En kort och en lång väntan

Jag har tre maträtter på min lista över mat som jag har varit sugen på i flera dagar: 1) Moules frites, 2) Spaghetti alle vongole och 3) Pizza med tomatsås, basilika, mozzarella och prosciutto, en finpizza i all sin enkelhet.

Den sistnämnda, pizzan, väntar jag med tills när barnet kommer hem nästa vecka, eftersom han har bett om att vi ska äta på hans bästa italienska restaurang. Det är en kort väntan och en värdig längtan.

När det kommer till musslorna så sägs det ju att man bara ska äta musslor de månader som innehåller  ett ”r” i namnet, vilket gör att både juli och augusti faller bort. Så det är en längre väntan, en väntan till september när jag ska äta musslor hela månaden lång.

Baba au rhum

Jag bakade den där kakan igår. Kunde inte låta bli när väderprognosen visade trettiotre millimeter regn och receptet fjortonhundra avancerade steg. Kände att det var exakt det en regnig sommardag borde innehålla.

Det var mysigt. Köksfönstret stod öppet hela tiden, luften var lätt efter regnet, köket var belamrat med vackra skålar eftersom jag lever enligt devisen att livet ska romantiseras utav bara helvete, och då är de små detaljerna viktiga.

Kakan blev både vacker och god, regnet rensade luften, gjorde det enkelt att andas igen, timmarna i köket var kanske lite som terapi. Det var fint, fint som snus.

Baka och smaka

Min man har snöat in på matlagning igen. Han har alltid varit insnöad på matlagning om vi ska vara ärliga, men under vårens renovering fanns inte tid för annan mat än den snabba och enkla. Den här sommaren har maten han lagar inget snabbt eller enkelt över sig.

Han ligger bredvid mig och visar matlagningsfilmer medan jag skriver det här. Just precis gick han över till bakning, vilket är underligt eftersom han inte tycker särskilt mycket om sötsaker, ändå frågade han precis hur jag känner för att baka en baba au rhum. Jag tror att jag alltid känner för att baka en baba au rhum.

Dagarna som går

Fransk yoghurt till frukost varje dag, förutom den dagen vi gräddar ett torn av blåbärspannkakor och dränker i lönnsirap. Köper en ny melon varannan dag, äter en halva om dagen, varierar mellan sorterna. I skafferiet finns alltid en öppnad chipspåse. Vi fyller en liten skål medan vi lagar mat och sippar på ett immigt glas.

Jag dricker en Mino Limonata varje dag. Den som smakar svarta vinbär, hallon och citron är godast. Min man köper tre påsar finsk lakrits. Den är mjuk och söt och färsk. Jag hittar madeleinekakor i en välsorterad butik. 

Flera gånger i veckan går vi förbi gelaterian på Rörstrandsgatan. Jag testar nya smaker varje gång, letar alltid efter den bästa kombinationen, jobbar mig genom lakrits och viol, saltkola och kokos, nougat och körsbär.

Värmeböljan

Vi vaknar samtidigt, kanske av varandra. Kanske kan man inte säga att vi vaknar, eftersom det kräver att vi en gång har somnat och jag kan inte säga säkert att jag har sovit. Jag tror att jag bara har slumrat. Telefonens klocka visar halv fyra på morgonen.

Balkongdörrarna står öppna, köksfönstret på glänt, fläkten i sovrummet portionerar ut sval luft genom rummet. Ändå är kroppen varm. Hans också. Vi står framför köksfönstret, jag är naken och han har kalsonger på sig, men rummet är skyddande mörkt bakom oss. 

Vi tittar ut över innergården, på alla öppna fönster och balkongdörrar. Bakom vissa lyser det fortfarande. Jag antar att vi är många som inte kan sova i värmen, trots de gamla stenhusen som sägs bevara kylan så bra. Kanske är det en värmebölja som pågår ändå. 

Om kroppar som aldrig blir svala

Varje kväll duschar jag lika kallt som när jag duschar blommorna på söndagskvällarna. Lutar pannan mot det svala kaklet medan vattnet strilar över huden. Efteråt tar jag på min sidenkimono och lägger mig på sängen, låter fläkten forsla sval luft över min nakna hud. Somnar med bara ett påslakan över kroppen.

