Barnet dimper ner på stolen mittemot min. Vi sitter på samma gamla lunchställe som alltid. Jag har redan beställt åt oss båda, behöver inte fråga om det är en croque monsieur och cola zero som gäller.
Han ler och jag tänker på hur friskt hans kinder lyser. Jag frågar hur det gick hos doktorn och hans leende blir bredare. Officiellt friskförklarad, säger han och jag ler tillsammans med honom. Jag visste det, säger jag och vi nickar tillsammans.
Depressionen är borta. Det märks på så många fler sätt än att hans läkare säger det. Det märks på hur han tar sig an sina studier, på de konkreta planerna som han gör för hösten, på hur han ställer sig i studentbostadsköer. Det märks när han pratar om hur han vill att livet ska se ut, det märks på alla de steg som han varje dag tar för att nå dit. Men framförallt syns det i hans ögon, det hörs på hans skratt, det känns i hans kramar.
Åh vad helt fantastiskt. Hoppfullt och fint!
SvaraRaderaSå fint. Så glad för er båda.
SvaraRaderaUnderbart att läsa! Ni har varit så väldigt tappra båda två!
SvaraRaderaLohe
Jag har varit [är]på en liknande resa med min son. Det är verkligen tufft. Framför allt att våga lite på det som känns, det jag ser [ eftersom jag uppenbarligen missade saker innan]. Att våga glädjas, så viktigt. För om mörkret faller igen blir det inte bättre av att vi inte var glada när vi kunde. Gläds med er! / Maria
SvaraRaderaÅh, det här gick ju rakt in i hjärtat. Jag vet hur fruktansvärt smärtsamt det är. Hoppas att ni båda får den hjälp och det stöd som ni behöver! Kram till er båda. ❤️
RaderaÅh så underbart! Jag är sååå glad för er skull💕
SvaraRaderaCarina
Men gud, nu börjar jag nästan böla. Så fint <3
SvaraRadera