Nyheterna står på i bakgrunden, någon gör en jämförelse med att ha skilda föräldrar och att barn aldrig kan säga vilken förälder de gillar bäst. Barnet kastar en blick över axeln, tittar på mig. Jag gillar dig bäst, säger han, som ett enkelt konstaterande.
Det värmer mig så mycket, gör det omöjligt att inte le. Jag tror inte att han alltid hade gjort det konstaterandet, inte för att han haft något emot mitt föräldraskap, utan för att hans pappa är en lekfarbror.
Det har aldrig tjatats om skärmar eller läxor, sängtider eller personlig hygien under de helger som barnet spenderat hos sin pappa. Det har bara varit lek och skoj, aldrig något allvar. De har gjort så konstiga saker, sånt som barn tycker är knasiga och roliga men som gör vettiga föräldrar bekymrade.
Jag har varit så frustrerad över det genom åren, tyckt att det varit orättvist, känt mig som den mindre värda föräldern. Men så blev barnet vuxet, började se och förstå. Och en dag säger han det, bara så där, som ett konstaterande.
Om det finns fler av oss därute, som kanske läser det här, så vill jag bara säga: håll ut. Era barn kommer att se er för allt ni gör, för allt ni är. Lekfarbrorn vinner aldrig i det långa loppet.
Enig! Har också gjort den resan att vara den trista, fyrkantiga, tjatiga och ansvarstagande föräldern och periodvis känt mig bortvald och ratad p g a det. Men att få cred i efterhand för att man var den förälder man var funkar bra det med :)
SvaraRadera