Om att ha rent bord, tomt hem och en ny last.

Herrejösses vilka dagar vi har. Det har varit tiotimmars arbetsdagar den senaste veckan, för att hinna göra rent bord inför torsdagen och lägenhetstillträdet och ledigheten. Långa arbetsdagar och ett hem att packa ner i kartonger är ingen bra kombination. Men nu är det iallafall onsdag. Vi har kommit rätt långt där hemma, inte så att vi på något vis är nära att vara färdiga, men ändå tillräckligt för att vara en vecka kvar tills vi ska vara ute.

Så. Det är onsdag och klockan är alldeles snart fyra och jag är klar med allt det som jag behöver vara klar med. Nu kan jag checka ut, stänga ner och åka hem. Packa mig in i en torsdag där jag ska bli lägenhetsägare. Det är så sjukt, vad vuxen jag är. Ska fira det med min nya last: kaffe och choklad på bussen hem. Har kommit på att det är enkom därför jag överlever kvällarna nuförtiden.

Om kärlek och nedräkning.

Jag kommer nog aldrig riktigt förstå det där med kärlek och relationer. Jag har varit så jäkla kär i min man den här helgen, känner fortfarande värmen någonstans i mitten av min kropp när jag tänker på honom och hans händer mot min hud. För någon vecka sedan var jag rätt less, kände att jag gör så mycket mer och att jag var osynlig. Sen rätade vardagen upp sig och dagarna flöt och han tittade på mig med den där blicken och jag blev en våt fläck.

Det är väl fint å andra sidan, att jag fortfarande känner så. Men det var egentligen inte det som jag skulle berätta. Vad jag skulle säga var att vi har gått in i den första veckan av flytten. Att vi har tre kvällar av att packa det sista, att vi blir lägenhetsägare på torsdag och att vi då har sju lediga dagar framför oss där det ska målas och fixas och donas. Sen går flyttlasset på måndag, städning sker på tisdag och nycklar lämnas på onsdag.

Jag vaknade med något slags pirr i kroppen imorse, med en förväntan. Visst att det ska jobbas undan en hel del för att jag kunna vara ledig från jobbet nästa vecka och det finns fortfarande saker kvar att både packa och kasta, men ändå. Vi är ett steg närmare nu, nästan mitt i kaoset, och det innebär att vi snart är på andra sidan.

Torsdagar.

Jag maxade min torsdagstradition igår. Var hemma klockan fem, rostade två brödskivor och bredde på smör. Jag har dille på rostbröd med inget annat än smör på. Allra helst med rödvin till, men det är inget krav. Jag är ju inte den som är den.

Hängde väskan över axeln och mötte de båda männen i mitt liv i dörren. Rufsade den ena i håret och kysste den andra, sa att de får klara sig själva ikväll. Visst, det är ju torsdag, sa de. Och så tuben till gamla stan och Storkyrkobadet. Ljummet vatten och ljus på kanten och mörker runt omkring. Simmade länge, tills musklerna i armarna och benen darrade.

Badade i minibadkar, i varmt vatten och med bara tystnaden i huvudet. Bastu och tvätta rent, torka och smörja, snurra upp det fuktiga håret i en knut och gömma under mössan. Kom ut på kullerstenen och kände hur jag inte var klar med mig själv, så klev in på Kaffekoppen och beställde kardemummakaka och te. Det är också en middag. Såg sista avsnittet av Alias Grace till min kaka och kände mig äntligen redo att promenera hem.

Och idag är det fredag och det innebär förmiddagsmöte och sen hemåt, lunch och någon timmes arbete. När Adrian slutar skolan ska jag ta honom under armen och testa semlorna på Mr Cake och sen följa honom till bussen till sin far. Köpa med mig en flaska rött och ett par pizzor hem och göra en fredagskväll med min man.

Januari, februari, mars.

Det står så på universums alla bloggar och jag stämmer in i kören, det är så mycket januari just nu. Jag tror att det jobbigaste med januari är att februari kommer sen, och februari är kanske den svåraste månaden att ta sig genom. Och mars.

