Om banker och ärtor.

Hej från semesterdag två. Det har inte varit så mycket semester över semestern ännu, mest bankärenden och optikerärenden och ja, andra ärenden. Sånt som jag tänkt att jag ska göra i dagar, veckor, månader, så det är ju lite fint ändå att det äntligen blir av. Även fast det känns som att jag slösar med mina lediga dagar.

Häromdagen frågade Kim försiktigt om jag kanske börjar må lite bättre nu. Och så är det nog. Det gör fortfarande ont, men det är inte längre ett knytnäveslag i magen varje gång jag tänker på det, på livet som inte blev. Men det cirkulerar ofta huvudet, små tankar här och där om hur varje ögonblick hade varit om det hade fått vara kvar. 

I söndags skulle vi gått in i vecka tolv. Hade det synts på mig då? Hade illamåendet äntligen börjat släppa? Är idag dagen då vi hade berättat för våra familjer, om det hade fått leva? Hade jag fortfarande kunnat knäppa knappen i mina byxor? Hade vi haft ett namn på bebisen, eller hade det fortfarande varit Ärtan?

Jag vet inte. Det gör ont att tänka på det, på alla frågor som saknar svar. Men det känns inte längre som att jag ska dö. Det var inte meningen, helt enkelt. Inte nu, inte för oss.