur det kan kännas så olika. Det är två nära relationer, även om inget förstås toppar barnet, han är närmst av alla. Men ändå, det är två väldigt olika känslor och ibland har jag lite svårt att förstå varför.
Utan att ha varit i din situation förstår jag intuitivt precis vad du menar. Jag tror att jag hade blivit arg på min mamma om hon gjort motsvarande, men kan inte föreställa mig att jag skulle kunna bli arg på mina barn. Ser inte heller logiken men… 🤷♀️
SvaraRadera// Lohe
Tänker att man som mamma känner stort ansvar för sitt barn, att hålla sitt barn vid liv, kanske skuld för att man tycker att man borde ha fattat tidigare. Så ilskan vänds inåt mot en själv. Mot sin förälder det omvända - ilska för att bli övergiven, för att den som borde vara vuxen inte är det. Det är inte logiskt för den som är anhörig till självmordnära personer [ och den som är självmordsnära är ju inte heller logisk i sina tankar att det är enklare för alla om man inte finns]. Tack för att du delar med dig av er resa på vägen vidare, ni har så mycket bra tillsammans och kommer läka❤️
SvaraRaderaSå kloka reflektioner, tack! ❤️
Radera