Jag hoppas att februari går fort. Den första skriver vi  på de sista papperna, pengarna byter konto och vi får nycklarna till vår nya lägenhet. Första veckan bor vi dubbelt, så vi hinner måla och fixa och flytta och städa. Vi kommer ha så fullt upp och förhoppningsvis vara nyförälskade i vår lägenhet att februari och mars går av bara farten. Hoppas jag.

Men sen kommer april och med april kommer solen och våren och värme mot husväggarna. Fast först en sista vecka av januari. Jag har köpt mitt livs första concealer för att dölja mörka ringar under ögonen och smörjer mina torra händer med en handkräm som gör att jag bara vill gå runt och lukta på händerna hela tiden. Kryper in i min varmaste pyjamas redan vid åtta på kvällen, tar med mig te och netflix till sängen och lämnar den inte förrän nästa dag. Löser upp januaris hårda kanter inuti mig med små, mjuka medel.

Det hjälper. Att leva i kartonger och ha tusen måsten över huvudet och att vara i januari samtidigt är en dålig kombination. Mycket dålig. Jag lever på hoppet. Tänker att allt kommer vara så fint när det väl är fint. Och just det. Har ni sett Alias Grace på netflix än? Gör det. Min januari hade varit ännu lite sämre utan Grace Marks i mitt liv.

En uppriktig fråga.

Jag vet inte om det är en så enkel sak som att det har med solen att göra, men jag är på ett tusan så mycket bättre humör nu. Visserligen kom det tillsammans med solen i lördags, det goda humöret, men jag vet inte. Kanske handlar det om att jag behöver få vara bitter från tillfälle till tillfälle, men är livrädd att fastna i det.

Bara tanken på att uppfattas som en energitjuv aktiverar miljoner rysningar i mig. Jag har funderat mycket på det där i helgen, hur man borde vara som människa i förhållande till andra människor. Vem jag vill vara. Eller kanske snarare vem jag inte vill vara. Jag vill inte sitta fast i bitterheten över andra människors bitterhet, för det gör mig till en sämre människa.

Jag vill ju vara glad och positiv och motiverande. Jag vill att människor runt mig ska bli glada och må bra efter vi setts, utan att kanske nödvändigtvis behöva känna att det är av mig som de blivit glada. Tänker att det i mötet med andra människor handlar så mycket om att lyfta varandra utan att för den sakens skull behöva lyfta sig själv samtidigt.

Okej, det här låter nog vettigare i mitt eget huvud. Det är saxat från verkligheten, från en situation som jag försöker räkna ut hur jag ska hantera. Det slår mig att jag, av orsaker som jag inte orkar analysera, inte vågar skriva rakt ut vad det handlar om.

Iallafall. Så att vara en glad och positiv människa som även ger utrymme för gnäll (alla människor behöver gnälla ibland) utan att ta fokus från problemlösning, hur är man det? Hur gör man? Prata i små grupper och redovisa sen för klassen.

Spyr väl ut allt här istället.

Jag är så lättirriterad nuförtiden. Vill bara be människor runt omkring mig hålla käften, vilket ju är både orimligt och otrevligt. Oftast brukar jag kunna svälja ner den där irritationen som kommer med att umgås nära människor som har en tendens att 1. klaga på alla andra, och 2. berätta om sin egen förträfflighet all tid hen inte gnäller.

MEN NU ORKAR JAG INTE MER. Ursäkta franskan, men jag är så jävla less på det. Jag orkar inte höra om hur alla andra inte gör någonting rätt och att vi vore absolut ingenting om inte den här människan fanns. Har varit på vippen att säga att vi klarade oss ganska bra innan hen började, men har tigit och lidit i tystnad istället. Kommer ha en söndertuggad underläpp när dagen är över, på grund av all jävla återhållen ilska.

Det är den här jävla januari.

Halvvägs genom januari. Det är deppigt överallt. I mitt inre, i mitt yttre, i min plånbok. Alla pengar som vi har läggs på flytten och den nya lägenheten. Det är så väldigt mycket pengar som ska ut nu. En kontantinsats som ska betalas, nya dyra lån och tusen kringkostnader.