Jag vet inte om vi har en värmebölja eller om det bara är sommaren som pågår. Jag minns aldrig den förra sommaren när den nya väl är här. Jag minns bara klänningarna som jag bar, men den här sommaren innehåller nästan inget annat än linneshorts och t-shirtar så tunna att man ser genom dem. Och tjugoåtta grader, ständigt dessa tjugoåtta grader och kroppar som aldrig blir svala.

Sammantaget en mycket bra dag

Igår tog vi semester från semesterjobbet. Vi bestämde redan på onsdagen att ingen dator skulle få startas, att vi inte ens skulle prata om allt som behöver göras hemma, utan att det skulle vara en riktigt semesterdag.

Det hela inleddes med varsin trave blåbärspannkakor, toppade med jordgubbar, ännu fler blåbär och lönnsirap, serverade med lemonad och kaffe på balkongen. Sen hoppade vi i shorts, t-shirt, strumpor och skor och tog bussen ut utanför stan.

Målet var att promenera hem igen, hela tiden längs med vattnet, med paus för vinlunch och iskaffe. Kom hem fem timmar senare, varma och trötta och glada. Packade direkt tygväskan med filt, vatten och sanpellegrino och promenerade till stranden framför Karlbergs slott. Läste, vilade, njöt, hade semester.

Och så hem igen. Jag duschade bort sältan från huden, klev i en luftig klänning och slog mig ner på balkongen, serverades ett glas rödvin och en burgare min man slängt ihop när jag duschade. Ännu ett glas rödvin, en liten skål med chips, flödande samtal, en balkong som inte lämnades förrän långt efter att solen gått ner.

Kärlek, omvårdnad och plåster på såren

Det är ingen vidare semestrig semester som pågår här. Dels eftersom jag jobbar litegrann varje dag, jag har två pågående rekryteringar, en som jag är i slutskedet med och en som jag just avfyrat startskottet för, och dels eftersom vi behöver ge vårt hem väldigt mycket kärlek.

Det är så smutsigt efter månader av renovering och nödstädning som bara skett där man kommit åt för stunden. Nu städar jag ett rum om dagen, ner på flyttstädningsnivå, medan min man småpysslar med slutfixet på kontoret. 

Igår nakenskrubbade jag badrummet och imorgon ska jag ge mig på köket. Dock iförd kläder, om än så få som möjligt, eftersom grannarna mittemot ser in i vårt kök. Jag har för övrigt en regel om att kompensera för arbetandet med goda saker att äta, vilket väger upp för att jag inte riktigt lyckas komma ner i varv. 

Nu när jag skriver det här, vilket är precis innan jag ska skriva ihop ett anställningsavtal för min nya rekryt, äter jag fyra jordgubbar och två Madeleinekakor samt dricker ett stort glas isvatten med några droppar citronsaft.

Sorgligt men kanske också vackert

Vi har en uråldrig tradition, barnet och jag. Den skapades när han var gammal nog att uppskatta böcker, vilket var långt innan han kunde läsa, när jag fortfarande läste högt för honom. På min första semesterdag gick vi alltid till bokhandeln och köpte varsin trave med böcker. Det har alltid varit startskottet för vår sommarledighet.

Varje dag förra veckan tänkte jag att jag borde gå till bokhandeln, fyra av startskottet och skapa min boktrave. Men det lockade inte, inte utan barnet. Alldeles nyss sa jag orden högt till min man, de som jag inte riktigt har velat formulera eftersom de då blir verkliga, men jag tror att det är en tradition som jag behöver lämna bakom mig.

Det är en del i att acceptera att barnet har flyttat hemifrån, blivit vuxen och lever sitt eget liv. Att han köper sina egna boktravar i Malmö och jag läser alla mina böcker i appen. Det var en fin tradition, men jag tror att den är över.

Vilar mig stark

Jag har inte tränat en enda gång hittills under min semester. Å andra sidan har vi rensat, fixat och stökat varje dag, bara varit stilla de stunder vi legat på en filt i solen, inte gått mindre än sextontusen steg någon dag sedan vi gick på semester.

Jag har somnat av utmattning vid tjugotvå varje kväll och vaknat vid sju av en enorm hunger. Jag tror att det är min kropp som läker efter alla år av stress och press. Sedan min massör förbjöd mig att träna styrka för att istället fokusera på yoga medan musklerna återhämtade sig har jag långsamt börjat må bättre i kroppen.

