Välbehövligt.

Och så kom påsken. En skärtorsdag som blev till en långfredag. En skärtorsdag där febern lämnade min kropp mot kvällen, gav plats för en långsam kvällspromenad med männen i mitt liv. En skärtorsdag med ett hem som äntligen blev rent, nya blommor i en vas mitt på bordet och godis som sent på kvällen omsorgsfullt lades ner i ett påskägg och gömdes.

Och så kom långfredagen. Jag ligger ännu kvar i sängen, har en sovande man bredvid mig och nybryggt kaffe på sängbordet. Min son i rummet intill, i sin säng och med en blick som rusar över bokstäverna på bladen i hans händer, så ivrig efter prövningarna som de grekiska gudarna utsätts för. Även om febern är borta bor det en trötthet i min kropp.

Men så kom påsken. Jag tycker om påsken. Tycker om att solljuset börja hitta tillbaka, att vi har fyra dagar tillsammans och inga direkta måsten. Att det finns tid till vila. Imorgon styr vi mot hemstaden och äter en familjemiddag hemma hos mina föräldrar med alla min bröder och deras familjer. Jag hoppas att det blir en fin påsk, det här.

Förlåt.

Jag sprang genom dagen igår. Kände hela tiden hur värk bultade mot pannan, men jag var så fokuserad på allt det där som jag hade lovat att återkoppla kring att jag inte riktigt reflekterade över det. Sen kom jag hem, sjönk ner i soffan och slöt ögonen. Kände Kims hand mot min panna. Men älskling, du har ju feber.

Det var inte så länge sen jag klagade över folk som jobbar sjuka, men det gäller tydligen bara alla andra. Fast till mitt försvar visste jag inte om att jag hade feber, eller om febern kom med dagen, jag vet inte. Vaknade med trettioåtta grader i kroppstemperatur imorse, bäddade ner mig i soffan med arbetsdatorn och en kopp te. Det här får vara min plats idag.

Skrivkramp och renoveringsirritation.

Jag tror att jag har någon slags skrivkramp. Skriver och suddar och börjar om igen. Funderade på att bara strunta i det, att helt enkelt inte skriva, men jag vet ju att det inte går, jag blir odräglig då. Behöver få ut de här små orden, sätta tankarna på pränt. Det gör mig till en mer harmonisk, och därmed trevligare, människa. Och så är det ju som med sex, ju mer man skriver (ligger) desto mer vill man skriva (ligga). Sex föder sex, texter föder texter.

Nåväl, nog om sex och text. Vi håller på att platsbygga en skohylla i vår hall. Det är inget enkelt jobb, för väggarna har hundratrettio år på nacken och på den tiden fanns inga vattenpass, då använde man lod och inga väggar är således raka. Brädorna som ska passas in dock, de är spikraka. Det blir jävligt svårt. Men nu är mer än hälften av skohyllan på plats och jag har bara vela kasta ut Kim två, tre gånger.

Jag förstår inte hur det kan finnas par som kan renovera ett stort hus tillsammans, vi är två månader in i en trea på sextiotre kvadrat och jag är redan halvväggs till skilsmässa. Och då har vi ändå bara målat om och byggt den här skohyllan, inga jätteavancerade grejer alltså. Om något år ska vi byta ut köket, det blir skoj.

Nu tar vi helg, va?

Det var en lång dag igår. Vaknade till ett sms om tågförseningar. Klev upp och in i duschen. Blå kostymbyxor, blå tröja. Två rostade brödskivor med jordnötssmör, banan och blåbärsmarmelad, kaffe och apelsinklyftor. Blåste håret, sminkade mig. Steg i skorna och knöt kappan i midjan. Gick ombord på ett tåg som lämnade Stockholm i tid.

En timme försenad var jag så äntligen i Göteborg. En korv från Pressbyrån i farten på väg till min kund och en eftermiddag tillsammans med ett företag som jag tycker så mycket om att arbeta med. Och så ännu en språngmarsch, tillbaka till tåget. En påse Polly, en kaffe och en vatten och ett tåg som rullar hemåt igen.

