Onsdag. Samma ljusa jeans som igår, samma svarta loafers men en annan skjorta, för dagen en ljusblå i oxfordmodell. En kort beige trenchcoat och min blommiga väska, precis som igår. Åtta timmars sömn i kroppen, gudskelov.
Promenerar en omväg till kontoret, väljer trottoarerna som ligger i solsken, lirkar upp solglasögonen som ligger i handväskan. Köper en kaffe på vägen. Tänker att jag skulle kunna gå hur länge som helst, med bok i öronen, solen mot huden, en kaffe i handen.
Tisdag. Ljusa jeans, vit skjorta och svarta loafers. Knappa tre timmars sömn i ryggen. Min mascara bestämmer sig för att visa att den verkligen är slut, vilket inte gör underverk för mitt ansikte. Den knappa sömnen skyller jag på tre faktorer: en ny bok, paraplyerna över våra fönster och första avsnittet på andra säsongen av The last of us.
Jag gick direkt från den knastertorra Änglar och demoner av Dan Brown till Allt vi lämnat bakom oss av Lucy Score och tydligen var tramsigt och flamsigt precis vad jag behövde, för jag försökte lägga bort boken vid flera tillfällen: klockan tjugotre, ett och tre.
Varje gång gjorde fönsterparaplyerna något konstigt mönster som i nattligt tillstånd påminde om stora spindlar som rörde sig över våra väggar och golv, vilket fick min hjärna att göra (långsökta) kopplingar till en scen från The last of us som vi såg i helgen.
Så nu sitter jag här framför min dator, klockan inte ens slagen halv nio och redan tre kaffekoppar in i dagen och med en uppenbar svårighet att formulera ordentliga meningar.
Jag har inget att rapportera från helgen. Gjorde absolut inget annat än det vanliga, det vill säga att slipa och måla och såga någon enstaka planka. Jag tror hela tiden att vi snart är klara, men alltid är det något som jag inte visste att man behövde göra.
Imorse började de med renoveringen av våra fönster. Alla våra möbler står i mitten av rummen och teven syns nästan inte alls bakom alla blommor och lampor som placerats framför. Jag har blivit så van vid kaoset att jag nästan inte orkar bry mig.
Det som däremot är lite fint är att jag skriver det här från Fabrique, för jag hann inte äta frukost innan fönsterkillarna kom, så tog min dator och promenerade hit. Svarar på dagens första mail, chattar på teams med mina medarbetare och skriver det här. Snart är kaffet slut och mackan borta och då är det jag som promenerar vidare till kontoret.
Så jag köper en ny handväska. Jag råkar se den när jag passerar förbi ett skyltfönster och kan inte hålla mig från att gå tillbaka dagen efter när väskan belägrat mina tankar tjugofyra timmar i sträck. Den har stora blommor i dova färger mot en beige botten. Jag ska matcha den med ljusa jeans, vit skjorta och ballerina.
Bokar hotell i Köpenhamn för mig och barnet. Det kostar en halv förmögenhet men jag vill få det där dygnet med honom. Det är värt varenda krona. Vi ska bo i varsitt singelrum på ett tjusigt hotell och äta frukost i trehundra år.
Jag klickar hem ett par byxor, en grovstickad tröja med dragkedja och en finstickad t-shirt som present till barnet. Beställer ett par vida byxor till mig själv samtidigt. Ser dem framför mig med den blommiga väskan och ett ljust linne med spaghettiband.
Det var väldigt bra att det kom nya pengar idag.
På tal om barnet och Köpenhamn. I mitten av maj fyller han tjugo och igår gav han mig en idé. Naturligtvis ska vi fira hans födelsedag i Köpenhamn, kanske inte med att gå på klubb (eller så ska vi det) men med att äta och promenera oss genom staden.
Barnet fyller en måndag och min man är fast i viktiga möten, så det kommer bara vara jag som åker ner, men på något sätt blir det ännu finare så. Ett dygn i Köpenhamn, bara barnet och jag.
Varsitt rum på ett tjusigt hotell, en brakfrukost och två dagar av att strosa, fika, äta, dricka. Kaffe och croissant på en uteservering, varsin bok en stund, en glass på vägen, ett glas bubbel innan middagen, kanske en drink efteråt.
