Dagarna före första advent

Så blir det fredag och jag har inget annat än jul i sinnet. Har börjat läsa årets första julbok, den är ganska fånig men det är dem ju så ofta. Igår hade vi julpyntsfest på kontoret. Drack glögg och satte upp adventsljusstakarna och klädde granen.

Imorgon ska jag ta fram våra julsaker hemma. Hänga upp stjärnor i fönsterna, en mistel i dörröppningen in till sovrummet, en krans på ytterdörren, hitta en plats för nötknäpparna, sätta höga fina ljus i adventsljusstaken.

På söndag ska jag baka saffranssockerbullar. Ett litet gäng av dem ska jag ta med hem till min väninna som bjudit in till adventsfika. Vi ska dricka glögg och bubbel, fika och prata i en halv evighet.

Kanske frågar jag en vacker dag

En av de extremt få sakerna som barnet och jag inte har pratat om under den här hösten är det faktum att hans självmordsförsök inte var dödligt. Jag vet inte om han själv inser att det var för milt för att han skulle ha dött, att om han inte ringt mig så skulle han istället somnat och sen vaknat morgonen därpå med en rejäl bakfylla.

Jag vet inte om han vet det. Jag vet inte heller om det spelar någon roll, inte egentligen, för jag tror att han verkligen inte visste hur han skulle fortsätta leva, men allra mest tror jag att han inte såg något annat sätt att be om hjälp än genom det extrema.

Min man är övertygad om att det var ett rop på hjälp, men jag kan inte riktigt slappna av i den tanken. Jag tror att jag är förblindad av alla andra känslor. Av rädslan. Ibland vill jag luta mig mot vissheten i att det var för milt för att vara dödligt, men jag är rädd för att känna mig för trygg i den känslan. Det är som om jag behöver fortsätta vara rädd, som att jag inte får slappna av riktigt än.

En nödvändig smärta

Vi pratar om hur barnet känner just nu. Vi pratar mycket om det, pratar om hur det känns nu och hur det kändes då i Malmö. Varje gång jag refererar till den där natten säger jag när det hände eller när allt kom upp till ytan eller när det brakade samman.

Till sist säger barnet det som jag aldrig säger högt. Att jag försökte ta mitt liv, säger han och jag rycker till, trots att jag inte vill, trots att jag inte borde. Jag avskyr de där orden.

Jag kan prata om det, om det som hände, men jag kan inte säga orden. De gör för ont. Är hemska, ondskefulla ord. Igår hade jag min första terapisession för att bearbeta, kanske för att lära mig säga orden högt, för att börja läka mina sår. Det gjorde ont under hela sessionen, genom hela timmen, men jag tror att det är nödvändigt. En nödvändig smärta.

Klädveckan

Dagens outfit är en fortsättning på gårdagens som gick ton i ton, men det vet ju inte ni eftersom jag aldrig berättade vad jag hade på mig igår. Det var en svart kabelstickad kjol, en snäv historia som slutar långt ned på vaden, och en löst sittande slätstickad tröja, också den i svart. Till det mina svarta stövlar i ridstövelmodell.

Idag har jag parat ihop min vadlånga gråbeiga kjol med en stickad tröja i prick en nyans ljusare. Stövlarna är samma som igår. Då var dock accessoaren ett pärlhalsband och idag är det istället ett skärp i midjan, med bara spännet som anas där tröjan är instoppad framtill.

Jag tror att jag pausar ton i ton för morgondagen men fortsätter på det stickade temat och med knähöga stövlar. Tilltalas väldigt mycket av att stövlarna fortsätter in under kjolen. Är för övrigt nästan helt säker på att morgondagen blir en vadlång stickad klänning, en mönstrad sidenscarf runt halsen och håret i en låg knut.

Årets första julvecka

Så kliver vi in i vecka fyrtioåtta. Den avslutas med första advent. Jag är väldigt redo för jul. Har smyghandlat små julgransdekorationer två helger i rad nu. Igår lackade jag naglarna i djupaste rött för att vara redo för kontorets julpyntsfest på torsdag.

Jag har även smugit in en hyacint där hemma, men den kommer antagligen inte slå ut förrän lagom till just första advent. Den är dock fin även nu, när den fortfarande är knoppig och bullig.

Min bokapp är full med sparade böcker med jultema. Jag ska bara avsluta boken som jag läser för stunden (Silver Elite av Dani Francis. En fantastisk bok! Läs den!) och sen är det jag och julromantik resten av december. 

