Det ingen säger högt

Jag ljög igår när jag skrev att jag inte lastar min mamma för att inget någonsin är utan komplikationer med henne. Jag tror att den inflammerade gallblåsan och de alarmerande provresultaten från levern är direkt sammankopplade med det senaste självmordsförsöket.

Jag är ingen läkare så egentligen borde jag kanske inte uttala mig, men jag kan inte förstå hur man inte skulle få bestående skador på de organ som behövde hantera de förstörande läkemedlen som hon stoppade i sig.

För ett halvår sen opererade de in en ny lins i hennes öga, en vanlig operation vid gråstarr. Men mammas nya lins är suddig och läkarna kan inte förstå varför. Vi viskar att något kanske gick sönder av de där åttio sömntabletterna som hon svalde med en flaska vin. Läkarna gör undersökning efter undersökning utan att förstå.

Så ja, jag tror att jag lastar henne, även om jag inte säger det högt. Ingenting blir bättre för att vi pratar om elefanten i rummet, att vi pratar om vad hon gjorde och vad det kanske gjorde med henne. Antagligen vet hon redan.