Jag har börjat sakna träningen, att känna musklerna jobba och så småningom ska jag gå tillbaka till gymmet. Men inte än, axlarna reagerar direkt när jag bär lite för tungt, ryggens muskler drar ihop sig så snart jag blir stressad, så jag har en bit kvar. Men snart, snart tror jag att min kropp kommer vara läkt.

Den befriande värmen

Värmen gör att mina fingrar svullnar så snart jag kliver utanför dörren. Häromdagen köpte jag en enstensring från Edblad, en som påminner om min förlovningsring men som är en storlek större och som jag kan bära de allra varmaste dagarna.

Jag lever i shorts och tunna t-shirtar. Har en bikinitopp under om vi ska ligga på en filt någonstans, annars har jag ingenting. Har inte burit makeup sedan förra fredagen. Sminkrutinen består numera endast av spf, lite rouge på kindbenen, böjda ögonfransar och borstade bryn.

Ett ständigt lärande med nya ämnen

Barnet har hörsammat mig och mina preferenser vad gäller länkarna på dokumentärer som han skickar. Efter att ha vandrat oss genom ett par olika teman har vi nu landat i dinosaurier. Ett våldsamt intressant ämne. 

Jordens utveckling överlag är ju så fascinerande att det nästan inte finns någon liknelse. Igår tittade vi på en kort film på youtube om djuren som levde innan dinosaurierna. Jag visste knappt ens att det hade funnits djur innan dinosaurierna, så uppenbarligen behöver jag dessa dokumentärer som barnet är vänlig nog att skicka.

Den nya målbilden

Den senaste veckan har jag spenderat en hel del tid med en pensel i handen. Inte en stor klumpig pensel som när man målar möbler, utan en liten nätt sak som egentligen är till för finmåleri och som jag använder för att göra raka kanter mellan väggar och lister.

Det påminde mig om att jag verkligen tycker om det, att måla. Jag har alltid tänkt på det när jag varit på Måla & Skåla, att jag uppskattar det väldigt mycket. Jag har ingen som helst talang, men jag trivs med en pensel i handen. 

När jag är gammal och grå och bor i ett hus i södra Frankrike ska jag ha en ateljé. Ett litet rum med fantastiskt utsikt, färgfläckigt golv och ett staffli framför fönstret. Ska bara måla, dricka vin och vara lycklig hela dagarna.

Frukostuppdatering

Min vanliga stressade standardfrukost, bestående av fil och flingor och som alltid äts lutandes mot köksbänken, är utbytt till en enorm evighetsfrukost, intagen på balkongen om det är vackert väder eller i mitt favorithörn i soffan om vädret är något annat än just vackert.

Jag äter frukost som om jag aldrig mer kommer serveras mat. Dessutom äter jag oftast ensam eftersom frukosten nästan alltid infaller samtidigt som börsöppningen, som min man följer slaviskt. Det gör mig ingenting, den ensamma frukosten har blivit en fin stund på dagen.

Idag bestod frukosten av citronyoghurt, en knäckemacka med ost, små skivade kvisttomater och svartpeppar, ett fem minuters-ägg, en skål med körsbär och en halv honungsmelon. Frukosten intogs på balkongen till ljudet av fågelkvitter och komponerandet av den här lilla texten.

Hädanefter

Igår, efter att vi rullat bort pappen och städat kontoret från topp till tå, hittade vi äntligen semesterläget. Duschade bort dammet, snurrade upp håret i en knut och smorde in kropp och ansikte med solskyddsfaktor, klev i en klänning och ett par sandaler.

För ett par veckor sen sa jag till min man att det första jag skulle göra när semestern var total var att förlora mig i en korsordstidning. Jag har längtat efter att låta hjärnan jobba utan att ge den direkta intryck.

Igår hände det. Vi promenerade till närmsta större matbutik, lät allt som såg gott ut och som kunde ätas direkt följa med ner i korgen och stod sedan länge framför tidningshyllan. Promenade sen till parken och slog oss ner på en filt för en evighetspicknick. Och det, mina vänner, var målbilden under hela renoveringsvåren.

