Jag har en halvskriven roman i min dator. Jag öppnar den ibland när det kliar i fingrarna efter att skriva. Det var ganska länge sen som boken började skava i mig. Jag tror att det beror på att den bygger på en verklig händelse, en tid som var svår och jobbig och som formade om mig i grunden.
Men jag har gått vidare, är ute på andra sidan för länge sen, tänker aldrig på det som hände eller människorna som svek. Jag tror att det är därför boken aldrig blev färdig. Varje gång jag öppnar den nu känner jag att det inte längre är min historia. Jag vill inte leva kvar i den.
I veckan bestämde jag mig för att begrava den. Överge mitt allra första riktiga försök att skriva en roman. Det skedde utan större eftertanke. Jag öppnade texten, läste de senast skrivna sidorna, kände en trötthet. Öppnade dokumentet där jag samlat andra bokidéer och tröttheten försvann. In på scenen kom istället iver och förväntan.
Så jag skapade ett helt nytt dokument. Arbetstiteln är "Hans sista offer". Jag har en synopsis och ett första kapitel, men än så länge är det allt. Texten blir lite längre för var dag som går. Hela tiden längtar jag till kvällen och texten. Det är ett nytt försök att skriva en roman, en annan text och äntligen en glädje i att skriva igen.
Åh vad roligt!! Heja! /Tove
SvaraRaderaTack för pepp! 🥳
RaderaJag tror att det är sunt, lite som att slänga den första pannkakan. Jag gjorde samma för ett antal år sedan. Hade en färdig text, drygt 200 sidor, en början, en mitt och ett slut. Massor av dialog. Deletade. Det var första pannkakan och antagligen blir det inte fler, (eller så blir det det, vem vet 😄) Vet inte om det är en balans det där, att gräva där man står samtidigt som en roman nog (?) inte blir bra om man skriver den för att hantera något som hänt en själv? Oklart. Bon courage med din nya text!
SvaraRadera// Lohe
Först och främst - den första pannkakan äter man upp medan resten gräddas. 😂
RaderaSom läkeprocess var det toppen att skriva en roman för att hantera det som hände. Jag lät huvudpersonen gå genom något liknande och skrev sedan en jäkligt brutal hämnd, vilket var fantastiskt roligt! Roligt att skriva men också bra för min brustna självkänsla. När jag väl läkt färdigt ville jag dock bara lägga det hela bakom mig och då saknades fortfarande halva romanen tyvärr. Osis att jag inte skrev snabbare.
Sen om det håller som roman är väl en annan femma. Fast egentligen tror jag fortfarande på idén och kan nog tänka mig att kanske skriva om den en dag, men då inte lika baserad på mina egna upplevelser och kanske borde inte mordoffret ha lika många likheter med min forna chef. 😅