Om en tå.

Jag spenderade halva min arbetsdag på närakuten igår. I måndags, på kvällen, tappade jag en bräda på foten. Den träffade min vänstra stortå med en sån kraft att jag först inte kunde andas. Stod på riktigt i hallen och bara kippade efter luft, sen satte jag mig ner och grät den fulaste gråten jag nånsin gråtit. Stora tårar och hulkande och snor och alltihop.

Sov ungefär ingenting den natten, så fort jag rörde mig gjorde det så ont att tårarna rann. Ringde 1177 på morgonen och de skickade mig till närakuten för bedömning och röntgen. Den visade att benet var intakt och att en led, som de trodde kunde ha hoppat ur, satt där den skulle. Betalade fyrahundra kronor för att höra att jag skulle gå bort det.

Idag är det ironiskt nog mycket bättre, säkert just för allt haltande som sjukhusbesöket tvingade mig till igår. Det går att stötta på foten om tån inte är i backen, men jag kan fortfarande inte böja den. Jag är ju lite stolt över att jag kan plocka upp saker med mina tår, så jag kommer bli ledsen om böjligheten inte kommer tillbaka.