Det kommer inte gå någon nöd på oss, men vi kommer behöva tänka lite på hur vi lever och drar våra kort. Jag vet att det är bortskämt, men vi är inte vana vid det och jag hatar att känna den här ekonomiska oron. Och sedan skäms jag, för vi har ju pengar så det räcker och blir över och det som är ekonomisk oro för mig skulle nog vara trygghet för många andra.

Och huden i ansiktet är tunnare än den brukar vara. Särskilt tunn är den under ögonen, mörka ringar har trätt fram och sällskapar med små blemmor som har blossat upp i pannan och på näsan och på kinderna. Håret är yvigt och torrt och ligger inte fint hur jag än kammar det. Jag är bara ett hopplöst fall just nu. Jag tror inte att något kan fixa det, det är nog bara tiden och solen och våren som kan det. Och att äntligen få flytta in och landa i våra nya kostnader och känna någon slags visshet och trygghet.

Om en fredag.

Min chef sticker in huvudet mot slutet av dagen, sjunker ner i en fåtölj och frågar hur det är. Jag svarar med en suck. Han lutar sig fram och ger dörren en knuff. Den slår igen, sluter rummet med bara vi i det och jag låter allt det där som jag tänkt få komma ut. Det löser upp tusen knutar inombords att säga orden högt, karvar nog bort ett kilo från tyngden i mig.

Jag kommer hem och möter mitt barn i hallen. Ger honom en kram och frågar om hans dag, sedan måste han springa till bussen. Jag sätter på musik och duschar bort arbetsdagen, kliver i tights och Kims skjorta. Snurrar upp håret och häller upp rödvin. När klockan är sju står han plötsligt i vårt kök, fortfarande med snäckorna i öronen och fast i ett telefonmöte. Han ler trött, lutar sig fram och drar mig intill. Andas ett äntligen! in i mitt öra.

Och jag har druckit en halv flaska vin och är så färdig med att känna mig ledsen. Jag kryper in i hans famn, upp i hans knä. Vill ingenting annat än att vara nära. Vi delar en flaska till, lyssnar på musik och är så nära som det går att vara. Somnar i en röra av armar och ben och med smaken av tillfredsställelse på huden.

Januarideppen.

Det är bestämt sedan länge att torsdagskvällen är min. Att när Storkyrkobadet i Gamla stan öppnar klockan fem, då ska jag hänga på låset. Barnet och mannen vet att de får klara sig själva. Jag kommer hem en halvtimme innan, ska bara slänga ner en handduk i väskan och vända, men så ringer min chef och ber mig öppna datorn. En halvtimme försvinner in i den.

Kliver i min kappa och sträcker mig efter väskan när Adrian ringer. Han behöver instruktioner. Det är instruktioner som han har fått fjorton gånger tidigare, men det är tydligen den femtonde gången som är den magiska. Sedan ringer Kim och undrar om jag kanske kan vänta hemma och se till att barnet får mat, eftersom han behöver jobba lite till.

Halv sju kliver jag ner i bassängen. Vattnet är svalt runt min kokande kropp. Sträcker ut musklerna och försöker låta ilskan sköljas bort, men den sitter hårt. Det är ett par timmar som är bara mina ändå, och de behövs. Och nu är det fredag och barnet åker till sin far. Vi har en helg framför oss, en helg där Kim ska jobba och jag ska göra sånt som jag blir glad av.

Jag tror att jag ska gå på bio. Se något som de jag lever med inte hade valt. Bara vara för mig själv. Jag ska laga mat och dricka vin och kanske köpa en ny bok. Välja min egen musik, plocka mitt favoritgodis. Och så ska jag försöka vara glad när Kim kommer hem på kvällen, för jag orkar inte vara ledsen mer.

Ett träd.

Promenerar förbi Vasaparken. Trädens grenar är vita och gnistrande, tusan så ståtliga där de sträcker ut sig. Tar sin plats och ber inte om ursäkt för det. Man skulle vara mer som ett träd. Jag har en känsla inom mig. Jag kan inte ens säga vad den består av, eller berätta varför den finns. Men jag tror att det är ledsamhet. Jag tror att jag är ledsen.