Om Frankenstein, en förkylning och att skriva en bok

Så kommer fredagen. Jag vilade inte så mycket som jag hade tänkt på torsdagen, men vaknar ändå med en bättre känsla i kroppen. Väcktes redan vid sextiden, av min man som placerade en puss på min panna. Han flyger till Helsingfors idag, tillsammans med sin mamma och syster, för att gå på sin morbrors begravning.

Gick upp och hämtade en kopp kaffe och spenderade sedan en timme med ryggen vilandes mot kuddarna och sänggaveln, läste internet och startade sen en ny bok. Jag jobbar hemifrån idag, med barnet vid min sida. Han söker de jobb som kommer ut, men egentligen väntar han mest på antagningsbesked från universitet och har i sin väntan börjat skriva en bok.

Vi har alltid haft det gemensamt, barnet och jag, läsandet och skrivandet. Ikväll ska vi dock göra något som vi sällan gjort under hans barndom: gå på bio. Ingen av oss är några filmentusiaster, så det har inte blivit fler biobesök än något enstaka då och då. Nu ville dock barnet se Frankenstein och vem är jag att säga nej.

Den tog mig ändå

Vaknar till en torsdag med vit frost som glimrar på träden utanför vårt sovrumsfönster. I flera dagar har jag ignorerat förkylningen som kommit smygandes, men det begriper ju varenda vettig människa att det inte fungerar i längden. Den tar sig fram ändå.

Så nu sitter jag här, i min soffa, med datorn i knät. I pyjamasbyxor och en mjukt stickad tröja, håret fångat i en knut i nacken och bara precis tillräckligt mycket smink för att inte försvinna in i bakgrunden i mina teamsmöten.

Jag ska jobba långsamt idag, dricka kopp efter kopp med te, nypa lite frisk luft på lunchen, kanske blunda en stund på soffan mellan mitt sista möte och middagen.

Om att vara tillbaka

Jag tänkte på det när jag var i den lilla staden häromdagen, att det känns som att jag är tillbaka. Hjärnan har studsat in i sin yrkesroll igen. Tankarna rör sig alltmer kring jobbfrågor. Fokuset är inte längre på barnet i varje sekund, som det var under september och oktober. Barnet mår allt bättre och jag läker tillsammans med honom. 

Det är fint att hitta tillbaka till mig själv, till samtliga delar av mig själv. Det är nog bara möjligt när barnet mår bra och därför är det extra fint att vi är på väg tillbaka dit. Att vi båda två är på väg tillbaka.

En måndagskväll

Mannen och barnet avlöser varandra på söndagskvällen. Barnet åker till sin pappa och mannen kommer hem från sin mamma. Eller ja, egentligen var det väl från spelningen i den lilla staden som han kom hem, men han sov hos sin mamma.

På måndagen är det min tur att åka till den lilla staden, för en arbetsdag med mina två team där. Kommer hem igen vid halv åtta på måndagskvällen. Min man lagar mat. Han häller upp varsitt glas vin åt oss medan jag hänger av mig kappan och kliver ur stövlarna.

Sitter mittemot varandra, ljusen på bordet brinner, vi hinner äntligen prata till punkt. Det känns som första gången på evigheter som det bara är han och jag, som första gången på evigheter där vi inte är stressade. 

Vi tar en kort promenad efter middagen, mest bara för att fylla lungorna med djupa andetag. Kommer hem, duschar och byter om till nattlinne. Ger oss själva en liten stund i soffan innan vi kallar det för en dag, mina fötter i hans knä, hans tumme i mjuka cirklar över min hud.

Helgen och återhämtningen

Jag har gått runt med en mjuk känsla i kroppen hela helgen. Jag tror att det är för att chefskonferensen ligger bakom mig. Jag bar på en oro inför den, för att sova borta, för att behöva ha jobbjaget påkopplat i ett dygn, över att inte kunna vara nära barnet.

Men det gick ju bra, precis som barnet sa att det skulle. Jag sov nästan ingenting natten som jag var borta, inte för att jag var orolig - jag visste att alla mådde bra - utan för att jag inte var hemma. Sov som en stock natten till fredagen, med min man nära intill.

Fortsatte sen att sova hela helgen, både länge på morgnarna och tidigt på kvällarna och en stund mitt på dagarna. Gav mig själv fyrtioåtta timmar av återhämtning. Det var bara barnet och jag fram till söndagskvällen och vi gjorde nästan ingenting.