Jag kom hela vägen till Södertälje, sedan ropades det ut i högtalarna att någon blivit påkörd längre fram och att vi lika gärna kunde kliva av och ta oss till Stockholm för egen maskin, för tåget skulle inte åka någonstans på många timmar. Ringde Kim som tog barnet under armen och hoppade in i bilen. Min hjälte på en vit springare, som mer var en skitig bil.

Jaha. Nu är det iallafall fredag och jag har snart jobbat klart för veckan. Nu vill jag dricka cava istället, och måla färdigt min lilla hall, äta sushi och ligga med min man. Vakna till en lördag utan renovering, hänga med hans syrror på restaurang och kolla på galningar som leker med eld. Ha en söndag utan planer. Det är vad jag vill.

Om en tå.

Jag spenderade halva min arbetsdag på närakuten igår. I måndags, på kvällen, tappade jag en bräda på foten. Den träffade min vänstra stortå med en sån kraft att jag först inte kunde andas. Stod på riktigt i hallen och bara kippade efter luft, sen satte jag mig ner och grät den fulaste gråten jag nånsin gråtit. Stora tårar och hulkande och snor och alltihop.

Sov ungefär ingenting den natten, så fort jag rörde mig gjorde det så ont att tårarna rann. Ringde 1177 på morgonen och de skickade mig till närakuten för bedömning och röntgen. Den visade att benet var intakt och att en led, som de trodde kunde ha hoppat ur, satt där den skulle. Betalade fyrahundra kronor för att höra att jag skulle gå bort det.

Idag är det ironiskt nog mycket bättre, säkert just för allt haltande som sjukhusbesöket tvingade mig till igår. Det går att stötta på foten om tån inte är i backen, men jag kan fortfarande inte böja den. Jag är ju lite stolt över att jag kan plocka upp saker med mina tår, så jag kommer bli ledsen om böjligheten inte kommer tillbaka.

Fulla dagar.

Och så blev det måndag igen. Jag har spenderat halva dagen på kontoret, sedan placerade jag min rumpa på mitt bästa café. Jobbar väl aldrig så bra som på ett café. Med handen på hjärtat så är det nog bara för att jag känner mig lite cool när jag sitter så här.

Hursomhelst. Vi har haft två dagar av att pyssla om vår minsta, lilla hall. Den är två kvadratmeter av vinklar och vrår och fyra dörröppningar som man kliver rakt in i när man öppnar ytterdörren. Nu har vi bredspacklat två väggar och tapetserat de andra två väggarna med renoveringstapet, sen ska vi bredspackla även där för att få samma yta.

Jag råkar ju även ha cirka världens händigaste man, så en skohylla håller på att platsbyggas från golv till tak i en av vråna. Vi har köpt träfärg och väggfärg i samma färg, så tanken är att den ska målas in i samma färg som väggarna. Men där är vi inte än, först mer spackel och slipning och ett tak att måla. Och just det, ett jobb att jobba.

Det här med att ha en tonåring.

Han är ju inte det riktigt ännu, tonåring. Men snart, i maj. Då fyller han tretton och livet kommer nog aldrig mer bli sig likt. Vi når nya målstolpar hela tiden. För ett par månader växte han om mig, blev en centimeter längre. Häromdagen kom jag på mig själv med att titta uppåt när jag pratade med honom, så det har nog lagts till ett par centimeter på höjden.

Igår kom han hem från skolan med ett skrivet prov i näven. Ett prov med ett A längst upp i högra kanten. Jag fick bita mig själv i kinden för att inte börja gråta. Och efter middagen påminde vi om när han ska vara i säng och när läslampan ska släckas, sa god natt och gick på konsert. Vi kom hem vid halv elva, då sov han djupt.

Det är så konstigt, att det här är vårt liv nu. Jag har aldrig varit vuxen och inte varit någons förälder. Förstå mig rätt, jag kommer ju alltid vara hans mamma och kanske är det egentligen nu han behöver mig allra mest, men det är ju på ett helt annat sätt. För samtidigt som det är uppfostran så är det ju också en slags vänskap, ett utbyte av varandra i konversationer och så. Det är fint, men det är också jävligt läskigt.