Vi har blivit sams sedan vårt gräl, även om vi inte har pratat om det. Kanske är det därför, vi är inte klara med det. Och jag känner mig osynlig. Både hemma och på jobbet. Där hemma finns ingen som frågar hur jag mår, det handlar bara om hans jobb och hans stress och hans liv. På jobbet finns ingen som frågar hur det går, vad jag gör eller om jag behöver någon att bolla med. Jag bara förväntas göra saker, fixa saker, lösa saker. Både här och där.

Det är ensamhet. Jag tror att jag känner mig ensam.

Jag borde vara mer som ett vinterträd.

En dag bara.

Så det blev onsdag och vinter där utanför. Jag arbetar hemifrån idag. Hade två så otroligt uttråkande arbetsuppgifter som var tvungna att göras. Jag har påbörjat dem flera gånger redan, men så har något annat, roligare, dykt upp och jag har lämnat det som måste göras ofärdigt. Men nu är de borta. Det krävdes ett tyst hem utan distraktioner, tre koppar kaffe och en jävla disciplin.

Och nu belönar jag mig själv genom att jobba klart hos Systrarna Andersson. Mer kaffe och en chokladboll och snart inga punkter kvar på listan för dagen. För en liten stund sedan satt Elsa Billgren i ett hörn med sin man och son. Så väldigt, väldigt fina tillsammans.

Jag ska stänga ner datorn alldeles snart. Möta mitt barn och promenera in till bokhandeln. Han blev klar med den sjätte boken om Harry Potter igår och bönade och bad om den sjunde boken imorse. Det kan man inte säga nej till.

Om att komma tillbaka.

Stela försök att prata blir rinnande meningar. Små skratt slipper ut, en försiktig strykning över en arm och en lätt beröring över ryggen som dröjer sig kvar. Avståndet mellan oss i soffan krymper. Hans arm som tveksamt lägger sig över mig när vi ska somna på söndagskvällen, jag som makar mig närmare. Ett hej då i hallen på måndagsmorgonen, han lägger båda sina händer på mina höfter och placerar en långsam kyss mot mina läppar.

Han har någon slags jobbsituation som har gjort att han har jobbat nästan hela helgen. Jag har packat lådor och städat förråd och gjort vändor till återvinningen. Jag har ont i hela min kropp av protesterande muskler. Men idag tänker jag inte packa. Idag ska vi titta på vår lägenhet och sen skulle jag vilja bli sams på riktigt.

Känslorna.

Fredagen är en hemsk dag. Jag försöker jobba, men det går inte. Tankarna bara glider ifrån mig. Jag är blek över kindbenen men mörk under ögonen. Huden är fnasig och håret smutsigt. Jag målar läpparna, men det ser bara ännu värre ut. Tvättar bort det. Känner i ögonen hur jag vill gråta, men jag är fortfarande för arg.

Lyssnar på en spotifylista som heter Life sucks. Den muntrar inte upp någonting, men det vill jag ju inte heller. Får ett textmeddelande om att vi inte kan titta på lägenheten, en dotter i familjen är sjuk. Vet inte hur jag känner kring det.

Han kommer hem sent, säger bara att jobbet varit krävande. Vi fortsätter vara tysta mot varandra. När vi har gått och lagt oss skapar det en panik inom mig, en känsla av att vi förstör vårt förhållande. Jag frågar ut i tystnaden när vi ska tala med varandra, han svarar att det inte finns någon mening, jag är ju bara arg. Jag säger förlåt. Han är tyst.

Det utlöser en existentiell kris inom mig. Tusen tankar i sekunden och varje del av mig vibrerar av ångest. Jag går upp och ut i köket, tar ner ett vinglas och öppnar en flaska. Tar med båda till soffan, vill försvinna in i en rödvinsberusning. Jag dricker för att jag är en dålig förälder, en dålig partner, en dålig människa. Gråter ner i en kudde av samma orsaker. Det sägs att tankar efter midnatt inte är sanna, men jag vet inte hur det är med känslor.

Det blir aldrig någon rödvinsfylla, det blir inte ens ett helt glas. Jag somnar. Vaknar en timme senare och vill vara i min säng, vill vara där han är även om jag inte får vara nära. Han ligger på sin sida, men i sömnen lägger han sig intill. När jag vaknar nästa gång är det morgon och han är uppe, måste åka in till kontoret. Han börjar prata lite försiktigt. Inte om vårt bråk, men om andra saker. Om ofarliga saker. Sen står han i hallen och säger att han måste gå. Jag nickar och han försvinner ut genom dörren.

