Handen i fickan fast jag bryr mig.

Om mindre än tio timmar går vi live. Jag har känslorna utanpå, hjärtat i halsgropen. Alldeles nyss mådde jag illa, nu kallsvettas jag. För en liten stund sedan somnade jag nästan med huvudet mot toalettdörren, tre minuter tidigare var jag duracellstressad.

Mitt team arbetar lugnt och tålmodigt, strukturerat och metodiskt. Jag gör långa listor, både i huvudet och på skärmen. Stryker funktioner, tänker om, tänker utanför boxen, lägger till, rör om. Ändrar mig. Leker hela tiden med tanken om hur vi skapar det bästa möjliga.

Ikväll görs slutmigreringen. Ikväll slutar fas ett, imorgon tar fas två över. En lugnare fas, med ett lugnare tempo. Den här dagen har känts så avlägsen så länge nu. Och nu är den plötsligt så nära. Går nästan att ta på.

Hopp om livet.

Jag sitter på jobbet. Har hamnat i någon sorts trans där jag den senaste halvtimmen har stirrat på skärmen, på den blinkande markören mitt i ett worddokument. Det är meningen att det ska bli en beskrivande text, men jag saknar motiveringen att skriva den.

För en liten stund sedan bråkade jag med Kim i telefon. Jag bad honom hämta min magkatarrmedicin, han tyckte att jag var dum i huvudet som inte åkte hem och vilade istället. Det kan jag väl hålla med honom om, men det hade bara varit att flytta stressen till senare. Vi slutspurtar nu, i mitt lilla projekt. Om två dagar ska fas ett vara klart. Att vara sjuk nu är inget alternativ, det skulle stoppa allt.

När den här veckan är över kommer livet återgå till ett lugnare tempo. Sjuttio arbetstimmar i veckan kommer dras ner till knappa fyrtio, för att veckan därpå gå ner till noll. Jag längtar. Fan vad jag längtar. Efter ledighet, långa frukostar, vin på uteserveringar. Efter en mage som inte svider. Att vakna på morgonen och inte ha en plan för dagen.

En lista kan väl aldrig vara fel?

Ärligt snodd från Linn.

1. Var är din mobiltelefon? Bredvid.
2. Var är din andra hälft? Hemma.
3. Ditt hår? Rött.
4. Din mamma? Danmark.
5. Din pappa? Danmark.
6. Det bästa du vet? Somna.
7. Din dröm i natt? Glömd.
8. Din dröm/ditt mål? Nöjd.
9. Rummet du är i? Tåg.
10. Din hobby? Böcker.
11. Din skräck? Dö.
12. Var vill du vara om sex år? Tillfreds.
13. Var var du igår kväll? Hemma.
14. Vad är du inte? Sansad.
15. En sak du önskar dig? Klong.
16. Var växte du upp? Katrineholm.
17. Det senaste du gjorde? Mailade.
18. Dina kläder? Sköna.
19. Din tv? Avstängd.
20. Ditt/dina husdjur? Nä. 
21. Din dator? Igång.
22. Ditt humör? Fint.
23. Saknar någon? Barnet.
24. Din bil? BMW.
25. Något du inte har på dig? Magtröja.
26. Favoritaffär? Internet.
27. Din sommar? Avlägsen.
28. Älskar någon? Flera.
29. Favoritfärg? Lila.
30. När skrattade du senast? Förut.
31. När grät du senast? Lördags.

Min bebis.

Idag har jag och min chef internt lanserat det webbaserade workflowsystem som vi spenderat de senaste tre månaderna med att ta fram. Han drog information kring hur vi ska arbeta med affärsområdet och jag presenterade systemet. Det kändes lite som att visa upp sin bebis för första gången. En jävligt publik förlossning.

Han skjuter från höften, min chef. "I framtagandet av systemet har vi arbetat med agil systemutveckling. Christel, du kan väl berätta närmare kring det?" Då gäller det att ha kött på benen och veta vad fan det är man gör. Det finnes ej tid att googla. Hos oss kan man inte vara en fejk.

Men det gick bra. Presentationen idag var en liten sneak peak för våra chefer, säljare och konsulter inför att vi går live nästa vecka. Då öppnas det upp för våra kunder. Det är kanske det som är förlossningen förresten? Det är som en seg tvillingförlossning det här, ena bebisen föds nu och den andra nästa vecka.

Hej hej, här vare dött.

Sitter i sängen. På hallbyrån ligger min jobbmobil och plingar och plingar och plingar. Klockan är tjugo över nio på söndagskvällen och jag orkar inte. Orkar inte läsa mailen, orkar inte kliva upp för att tvätta bort sminket och borsta tänderna, orkar inte höra en endaste gång till hur ont min snubbe har i bröstet. 

