Jag tror att det vänder lite nu.

Vaknar upp till en lördag. Regnet smattrar mot fönstret. Det lugnar själen. Smyger upp och startar kaffebryggaren, sedan tillbaka bredvid den sovande mannen. En kaffe kopp i handen, Instagram som sällskap. Sedan frukost och mer kaffe, vi pratar om vilken vägg soffan borde stå mot och om hur matsalsbordet inte kommer få plats. Tittar på bilder och försöker minnas de hörn som bilderna inte sträcker sig runt.

En biltur ut i skogen eftersom vi hört att det ska finnas kantareller. Det gör det inte, eller så hittar vi dem bara inte. Vi fortsätter till Norrköping, han köper ett par shorts och två tishor och jag en vit linneskjorta och två tröjor till barnet. Går en sväng på Mio och får bra idéer till vårt kök. Hemma igen somnar jag i soffan, sover två timmar och vaknar av att jag sovit klart. Är loj i kroppen, på ett skönt sätt. Liksom mjuk. Inte längre fruktansvärt olycklig. Middag i soffan framför fotboll. Hans hand som hela tiden rör sig över min rygg.

Söndag. Jag bär min nya vita linneskjorta över ett svart linne och till svarta byxor. Sådär avslappnat, två knappar knäppta och oversize. Känner mig fin. Träffar en vän över en kopp kaffe, ett varv på Åhléns. En baddräkt, ett par shorts och ett nagellack får följa med hem. På eftermiddagen jobbar jag lite, har en så snäv deadline inför semestern. Bara en vecka till nu, sedan fyra veckors lugn.

Rensar och städar och gör fint hemma. Köper färska blommor till vaserna. Lagar söndagsmiddag. Får tillbaka barnet efter faderskapshelgen och njuter av vetskapen att han ska vara hemma i flera veckor nu. Vi börjar planera bilsemestern som vi drar iväg på om ett par veckor. Bokar hotell och planerar rutter.

Sommar. Jag vet att den har varit här i flera veckor nu, men det känns inte så. Inte för mig, jag missade den. Hade så fullt upp med att vara ledsen och trasig, men nu är jag redo. Redo att känna mig glad och lätt, redo att bli mig själv igen.