Promenerade i kylan, stannade för varm choklad, läste böcker, tittade på film. Åt brunch både på lördagen och söndagen. Inledde middagarna med charkisar och avslutade med dessert. Städade lägenheten men lät det gå väldigt långsamt. Promenerade förbi julskyltningen på NK, fyllde på våra skåp med vinterdoftande tvål och honungsgula stearinljus.

Det var fyrtioåtta perfekta timmar.

Alla ganska nöjda

Jag spenderade torsdagskvällen i soffan, i pyjamas och med datorn i knät, och mailade ikapp efter de två konferensdagarna. Orkade inte med en stressig fredag, ville känna att jag kan ta helg när klockan slår sjutton.

Min man ska spela imorgon, men vi har fått dispens att stanna hemma, barnet och jag. Han verkar ganska nöjd över en kväll tillsammans med bandet, min man. Jag är ganska nöjd över en kväll på soffan med inga andra äventyr än de i min bok och en ask choklad. Barnet är förkyld och ganska nöjd över att få spendera en helg med glass och böcker. 

Hej och god morgon

Så jag befinner mig på en kursgård utanför stan. Det är väldigt fint här, naturskönt och lugnt. Förutom alla mina sextio chefskollegor som håller låda då, förstås. Nej men de är inte så farliga, vi är inte så farliga. 

En av mina kollegor är dessutom en nära vän och ingår i väninnorna som jag skriver om ibland. Det var fint att få lite kvalitetstid igårkväll bara hon och jag (och våra femtioåtta andra kollegor).

Nu är dock gårdagskvällens klänning och höga klackar nerpackade. Dagens kjol är mörkröd och i samma modell som gårdagens, tröjan är en stickad löst sittande historia i svart, instoppad framtill för att visa bältesspännet, och håret är fångat i en knut i nacken.

Jag är redo för konferensdag två och sen en kväll i soffan, gärna med en ask chokladpraliner på magen. 

Dagens känsla, dagens stil

Om någon timme ska jag beställa en uber och åka ut utanför stan, till en konferensgård som ska husera alla våra chefer i ett dygn. Jag är klädd i min nya kjol, den med skärpet i midjan, och en tunn långärmad polotröja i svart.

I min weekendväska ligger en vadlång klänning till kvällen, med guldknappar längs axlarna och ett mjukt skärp i midjan. Det verkar vara min stil nuförtiden. Ikväll satsar jag på klackar, men under dagen på stövlar i ridstövelmodell.

Stilen jag siktar på är sval och kvinnlig och sinnlig och med klass men också med en nypa pondus i blicken, om ni förstår hur jag menar? Nytvättat hår som torkat i mjuka vågor, mörkröda naglar och läppar, samma glas vin hela kvällen, inte prata bara för att säga något.

Kanske en ny tradition

Vi skulle ha ätit middag på en liten fransk bistro igår, mina väninnor och jag. Istället hamnade vi hemma i ett kök. Min väns kyl och frys byts ut senare i veckan och maten behövde ätas upp. Ett ypperligt bra problem att lägga över på sina vänner.

Också extra fint att få köpa ett fång blommor och en vinflaska och promenera hem till någon som man tycker om. Vi ses nästan alltid på olika restauranger, nästan aldrig hemma hos varandra. Det är lite synd, för det var väldigt mysigt, extra fint och intimt.

Kanske blir det en ny tradition.

I mitten av november

Vi är inne i det djupa novemberdiset nu. Vissa dagar är himlen bara en tjock massa av grått. Vi gör vårt bästa för att inte slukas av november. Barnet bakar sockerkringlor och fyller frysen, jag köper tre olika askar med chokladpraliner och ställer i skafferiet, tänker att en chokladpralin om dagen håller gråheten borta.

En dag hänger jag en svart sammetsrosett över den lilla mässingknoppen på skåpet i hallen. En annan dag låter jag ett nytt kuddfodral med vintermotiv hitta till soffan. Jag lagar stora grytor med bolognese och gulasch varje helg, ibland en stek mitt i veckan, serverar med potatis och sås, haricots verts och svartvinbärsgelé. 

Jag lovar barnet att koka en stor laddning risgrynsgröt att ha i kylen, redo att fylla en skål och värma varje morgon. I utbyte lovar han att baka en mjuk pepparkaka som veckans kaka.

Höstens kjol

Så jag har en ny kjol idag, till ingens förvåning. Det är en högmidjad sådan, snäv över höfterna och med en kjol som klockar sig ut längs vaderna. Ett tunt svart skärp i midjan. Jag har parat ihop den enligt plan, med en svart polotröja och höga stövlar.  