Hemmasnickeriet tar semester

Långsamt avrundas renoveringen för nu. I helgen målade vi kontorets väggar och garderob. Taket och listerna var redan målade sedan tidigare i veckan. När söndagskvällen kom tillsammans med vår deadline för att semestern skulle börja på riktigt behövde dörren och insidan av skåpet fortfarande få sina lager lackfärg.

Min man tittade mjukt på mig och frågade hur jag ville göra, lämna det ofärdigt eller låta det äta upp våra två första semesterdagar. Det fanns inte en chans att jag skulle låta det vara oavslutat.

Idag är dock dagen då verktygen plockas undan, pappen rullas bort från golvet och rummet städas från topp till tå. Sen är det bara att vänta in att skrivbordet levereras, börja sätta upp saker på väggarna, hitta en fin matta och en ny lampskärm. Kanske en ny kruka till den stora växten som alltid stått i hörnet, ända sedan det var barnets rum och han verkligen var ett barn. 

Farliga och ofarliga ämnen

Barnet skickar länkar till dokumentärer om rymden. Jag tittar när jag dricker dagens första och andra kopp kaffe, fortfarande liggandes i sängen med min man djupt sovandes intill för extra känsla av trygghet.

Jag har alltid blivit skrämd av rymden, precis som av hav. Det är oändligheten, antar jag. Tanken på att vi är ingenting och att rymden, och haven, är enorma, djupa, mörka, att de kan dölja precis vad som helst. I rymdens fall verkligen precis vad som helst.

Nu började jag fundera på om haven också kan dölja verkligen precis vad som helst. Det borde inte kunna vandra upp en alien på stranden, men ingen kan ju säga med definitiv säkerhet vad som gömmer sig i det enorma mörka djupet. Kanske är det en portal till en annan värld i det oändliga universumet.

Nej ni ser, det här är vad som händer när jag tänker på rymden och havet. Min annars så sansade hjärna blir infantil och paranoid. Jag ska be barnet om andra dokumentärer, kanske om naturfenomen och knasiga djur. Ämnen som inte sätter min hjärna i total spinn.

Första semesterdagen, första regeln

Jag tänker vägra matlådor i fyra veckor. Vägra äta dem, vägra laga dem. Jag vill laga mat i hundra år, ha ett glas vin på köksbänken, ett öppet köksfönster. Flera kastruller igång samtidigt, berg av hackade ingredienser i vackra små skålar.

Jag vill gå till vår lokala lilla mataffär varje dag, låta fantasin för dagen styra inköpen och middagen. Jag vill äta grönsaker, frukter och bär som skördats samma morgon. Bläddra bland recept och välja ett, kanske lyxa till det med en avancerad drink eller en tjusig efterrätt.

Låt gå för att jag kan spara middagsrester till lunch dagen därpå, men bara om man gör något annat med det. Låter kyckling gå ner i en sallad eller en köttbit bli en snygg macka. Jag vill laga, smaka, känna. Låta saker ta tid, inte känna stress, låta händerna jobba men hjärnan vila.

Sista skälvande timmarna

Terminens sista arbetsdag pågår. Jag vaknade med en hals som är avsevärt mycket bättre, men med ett öra som fortsätter trilskas. Ringde vårdcentralen i enlighet med överenskommelsen med mig själv och fick en tid direkt.

Det visade sig att det varken är halsfluss eller öroninflammation, som jag misstänkte, utan att jag har en käkledsinflammation orsakad av tandpressning. Är ordinerad Ipren mot inflammationen, Omeprazol mot den svidande magen samt en livsstilsutvärdering eftersom det är stressrelaterat och ingenting annat, enligt den smått buttre läkaren.

Tur då att jag går på semester om någon skälvande timme. Också tur att jag inte fick antibiotika eftersom jag vill kunna hålla upp mitt vinglas mot solnedgången ikväll. Nej, nu ska jag jobba klart dagen och sen vila i fyra veckor. Hej!

Rapport från en torsdagsmorgon

Vaknar första gången klockan fem. Hinner känna efter tillräckligt mycket i hals och öra för att inte kunna somna om. Går upp och gör en kopp te, spetsar den med honung och tar med tillbaka till sängen. 

Läser nyheter, bloggar och instagram, sedan är koppen tom. Öppnar min bok och glider längre ner under täcket. Tänker att jag hinner sova en timme, sedan tar sömnen mig igen. Vaknar nästa gång av alarmet klockan sju. 