Och där är vi nu. Jag vet inte om de där känslorna från natten finns kvar. Kanske lite, för jag har ansträngt mig för att vara en bra förälder idag. Lite mer än vanligt, så det fanns nog någon slags botten i känslorna. Och för allt det där andra, där får vi helt enkelt se.

Laga oss.

Vi grälar på torsdagskvällen. En liten sak som blir flera små saker och sedan är det en explosion. Han blir en tioåring när han argumenterar och jag tycker så illa om när man bråkar respektlöst. När man förminskar och trycker ner, visar med hela sin kropp att man tycker att den andra är dum i huvudet. Jag skriker det till honom och han blir tyst, reser sig och går.

Jag lägger mig längst ut på min sida av sängen. Efter en liten stund lägger han sig på sin. Jag har ryggen mot honom, men hör hur han vänder och vrider. Hör hur han ligger vaken, men jag är så arg att jag har slutat bry mig. Jag somnar någon gång under småtimmarna, fortfarande med en meter mellan oss. En meter och en ocean.

Vi säger ingenting till varandra på morgonen, går utan att ens titta på varann. Jag promenerar i regnet och tänker att jag är alldeles tom inombords. Ikväll är det meningen att vi ska titta på vår lägenhet igen, men jag känner bara tomhet. Jag tror att det värsta när någonting går sönder är att man aldrig vet på förhand hur det ska kunna repareras.

Torsdag.

Det är så väldigt tyst och lugnt på kontoret. Säljarna sitter i sina kundmöten, konsulterna är på fältet och teknikerna likaså. Kvar lämnar det mig och någon enstaka chef och koordinator som långsamt vaggar igång tjugoarton. Det har inte riktigt startat ännu, jobbåret.

Hittade färgade post it-lappar i min skrivbordslåda och mitt skrivbord har blivit ett hav av tusen färger i prickar. Vill nästan inte jobba undan lapparna, vill ha ett hav att titta på. Har en låda svamprisotto som väntar i kylskåpet, har längtat efter den sedan klockan nio. Lyssnar på podd och det handlar om bröllop, så nu vill jag gifta mig. Men först lunch.

Idag har jag bestämt att kontoret ska få ha mig till klockan två. Sedan får datorn glida ner i väskan och nåt mysigt café vara mitt arbetsställe någon sista timme av dagen. Kaffe och kardemummabulle. Jag och datorn och främlingar vid borden bredvid.

Karusellen.

Om mindre än en månad får vi nycklarna till vår nya lägenhet. Jag kan inte minnas att jag har längtat så till något förut. Det har jag ju förstås, många gånger, men känslan är så stark nu. Vi har tagit ledigt den första veckan i februari, för att hinna måla de båda sovrummen och flytta ett par stora garderober, göra själva flytten och städa ur lägenheten som vi lämnar.

Apropå lägenheten som vi lämnar. Det har börjat samlas kartonger i olika hörn, en tur har gått till soptippen och saker som inte längre kommer få bo i vårt hem har sålts. Det är en tid av kaos, men jag antar att det kan ha någon slags charm det med. Den kommer få ta lite tid, hela den här flyttkarusellen. Och vi har passerat årsskiftet och det är bara någon månad kvar tills trottoarerna sopas för våren. Det ger hopp, gör det inte?

Om en måndagstisdag.

Två dagar in i tjugohundraarton och vardagen kallar redan. Det var svårt att göra en måndag av den här tisdagen imorse, för jag har vänt på dygnen och inte brytt mig om konsekvenserna sedan jul. Varit vaken tills jag blivit trött och sovit tills jag blivit pigg. Det var fint under ledigheten, men inte så mycket när klockan slog halv sju och telefonen ljöd intill örat.

Promenerade in till kontoret och möttes av en ny dator. Den är liten och nätt och supersnabb. Jag är en smula kär i den. La förmiddagen på att flytta och fixa och ställa in den, och nu har jag precis haft en läslunch i min ensamhet och ska ta mig an den lilla mailinkorgen.

Varsågoda för info.