Så lustigt ändå.

Efter en vecka av grov PMS kommer till sist mensen, och det är ordagrant som att allt det onda i kroppen rinner ut. All irritation är bortblåst. Har spenderat dagen med att ha mysfrukost och långlunch och soffhäng med kollegor, för att komma hem och vara alldeles mjuk i själen. Har kommit på mig själv med att skratta högt och le stort flera gånger idag. Och igår ville jag strypa alla som tilltalade mig. Så fascinerande ändå, hela den här kvinnogrejen.

Botar PMS.

Jag går hårt ut mot de premenstruella besvären. Botemedlen stavas massage, rödvin och engelsk konfekt. Det är sedan gammalt att pensionärsgodis är bästa godiset. Allra bäst är punchgrodor, men en får ju ta det hen har. Har dessutom köpt nya snittblommor till matsalsbordet, cirka ingenting gör mig så lycklig som nya snittblommor på bordet.

Och innan alla säger det, gröna marmeladkulor borde ej få ingå i någons kost. 

Idioter.

Jag har ett ej så väldigt milt drag av PMS just nu. Den är ruskig, denna irritation som bott i min kropp varje vaken stund denna vecka. Man behöver inte göra särskilt mycket för att reta upp mig för tillfället. I morse fick jag till exempel bita samman och diskret lämna en kollegas rum för att inte börja skrika okvädningsord, det blev alldeles svart framför mina ögon. Illdådet var egentligen inte värre än gammalt hederligt gnäll, men människor som aldrig har något gott att säga är bland det jobbigaste jag vet. För fan, håll käften istället.

I-landsproblem.

Vi ska ju flytta. Så småningom, någon gång. När vi har hittat en lägenhet som vi har råd att köpa och som finns någonstans där man inte behöver vara rädd för att gå ut. Vårt stora problem i det här är att vi behöver en sisådär sexhundratusen i kontantinsats, och vi äger inte lägenheten som vi bor i idag. Jag vet inte hur ni har det, men jag har iallafall inte dem pengarna på banken. Men strunt i det nu, för det där kommer lösa sig. Vi sätter all tilltro till aktievärlden.

Övriga världsliga problem med flytten till Stockholm är att jag behöver hitta en ny frisör. En ny massör. En ny städfirma. En nytt apotek, en ny ica, ett nytt favoritcafé. Och jag vet, jag vet hur extremt små bekymmer det här är. Nästan till och med angenäma. 

Jag skäms när jag tänker på hur många människor det finns i världen som lever i fattigdom, både såna i flykt och i min närhet. Jag skäms. Men jag lider också en liten aning över den här enorma förändringen som vi just nu genomför, hur mycket jag än vill ha den.

Stängt pga. livet pågår.

Igår kallade min blivande make mig för dramaqueen. Med kärlek i rösten visserligen, men det är ändock en sanning. Jag är överallt. Far mellan huvudstaden och den mindre staden, susar på isiga vägar och undrar om idag blir dagen då jag dör. Hittills har jag överlevt.

Den här veckan ska jag vara i min egna stad alla dagar utom två, varav den ena redan ligger mot min rygg. I morse när jag klev in på kontoret öste jag ur mig alla saker jag glömt att jag måste göra, en uppgift per post it-lapp. Det blev femton lappar, bara fyra är kvar på mitt bord, resten ligger i papperskorgen. Det här är veckan då jag tänker att jag ska skriva igen, den som lever får se hur det går.

Startsträckan.

Jag sitter på vårt kontor i Stockholm, inne i det som för en kort period ska vara mitt kontor tills det nybyggda är färdigt. Det är väldigt oinrett, avskalat. Jag ska göra det till mitt, vilken dag som helst. Om tio minuter ska jag vara med på mitt första avdelningsmöte, vi har alla fått som uppgift att förbereda en tio minuters dragning om de case som vi jobbar på just nu. Det är lite, lite pirrigt.

Det har varit en ganska tuff vecka, jag har ju fortfarande ett projekt att driva färdigt innan jag helt kommer gå in i min säljroll. Det projektet startade i måndags och ska vara klart till sommaren, så det kommer ta en hel del tid. Den här veckan har varit 80 procent projekt och 20 procent sälj. Jag behöver iallafall aldrig någonsin ha tråkigt på arbetstid. Eller fritid.