Riskerna.

Okej hörni, nu blir det jäkligt otypiskt för den här bloggen, men vi kan ju inte bara hålla på och älta känslor och annat skit. Får jag rekommendera er att lägga en dryg halvtimme på att få smart och relevant information in i örat? Ja? Lyssna på Riskpoddens andra avsnitt.

Jag är ju visserligen 1) partisk, och 2) insyltad i ämnet, men det är tusan intressant. Det här avsnittet handlar om akutsjukvård och samhället och hur det är att vara ambulanspersonal ur ett riskperspektiv. Även poddens första avsnitt är väldigt bra nu när vi ändå är inne på spåret, handlar bland annat om att det är ett undermedvetet beslut att trampa ner andra för att rädda sig själv i en utrymningssituation.

Lyssna om ni vill, hedersord på att det inte är bortkastad tid.

Tapas, kontraster och passion.

Det blir tisdag och vid fyra får jag ett sms: Tapas eller burgare? Det är ingenting att fundera på. Tapas. Klockan sex kliver vi in på restaurangen, den är fullsatt och mysig och maten är god. Vi beställer in nio olika rätter, de ställs mitt på bordet och vi delar och plockar och äter.

Ett par timmar senare står vi i vår hall och river tapet. Jag har skalat av mina vida byxor och har tunna strumpbyxor och skjorta, håret samlat i en tofs i nacken och naglar som lyser röda mot kontrasterna. Jag har också ett glas vin innanför västen. Jag böjer mig framåt och han är där med sina händer, de glider över min rumpa. Han fnissar åt att han får ta på mig tills jag svär och viftar bort hans händer. Alltid samma, säger han. Man får passa på.

Jag duschar och kliver i ett nattlinne. Kryper intill i soffan, ett glas rött och ett barn som sover. Hans händer smyger runt mig, upptäcker att jag inte har några trosor under nattlinnet. En eld i hans ögon, fingrar som brinner mot min hud. Inte längre några händer som viftar bort.

När mars är för jävla lång.

Som jag längtar efter våren. Jag drömmer om klänningar och bara ben och tunna skor. Om en hall utan grus, en balkongdörr på glänt och solkatter på trägolvet. Jag drömmer om cava på uteserveringar, en bok på en filt i en park och långa promenader i ljumma kvällar.

Jag försöker göra det bästa av mars också. Äter långsamma fredagsmiddagar, dricker ett glas rött och somnar i soffan med fötterna i hans knä. Hänger en lördag med mina bröder och deras familjer, går på melodifestivalen och känner glädjen över min födslofamilj i varenda ven. Det är fint att jag gör det, för det har inte alltid varit så. Jag var nog tvungen att flytta bort för att hitta tillbaka till dem.

Och så fikar jag så fort möjlighet ges. Citron- och vallmokaka och svart te i soffan på söndagskvällen och banankaka och kaffe på måndagen när jag kör fast i en arbetsuppgift. Och så testar vi ju olika sorter mintglass, jag och mitt barn. Det gör vi nog lite för ofta, för nu finns inga nya sorter kvar. Vi måste börja åka till andra stadsdelar och handla. Men det gör ingenting, för mars måste överlevas och då får man göra vad som krävs.

Chefer, rödvin och Mello.

Och så blev det fredag. Jag har luftat mina nya lockar och de nya skorna på kontoret idag, haft två bra möten och så en sen möteslunch. Proppades full med både god mat och energi från en människa som jag träffade för första gången men omedelbart tyckte väldigt om. Kom hem, bryggde kaffe och ringde chefen. Pratade bort nästan en timme om min utveckling och min roll i framtiden. Avslutade samtalet med ännu mer energi.

Nu tror jag att det får vara helg. Jag ska kika i rödvinsgömman efter en flaska av bättre modell och vänta in mannen och barnet. Är sugen på indiskt idag, tror jag. Imorgon kommer mina bröder med familjer och hänger med oss. Först hemma hos oss, sen på Mall of Scandinavia och till sist på finalen av Mello. Mina föräldrar gav alla sina barnbarn biljetter i julklapp. Exakt noll personer i vår lilla familj har sett någon av delfinalerna eller hört låtarna, men det kan väl bli skoj ändå. Det är ju ett jippo, liksom.

