Jag läser Tre av Valérie Perrin. Jag gav den en timme när den kom ut för ett par år sedan, men gav sen upp. Igår låg den överst i min bokapp och jag tänkte på hur mycket jag tyckte om hennes första bok, Färskt vatten till blommorna, och sen att alla förtjänar en andra chans.
Nu kan jag inte förstå varför jag slutade en timme in förra gången. Kanske var jag för stressad för det långsamma uppbyggandet, för alla ord som egentligen inte behövs men som verkligen gör just det, behövs.
Kanske kan man inte vara stressad när man läser en bok som mest består av vackra formuleringar, en långsamt framdriven berättelse i ett hav av meningar som flyter in i öronen, slipar ner alla vassa hörn, bygger bo i hjärtat. Nu vill jag aldrig att boken ska ta slut.