Hela veckan har min målbil varit fredagskväll i soffan, i det mjukaste som finns i garderoben och med ett glas vin i handen. Det är timmar bort nu, bara timmar bort.

Låtsas tills det känns äkta.

Tidigare idag. Sova länge, kaffe i sängen, långsam frukost. Stanna kvar vid matbordet och dricka kaffe efter kaffe, titta på ljusen som fladdrar tills de tar slut, prata om livet för hundra år sedan. Lång promenad i solsken och tjugo minusgrader. Frysa ända in i märgen, dricka varm choklad och äta rostat bröd.

Nu. I soffan med varmaste pläden och ljusen glimrandes på alla bord. En kopp te i handen, bredvid mig Kvinnan på tåget. 

Snart. Krämig kräftsoppa och vitlöksbröd, gratinerad hummer och ost, kex och vindruvor. Bubblor i glaset, vänner runt bordet. 

Dramaqueen.

Igår kände jag mig väldigt olycklig. Stressad över att vara ny på jobbet, stressad över att inte bo i Stockholm men arbeta där (nästan) varje dag. Stressad över att inte få visa att jag mår dåligt. För det är ju så det är, ingen vill ha en ny människa på sin avdelning som känner sig trött och nere, och hemma måste jag ju vara den starka. Jag får inte må dåligt, jag måste orka bära oss just nu.

Idag känns det lite bättre. Jag känner mig inte direkt olycklig, mer likgiltig. Som om jag ganska enkelt skulle kunna göra dåliga val, fatta dåliga beslut. Det skulle vara så enkelt just nu. Jag är ju ändå så tom inombords.

Svammel.

Tisdag kväll. Jag ligger på rygg i soffan. Raklång, med händerna ovan ansiktet och telefonen tjugo centimeter från näsan. Oh boy, vilken dag det har varit. Jag har officiellt börjat på Stockholmskontoret nu. Idag har jag flängt Stockholm runt med min mentor. Vi tar det lite lugnt idag va? sa han, sen besökte vi ca hundra kunder och sålde som fan. Nej, det är inte sant, vi besökte två och vi sådde mest frön. Men ändock, det är icke att underskatta.

Min officiella titel är säljare. Det känns jättekonstigt att titulera sig som säljare. Jag tänker att jag helt enkelt fortsätter heta projektledare, det är ju fortfarande en naturlig del av arbetet? När jag tänker efter är jag nog egentligen ganska mycket säljare, även om jag tänker på mig själv som väldigt osäljig.

Det kom ett mail.

"Vi har en lägenhet som matchar dina önskemål" stod det. Jag tror inte att jag någonsin tidigare har blivit så glad så snabbt. Sprattlade så dant på kontorsstolen att jag förmodligen hade trillat av den om det inte vore för handtagen på sidorna. Men de hade fel, bostadsuthyrarna. För visst, det var en trerummare, men den var femtiofyra kvadratmeter stor. Är de på riktigt? Tror de att man ska kunna bo tre personer och elva gitarrer och sju cyklar på femtiofyra kvadratmeter? Utan att slå ihjäl varandra? Vilken idioti.

Klagar ej, det har sina fördelar det här.

Det ser ut som att vi lever med en trasig termostat för tillfället. Vi lyckas inte få upp temperaturen till mer än arton komma sex grader i lägenheten. Det är kallt. Jättekallt. Jag har fleecefodrade tights och en stickad tröja och mina shepherdtofflor, men fryser fortfarande ymnigt.

Dock är det, på något vrickat vis, lite mysigt. Vi ligger mest i soffan under dubbla filtar och är nära, envisas med att kroppsvärmen är den bästa värmen och stoppar händerna innanför varandras tröjor. Vår hyresvärd är i Thailand, så det är lite oklart när vi kan få bukt på problemet. Fast jag klagar inte, vi fortsätter väl sporta kroppskontakt och tända stearinljus överallt och löjligt många koppar te ett tag till då.

Sjuka barn och helgnöjen.