Gör ännu en kopp te. Den står på handfatet medan jag sminkar mig och skapar något mjukt och följsamt av håret. Kliver i en leopardkjol och en lös t-shirt med tryck. Det står oui mais non på den. Det känns rätt för dagen.

Stoppar fötterna i mina hålknutna ballerina, tar handväskan och datorfodralet och går. Kastar en sista längtansfull blick mot medicinskåpet men fortsätter neka mig själv smärtlindring, måste känna exakt hur ont halsen och örat gör innan jag ringer vårdcentralen.

Utanför caféerna på Rörstrandsgatan är det lika mycket folk som alltid, men kostymerna är ersatta av shorts och datorerna är utbytta mot tummade pocketböcker. Kommer till kontoret. Det är bara tre personer där. Kikar efter planen för dagen i min kalender: två möten och en deadline. Kanske kan jag smita vid tre idag.

Gnällbloggen

Jag tror att jag har halsfluss. Vaknade under natten till måndagen av att verkligen inte kunna svälja. Trodde att det var allt slipdamm som ständigt ligger kvar oavsett hur mycket vi städar, men mot tisdagen hade smärtan spridit sig till det högra örat.

I tre dagar har jag levt på te och halstabletter. Kan inte svälja någon mat om jag inte bedövat halsen med te först. Inte heller har jag kunnat sova eftersom det värker intensivt i örat. Läser att vuxna ofta behöver antibiotika för att bli av halsfluss. 

Tittar på bilder på instagram av människor som firar in sin semester med ett vinglas mot solnedgången. Tänker att jag får möta min semester i väntrummet på vårdcentralen. Efteråt ska jag hålla upp mitt antibiotikarecept mot en rosa himmel.

Alla dessa böcker, så lite tid

En av mina bästa saker att göra är att spara böcker på hög i min bokapp. Det är absolut en favoritaktivitet att läsa böckerna också, men just att bläddra bland titlarna, läsa baksidestexter och sen klicka på hjärtat, det är alltid fina stunder, mycket njutbara i mitt lilla liv.

I min väntande läslista ligger just nu:

"De sista flickorna" av Riley Sager. Jag har läst hans två andra böcker, "Hon som blev kvar" och "Mitt i natten", och särskilt den förstnämnda stannade länge hos mig efteråt. 

"Konstiga Sally Diamond" av Liz Nugent. Jag började läsa boken för ett tag sen, när den fortfarande var ny, men kom aldrig in i den. Den har dock fått ett så fint mottagande att jag har bestämt att den är värd en chans till. 

"Under en brinnande himmel" av Mark Sullivan. Ännu en skildring av andra världskriget. Jag har nog läst hundratals av dem. Nu vill jag läsa en till, den här gången från en italienares perspektiv.

"A love letter to Paris" av Rebecca Raisin. En feelgoodbok på engelska. Just feelgood är den bästa genren att lyssna på i sitt originalspråk, eftersom allt det charmiga ofta går förlorat i översättningen och istället blir supertöntigt.

"Dödlig" av Bella Lore. För tillfället den enda fantasyboken i min läslista. Det är dock en för mig ny författare och boken är sprillans ny och saknar därför betyg. Den låter dock mycket spännande, så jag vågar hoppas.

"Frukta tystnaden" av Robert Bryndza. Jag har precis avslutat hans serie om Kate Marshall och även om jag kanske inte älskade den så var den ett trevligt sällskap under många timmars slipning. Den här boken kan få vara mitt sällskap under många timmars målning.

"Variationer" av Rebecca Yarros. En av mina bästa författare och hjärnan bakom Fourth wing. Den här boken släpps den 27 augusti och jag kommer hänga på låset. Det är dock ingen fantasy, men det gör inget för nästan alla hennes böcker är lika bra, fantasy eller ej.

"Fasanjägarna" av Jussi Adler-Olsen. Andra boken i serien om Avdelning Q. Jag har alltid ratat böckerna pga... hm, jag vet inte riktigt? En saknad känsla? Nu såg vi iallafall den första boken skildras på Netflix och jag blev golvad, så nu är det jag som ger mig på serien i bokform. Fuskar dock och startar med bok två eftersom jag redan har sett den första boken på tv.