Vardagar.

Onsdag. Det är fortfarande minusgrader och snö på gatorna, men det är också något med ljuset. Det är mjukare nu. Jobbar, lunchar, möter. Kliver av tunnelbanan vid Mariatorget och stiger in på en frisörsalong. Efteråt ligger håret i mjuka vågor, precis så att det snuddar vid axlarna. Promenerar genom Gamla stan och förbi ett skyltfönster. Det är den minsta lilla skobutiken jag sett. I fönstret står skorna som jag har drömt om hela vintern. Tio minuter senare ligger de i en kartong och dinglar i en papperspåse från min hand.

Torsdag. Startar dagen vid köksbordet. Rostat bröd och jordnötssmör, skivad banan och björnbärsmarmelad. Te, arbetsdatorn och ett skypemöte. En vas med gulrosa tulpaner som lutar sig över kanten, nästan vilar mot bordet. Duschar och målar naglarna. Blå kostymbyxor och en tunt stickad tröja i exakt samma nyans. Ett matt mörkrosa läppstift. Promenerar in till en möte och sen hem igen, jobbar vidare från köksbordet.

Och nu är klockan snart sex och mittemot mig har min man precis slagit sig ner med dagens sista arbete och bakom min rygg ligger barnet i soffan med en historialäxa. Det pratas om att någon annan ska få laga vår middag idag. Kanske något spanskt, ett glas rött och inga fler måsten för dagen.

Faran avblåst.

Det ser ut som att jag klarade mig från det sjuka ändå. Åkte hem och la mig under en filt i soffan, drack en kopp te och vilade bort en timme. Åt middag, duschade och intog samma position under min filt i soffan igen, den här gången med mintglass som sällskap.

Nio timmars nattsömn och sen var det sjuka borta. Strumpbyxor och kjol, stickad tröja och ett nytt läppstift. En sol på himlen och inte längre tusen minusgrader. Har en energi i kroppen som rinner ut i tangenterna och in i dagens uppgifter. Och munkar från Dunkin' Donuts på ingång tillsammans med en kollega. Det är tillräckligt för att göra en tisdag.

Varsågoda för gnäll.

Så en kollega kom in på mitt kontor imorse, drällde ner sig själv i min fåtölj och hostade lungorna ur sig. Jag gjorde som en gör, bad den jäveln i fina ordalag om att försvinna. Det gjorde han inte. Istället fortsatte han berätta om hur dåligt han mår, varvat med att hosta på min heltäckningsmatta. Och vad tror ni händer nu, en sisådär fem timmar senare?

Just det. Jag känner hur halsen långsamt börjar tjockna till sig och hjärnan är helt luddig. De jädra bacillerna har väl krupit längst med mattan och upp och in i mig. Tänker lägga mig ner extremt demonstrativt och vara sjuk nu.

Hej från en fredag i mars!

Äntligen ligger januari och februari i ryggen. Visst att det är tusen minusgrader och ett par decimeter snö där ute, men det kan ju inte vara för alltid. När den här månaden lider mot sitt slut är det helt rimligt att gatorna är fria och solen lyser ännu lite längre under dagarna.

Vi har målat vardagsrummet nu, fått upp Adrians bokhylla och skrivbord och ikväll ska vi titta på en soffa. Om vi tycker om den kan den följa med hem på direkten. Jag hoppas så, för då kan en filmkväll göras ikväll. Lösgodis och popcorn och en hög av tre personer i soffan.

Jag är så trött att jag har börjat göra klantiga saker, som att snubbla nerför stegar. Min högra vad är ett enda stort blåmärke, så där så att det gör ont bara av att spänna musklerna. Jag behöver en helg av små saker, av bara enkelt fix. Av den långsammaste lördagsfrukosten i historien, av en kaka som gräddas i ugnen och glass i soffan och många, många pauser.