Det yr där ute idag. När man tittar ut syns bara vita hustak och stora snöflingor som dalar ner. Det är ganska fint. Jag sitter skräddare i soffan, med datorn på en kudde framför mig. Framför datorn sitter det ett snörvlande och febrigt barn med en bok i handen. Vi samexisterar idag, på ett väldigt fint vis. Säger egentligen inte mycket alls, men kommunicerar genom hans trötta leenden och glansiga blickar och mina strykningar över håret och de koppar med te som jag i tid och otid räcker honom.

I eftermiddag åker han till sin far för att vara där över helgen. Kvar i snöyret blir jag och min bättre hälft. Jag frågade honom vad han vill göra i helgen och fick svaret äta chips och ligga? Så. Jaha. Det är min helg, det. Han är väldigt romantisk, min blivande make.

God morgon.

Jag vaknar av att mitt täcke lyfts, han smyger in under det och lägger sig bakom mig. Bröstkorg mot rygg, ben mot ben. Hans händer rör sig över min kropp, fladdrar in under nattlinnet och över varm hud. En hand runt ett bröst, kroppar som pressas närmare. 

Och sedan, tassande steg från ett barn i hallen. En suck, händer som flyr upp på täcket. En snabb kyss och ett leende, en smekning över kinden och ett löfte om kaffe istället.

Måndagar (och tisdagar, tydligen).

Igår var en sann måndag. Jag kan inte riktigt minnas när jag senast var så glad och harmonisk som under julen. Jag tror att det handlade om ledigheten. Att jag hade oceaner av tid och väldigt få måsten. Sedan blev det måndag och arbete. När jag kom hem igår la jag mig på soffan och kände irritationen pulsera genom kroppen. Inte för att jag egentligen hade något att irritera mig över, utan bara på hela världen. Över att behöva fatta beslut, behöva vara på tå, behöva laga mat, behöva lyssna på mamma mamma mamma trehundra gånger.

Och jag har inte ens PMS.

Men igår var igår och idag är idag. Idag är dock inte bättre än igår. Därför ska jag jobba färdigt och sedan göra något som jag inte har gjort på hundra år - köpa en påse godis och gå hem och lägga  mig på soffan och läsa en bok. Det, samt vara ledig imorgon. Det bör göra susen för humöret.

Tillbaka.

Första morgonen tillbaka på kontoret. Utanför fönstret säger termometern att det är tretton minusgrader. Det kändes i kinderna den lilla biten mellan mitt hem, bilen och kontoret. Men jag är förberedd. Svarta höga stövlar, yllestrumpbyxor, svart kjol och stickad tröja. Kontorets största mugg till bredden fylld med hett te.

Vi har påbörjat ett år av förändring nu. Det ger ett sus i magen att tänka att vi inte har någon aning om var vi kommer fira nästa jul. Gissningsvis någonstans i Stockholm, men var? Vi har ställt oss i bostadsköer nu också, vi tänker att det kanske vore smart att hyra i ett år först. Känna in Stockholm, känna in att det är rätt för oss.

Vi gillar Bromma, men även Södermalm. Solna ligger bra till, eller borde vi köpa hus lite längre ut, som i Järfälla? Så många frågor, så få svar. Vi har bestämt oss för att titta på alla alternativ för att verkligen vara helt säkra, samtidigt vill vi flytta nu. Nu, nu, nu.

Så svårt, och samtidigt så spännande.

Två dagar in.

2016. Om året fortsätter så här, som det började, kommer det bli ett bra år. Vi har spenderat två fina dagar i Stockholm. Gått över broar och över stadsdelar, uppför trappor och genom gränder på Söder, kryssat mellan människor på Östermalm och tittat på portar i Vasastan. Det är få saker som jag är lika svag för som vackra portar. 

Tjugohundrafemton slutade bättre än det pågick. Det var länge sedan jag klädde upp mig och la min hand i min mans och satt mittemot honom på en restaurang. Det är sånt som tjugosexton ska innehålla mer av. Det, och att alltid ha en flaska champagne på kylning. Det är vårt nyårslöfte, att fira mer. Skratta mer. Vara lite lättare.