"Städerskans nyckel" av Nita Prose. Den tredje delen om städerskan Molly Gray, som är ännu en favoritserie. Än finns boken bara som ljudbok, men den 6 augusti släpps den som e-bok och eftersom jag vill kunna skifta mellan att läsa och lyssna så kommer jag spara boken som en liten present till min sista semestervecka. 

"Sanningen om olyckan" av Nicole Trope. Den har legat ett tag i min läslista, ratas alltid till fördel för någon annan titel i den tuffa urvalsprocessen. En vacker dag kommer jag välja den, men det blir inte idag.

"Tale of the heart queen" av Nisha J. Tuli. Den här boken räknas inte, för den kommer inte ut förrän i november. Jag längtar efter den varje dag. Det är den fjärde och sista boken i serien "Artefacts of Ouranos" och bland det bästa jag läst i fantasyväg. 

"Stora vackra liv" av Emily Henry. Ännu en favoritförfattare inom feelgoodgenren (som dock inte blir en tönt i översättningen). Det här är hennes sjätte bok och ska man tro recensionerna är den lika bra som de fem första. Jag sparar boken till min semester, vill ligga på en filt i en park och lapa solsken, dricka vin och äta piggelin och läsa utan uppehåll. 

"De bedragna kvinnorna" av Leslie Wolfe. Den femte boken om polisen Kay Sharp, även detta en bok som varit sparad länge men sållats bort i sorteringen. De tre första böckerna var helt okej, snudd på bra, men den fjärde boken slet jag med tills jag gav upp en tredjedel in. Femte boken är Kay Sharps sista chans.

Ett osynligt band

Ställer pajen att svalna vid det öppna köksfönstret. Ser telefonen lysa upp, ett meddelande från barnet. Han skriver att han just bemästrat ett nytt recept och skickar en länk. Det är samma paj som svalnar på min köksbänk.

Ett par dagar senare frågar jag vad han gör samtidigt som jag passerar ut genom kontorsdörren för en snabb lunch. Han svarar några minuter senare, skriver att han är på McDonald’s. Jag tittar ner på brickan som just serverades framför mig: big mac, fries, cola zero, cheddardipp.

På lördagen skickar jag en bild på vår pannkaksfrukost. Han svarar sekunden efteråt med en bild på hans egen pannkaksfrukost. Att vi så ofta äter samma mat exakt samtidigt, det gör något med mig, gör att jag känner mig nära honom, att det finns ett band mellan oss, ett som är för alltid där.

Veckans klänningar

Jag har gett mig själv en utmaning som varar tills den inte längre håller: att använda alla mina sommarklänningar som inte är svarta tills det inte längre finns några andra klänningar kvar i garderoben än just de svarta.

I måndags bar jag en klarröd klänning och i tisdags en ljusblå, båda i broderie anglaise men i olika modeller, den röda följsam mot kroppen och med broderade puffar till ärmar, den blå luftig och svävande, som en vibrerande sommarhimmel.

Onsdagens klänning har en vit botten och tunna linjer som bildar ett rutmönster. En omlottklänning som knyts under brösten och sen faller ut i vågor, ett hav av tyg som böljar runt benen, skapar fantasier om att snurra snurra snurra, runt runt runt.

Gårdagens klänning kom inte förrän på kvällen, för kläder som man har på sig hemma räknas inte, även fast man syns i teamsmöten. Gårdagskvällens klänning valdes för att passa vädret, tre mycket modeintresserade väninnor samt en kanna margarita: spaghettiband, ett tajt liv och så en böljande kjol halvvägs ned på vaderna. En vit botten och zafarimönster i blått, grått och svart. Under klänningen en tunn långärmad vit tröja pga, som sagt, vädret.

Och så idag, fredag, blev något av en fuskdag eftersom jag bär samma klänning som igår. Jag vaknade bakis och klänningen låg draperad över tvättkorgen och jag orkade inte tänka, det var för enkelt att bara dra klänningen över huvudet.

Jag trodde att det skulle vara en omöjlig utmaning det här, att den bara skulle vara i några dagar, men ännu finns det flera klänningar kvar att välja bland. En gul, en brun, en blommig och så hela tre stycken blåa, från ljusaste blekblått till koboltblått till midnattsblått.

