Då och nu

Jag läste bakåt här i lördags. Slog mig ner med min dator i soffan medan en bolognese puttrade på spisen, min man spelade gitarr och barnet träffade en kompis. Det var meningen att jag skulle skriva vidare på boken, men jag hade inte tillräckligt mycket hjärna för att det. 

Det gör inget, vi hänger intensivt, boken och jag, så en ledig dag från skrivandet gjorde nog bara nytta. Plus att det var lite fint att läsa bakåt och återuppleva alltihop. Insåg två saker: hur jävla mycket jag har jobbat i mina dar sant hur tufft min man och jag hade det för några år sen.

Kände en otrolig lättnad när jag läste tillbaka. Både över att arbetstimmarna är så väldigt mycket färre nu för oss båda, men också för att jag på något konstigt sätt är glad för det där helvetesåret. Jag lärde mig saker, om honom och om mig och om oss. 

Vi är på andra sidan nu. Har förlåtit varandra, lärt oss våra läxor och gått vidare. Finast i kråksången är att vi valde att gå vidare tillsammans. Det var inte självklart just då, men nu när vi är ute på sidan är jag glad över att vi valde att hålla ihop. Känner mig ödmjuk och tacksam inför mitt gamla jag och besluten som hon fattade.