Kjolen är mörkt gråbeige och när den kom hem hittade jag en stickad tröja i min garderob i en perfekt nyans ljusare än kjolen. Lite lösare dessutom, vilket blev väldigt fint när tröjan var instoppad framtill så att bara bältesspännet och några centimeter skärp skymtar.

Tror att kjolen även kommer vara perfekt med en svart stickad tröja, och åh den kommer också vara jättefin till min vita stickade tröja, brunt skärp och bruna stövlar. Har jag köpt höstens bästa kjol kanske?

Barnet och tanterna

- Jag tänkte på en sak. Om du blir bibliotekarie kommer du hänga med tanter hela dagarna.
- Varför skulle jag hänga med tanter hela dagarna?
- Kanske är jag fördomsfull men jag tror att det mest är tanter som är bibliotekarier?
- Jag har alltid gillat tanter. Jag hänger gärna med tanter.
- Du kanske blir deras lilla köttstycke.
- De kanske nyper mig i rumpan?
- Hjälp, tänker om de nyper dig i rumpan?
- Låt oss hoppas.
- Ingen tjugoåring säger ”låt oss hoppas”.
- Jag vet, jag kommer verkligen trivas med tanterna. 

Slipsens varande

Jag befinner mig under påtryckningar. Det handlar om slipsen från kvällen när jag var Hermione. Jag trivdes väldigt bra i hennes outfit men jag tror att det var för att det var en utklädnad. Det var inte jag, det var inte min slips.

Nu trycker modekännarna i min närhet på om att jag ska köpa en riktig slips, en som saknar Gryffindors logga, och bära till vardags. Och jag vet inte. En del av mig vill det för jag gillade verkligen outfiten, men en annan del är rädd för att jag ska känna mig utklädd.

Nu inser jag dock att jag inte behöver köpa en ny slips, det finns ju mängder i min mans garderob. Eller nja, mängder kan vara att ta i, men absolut tillräckligt för att ha ett bra urval redo att paras ihop med en mörkgrå kort kjol, vit skjorta och ljusgrå stickad väst, tunna strumpbyxor, sockor och loafers.

Nu öppnades visst en möjlighet att känna in outfiten, se om det är jag eller Hermione eller båda. Känner nu att jag måste ta vara på den här möjligheten, visst?

En ojämn byteshandel

Min chef skickar en mötesinbjudan till dagen efter. Rubriken är Chefsinformation. Jag skriver att jag har ett annat möte då, frågar om jag behöver boka om. Ja gör gärna det, svarar han. Det brukar betyda att något stort är på gång.

Lite senare pratar vi i telefon. När vi ska lägga på säger jag att han kanske kan avsluta med en ledtråd om morgondagens viktiga information. Om du bjuder på ett skvaller så bjuder jag på ett skvaller, säger han.

När vi lägger på en halvtimme senare lovar jag att se förvånad ut när vi får informationen dagen efter, men är också lite sur över att mitt skvaller var mycket bättre än hans.

Värt att fira

Vi var hos läkaren i fredags, barnet och jag. Det var dubbla besök, först hos doktorn som ansvarar för barnets medicin och sen hos kuratorn. Läkaren kom fram till att inte trappa upp medicinen, trots att barnet ligger på den lägsta dosen. Han mår så mycket bättre att läkaren inte ser behov av att öka dosen.

Gick från läkarens kontor till kuratorn som ska hjälpa honom hitta rätt i djungeln som är framtidsutsikter. Det visade sig att vi redan gör allt som hon rekommenderade och ska fortsätta utan förändringar. 

Efteråt gick vi till ett café och pratade vidare. Där och då landade barnet i att han vill söka en av de utbildningar som han läst på om under veckan. Det är en högskoleutbildning till bibliotekarie som går på halvfart och som han vill kombinera med att arbeta. 

Utbildningen är öppen för sen ansökan och startar i januari. I barnets drömvärld får han ett deltidsjobb innan dess, gärna som biblioteksassistent men annars inom administration, och sen adderar han halvtidsstudier till bibliotekarie och fortsätter bo hemma ytterligare ett halvår, så att vi gör allting stegvis och ökar successivt till att stå helt på egna ben.

När sockerkringlorna var uppätna och barnet plötsligt hade en framtidsplan kramades vi hejdå, han tog tåget för en helg hos sin pappa och jag gick och köpte en flaska bubbel, för det var en dag värd att fira. 

Fira att han landat i en framtidsplan som gav honom glädje, fira att han ska få arbeta med böcker och fira att klassningen på hans depression nu gått från svår till mild.