En av de extremt få sakerna som barnet och jag inte har pratat om under den här hösten är det faktum att hans självmordsförsök inte var dödligt. Jag vet inte om han själv inser att det var för milt för att han skulle ha dött, att om han inte ringt mig så skulle han istället somnat och sen vaknat morgonen därpå med en rejäl bakfylla.
Jag vet inte om han vet det. Jag vet inte heller om det spelar någon roll, inte egentligen, för jag tror att han verkligen inte visste hur han skulle fortsätta leva, men allra mest tror jag att han inte såg något annat sätt att be om hjälp än genom det extrema.
Min man är övertygad om att det var ett rop på hjälp, men jag kan inte riktigt slappna av i den tanken. Jag tror att jag är förblindad av alla andra känslor. Av rädslan. Ibland vill jag luta mig mot vissheten i att det var för milt för att vara dödligt, men jag är rädd för att känna mig för trygg i den känslan. Det är som om jag behöver fortsätta vara rädd, som att jag inte får slappna av riktigt än.
Läser alltid, kommenterar sällan. Ska försöka bli bättre på det. Tycker i alla fall att du gör allt så himla bra, i en typ omöjlig situation. För hur ska man veta hur man hanterar en sådan sak innan man hamnar där? Du verkar vara en fantastisk mamma och person! Du leder din son ur detta på det bästa av vis. Känn dig i alla fall trygg i det.
SvaraRaderaBlev väldigt berörd av den här kommentaren. Tack ❤️
Radera