De båda jobben och så det lilla nöjet

Regnet dundrar ner där utanför. Jag och min dator är placerade vid matbordet. Jag jobbar hemifrån, dels eftersom regnet ska fortsätta dundra ner och dels eftersom jag ska äta middag med väninnorna ikväll och vill hinna riva av mitt snickeripass på lunchen.

Man skulle kunna tänka sig att man får unna sig en dags ledighet från snickeriet, men vi är så nära att vara klara och jag vill inget hellre än att ha det ur världen, så därför är jag villig att planera om och planerat runt. 

Det är för övrigt inget snickrande kvar, den biten är helt klar. Vi befinner oss i slipfasen. Garderoben, dörren, dörrkarmen, golvlisterna, tavelhängarlisterna, väggarna, taket. Allting måste slipas. I skrivande stund har vi bara dörren kvar att slipa och jag tror att den blir klar idag eller imorgon. Sedan ska vi måla alltsammans och efter det, efter det är vi klara.

Då blir det en paus innan vi ger oss på den stora hallen som sitter ihop med vardagsrummet och sedan blir det sovrummet, men inget av det ska startas förrän tidigast i slutet av augusti. Först ska vi ha semester och göra ingenting alls i fyra veckor.

En onsdagsrapport

Jag startar dagen på samma sätt som nästan alla mina dagar de senaste veckorna: på ett café halvvägs till kontoret. Beställer alltid bryggkaffe och fröknäcke. Svarar på mail från kvällen före, går genom dagens kalender, blir inringd i ett pågående teamsmöte för att bidra med beslut och mandat.

Promenerar de sista paren hundra meter, tar hissen sju våningar upp, hälsar på de få som är på kontoret, balanserar vattenglaset på datorfodralet när jag hittar min favoritplats längst in i hörnet i tysta rummet. Jag är ensam och det betyder att jag kan ta alla mina möten och samtal härinne, trots neonskylten som säger Knäpptyst!.

Ser klockan passera tioslaget, svarar på de mail som trillat in under min väg till kontoret, skriver det här och kan fortsätta min onsdagsrapport trots att det ännu bara är förmiddag, för mycket sannolikt kommer det se ut så här:

Promenerar till solbänkarna ovanför Rörstrandsgatan när klockan slår tolv. Bär på ett par sallader som jag köpt på Hemköp, har antagligen unnat mig en cola zero. Möter min man där, spenderar fyrtiofem minuter i solen innan vi går åt varsitt håll igen, tillbaka till våra datorer.

Genomför eftermiddagens två möten, tar några samtal på teams, mailar med en bunt olika människor. Känner ingen stress, för läget kräver inte det. Slår ihop datorn innan sjutton, låter den glida tillbaka in i fodralet för att stanna där resten av kvällen.

Går en omväg hem, för att få stegen och solskenet. Köper en islatte på vägen. Värmer köttbullarna som jag rullade i söndags, stuvar makaroner, skivar gurka och tärnar tomater. Byter klänningen mot snickarshorts och en målarfärgsfläckad t-shirt och slipar golvlister.

Duschar vid tjugo när min man sagt att vi inte kan väsnas mer, tar på en lång klänning, slår upp vaniljglass i två skålar, toppar med jordgubbar och chokladsås, sätter oss på balkongen. Går och lägger oss vid tjugotvå, sätter alarmet på sju, gör dagens franskalektion på Duolingo, läser en stund, släcker lampan vid tjugotre, somnar.

Orden som behövs

Jag läser Tre av Valérie Perrin. Jag gav den en timme när den kom ut för ett par år sedan, men gav sen upp. Igår låg den överst i min bokapp och jag tänkte på hur mycket jag tyckte om hennes första bok, Färskt vatten till blommorna, och sen att alla förtjänar en andra chans.

Nu kan jag inte förstå varför jag slutade en timme in förra gången. Kanske var jag för stressad för det långsamma uppbyggandet, för alla ord som egentligen inte behövs men som verkligen gör just det, behövs.

Kanske kan man inte vara stressad när man läser en bok som mest består av vackra formuleringar, en långsamt framdriven berättelse i ett hav av meningar som flyter in i öronen, slipar ner alla vassa hörn, bygger bo i hjärtat. Nu vill jag aldrig att boken ska ta slut.