Ja, jag vet. Det sista måste jag orka. Ni vet, i nöd och lust och allt det där. Just nu verkar vi satsa ganska seriöst på det där med i nöd. Satan i den lilla gatan vad jag är less på det. Jag minns liksom inte när vi var lätta och lyckliga senast? Och jag vet, vad fan gnäller jag för? Det är inte jag som har (förmodad) kärlkramp och svårt att andas så jag ska bara hålla käften. Jag vet det.

Kroppen.

Då: utmattningsdepression, sade läkarna. Nej, något annat, sade Kim. Något som gör fysiskt ont i bröstet. I hjärtat. Nej då, sade de. Åk hem och vila, sade de.

På lördagsmorgonen sökte vi akut igen. Då var trycket värre än någonsin. Den här gången tog de alla möjliga sorters prover och satte sig ner och pratade med oss. Lyssnade när vi berättade. Och ja, det var något annat.

Vad vet vi inte ännu, bara att hjärtat inte syresätts som det ska. De har startat en utredning och nästa steg är att spruta in färg i blodet för att se vart det tar vägen. Syret alltså. Blodet tar ju inte vägen någon annanstans är bara runt. Tror jag.

Kroppen. Vilken grej alltså. Den är precis som teknik, den ska bara fungera.

PS. Så himla trist att det här har blivit en sjukblogg. Stressblogg. Olycksblogg. Imorgon ska jag skriva om nåt fint. Lovar. Det ska bara hända nåt först. DS.

Tacksam.

Så det brister till slut. Jag sitter inne hos min chefs chef och vi pratar om mitt projekt och hon frågar hur jag mår. Och tårarna som torkade under natten väller fram igen. Jag blinkar men kan inte hejda dem, de rinner över. De tar det på största allvar, det skakas fram resurser och kalendrar rensas och det kallas till möten och prioritet ett är att avlasta mig.

Det gör mig så jävla glad. För en kort stund kändes det som att jag föll. Djupt och hårt. Men de fångade, tog emot. Och framför allt håller de i mig nu, ser till att avlastningen verkligen finns där. De tvingar mig att vara ledig, att komma ihåg att andas. Stödet har varit enormt och det gör att det känns värt att fortsätta framåt. Vidare. I mål.

Om måndagar, tårar och varm choklad.

Det är en tvättäkta måndag, med möte på möte på möte. Alla med varierande dåligt resultat. Arbetsdagen är inte slut när jag kommer hem. Jag lagar mat, vi äter, tar en promenad. Sedan sätter jag mig i sängen med datorn i knät. Bredvid mig ligger Adrian och läser en Kalle Anka-tidning.

Ett par timmar senare slår jag igen datorn. Då ligger Adrian i sin egen säng sedan länge. Och jag gäspar stort och ögonen känns grusiga och jag fantiserar om hur sval min kudde känns mot min kind. Men när jag ligger där kan jag inte somna. Till slut börjar tårarna rinna av trötthet, Kim ligger bakom mig och håller om mig. Trygg i sin tystnad, vet att det inte finns något han kan säga eller göra. Bara finnas. 

Och jag säger att jag egentligen inte ens känner mig ledsen, mest bara trött. Att jag inte vill jobba jämt. Och tårarna rinner och jag kan inte få dem att sluta. "Kom" säger han och tar min hand och drar upp mig ur sängen, räcker mig min morgonrock. Jag torkar mina tårar och de förblir torkade. Han plockar fram bröd och smör och ost och jag gör varm choklad. Bara den lilla lampan ovanför spisen lyser.

Vi sätter oss i sängen igen, med ryggarna mot den stoppade sänggaveln och armbågarna mot varann. Brödet är färskt och osten är mjuk och chokladen är lagom varm. Vi äter under tystnad. Det är behagligt. Jag sjunker ner mot kuddarna, de är svala mot min kind. Sluter ögonen, somnar.

Hej från soffan.

Ligger på rygg, i soffan. På bordet bredvid mig står ett glas cava och en liten skål godis. Mot min mage vilar Kim, våra ben har trasslats in i varandra. På förmiddagen körde vi kringliga vägar till Norrköping och köpte en dammsugare. Sen la vi oss här. "Borde vi haka på nåt nationaldagsfirande?" frågade jag, "Vi firar på egen hand genom att göra absolut ingenting alls." tyckte han. Funkar fint med mig. Dör vad skönt det är att göra ingenting alls. 

Livstecken.

Onsdag. Det är morgon, fortfarande ganska tidigt. Jag sitter på tåget på väg till Stockholm. Ögonen kliar, känns fulla av återhållen sömn. De senaste dagarna har jag stängt in mig med min projektgrupp för att ta oss vidare till nästa fas i mitt projekt. Vi lyckades, men det tog oss trettiosex arbetstimmar på tre dagar. Jag är så helvetes jävla trött. När det här är över ska jag unna mig en semester utan dess like.