Promenera, äta och läsa: våra topp tre gemensamma intressen, ett ledigt dygn bara jag och det tjugoåriga barnet. Mmm fint.
Pratar med barnet sent på tisdagseftermiddagen. Han säger att han ska laga Pasta carbonara. Jag tänker för mig själv att det är galet att jag pratar med mitt barn om vad vi ska laga till middag på våra olika håll.
Han säger något om att åka till Köpenhamn och gå på klubb och jag tänker det igen, att herregud vad konstigt det är, att han är vuxen, klarar sig själv och lever sitt liv. Lagar sin egen mat och går på klubb.
På kvällen skriver han och ber om tips på något enkelt att baka och jag tänker det igen, för tredje gången den dagen, herregud vem är du?
Jag åker till den lilla staden på annandag påsk. Tar min svärmor och hennes bil och susar dit. Släpper av svärmor vid hennes uppfart och åker vidare till mina föräldrar. Alla är där, eller åtminstone mina bröder, deras fruar och hälften av deras barn.
Sitter kvar i soffan när de andra gått hem. Säger till mamma att det är sjukt att påven dog under påsken men hon tittar på mig som om det kanske är jag som är den sjuka. Tar bilen tillbaka till svärmor, okynneskör ett varv i den lilla staden innan svärmor kör mig till tåget. Får springa längs perrongen för att hinna.
Och så blev det idag, en helt vanlig tisdag. Jag har längtat efter att få tänka jobbtankar, bära klackar och äta annat än godis. Det är fint med helt vanliga tisdagar ibland.
Påskafton. Snickeriet fortsätter, men inte det dåliga humöret. Det försvann med ett stort gräl i onsdags, som om vi bara behövde gorma litegrann, få det ut oss. Vi spenderar dagen i svärmors bil, åker mellan affärer, köper allt vi behöver, äter lunch på vägen. Snickrar bara lite på eftermiddagen, dricker rödpang och äter chips.
Påskdagen. Vi äter frukost och säger att vi ska snickra hela dagen, utan uppehåll, att nu jävlar tar vi oss i mål. Det gör vi inte, inte riktigt, men det är nära. Bara ett gäng spikar kvar att slå in, och sen en jäkla massa färg.
Skärtorsdagen. Att köra bil verkar sitta i ryggmärgen. Kommer hem till bouillabaisse och spritsigt rött vin, dyra chokladpraliner som en påsktreat, en kväll i soffan istället för i snickarkläder.
Långfredagen. Skinande rent hår och nylackade naglar, en solgul blus och pressade byxor. Påsklunch i Bromma, hos min mans syster. Nitton personer vid ett långbord. Påskbuffé och bubbel, la Colomba di Pasqua och lättvispad grädde, jordgubbar och punsch.
Jag är i den lilla staden. Har möten i mina två team här och sedan ska jag göra något som jag varit nervös över hela veckan, nämligen att köra bil. Senaste gången jag körde var i somras och då var det på den lilla grusvägen mellan sommarhuset och affären i byn intill. Innan det hade två år passerat sedan sista gången jag körde.
Men idag ska det alltså ske, jag ska ha svärmor och hennes bil med mig tillbaka till Stockholm. Svärmor eftersom vi ska fira påsk och bilen eftersom vi behöver hämta en stor bänkskiva till helvetesskåpet.
Humöret har börjat tryta hemma. Det är det där jäkla skåpets fel, för det blir ju aldrig klart. Hela tiden behöver något slipas och spacklas och fixas och min man kräver millimeterprecision och jag är lite mer för axelryckningar.
Det skapar friktion. Igår fantiserade jag om en minitvåa bara för mig själv medan jag målade skåpets bakstycken och sedan sov vi hela natten på varsin sida av sängen, trots att min man egentligen inte kan sova om inte minst en av våra kroppsdelar är i kontakt.
Imorse log han dock och kallade mig för skruttan, som han brukar, så kanske har hans tjurighet släppt en aning. Min kvarstår dock, jag är rätt trött på honom efter de här snickarveckorna.
Jag ljög igår när jag skrev att jag inte lastar min mamma för att inget någonsin är utan komplikationer med henne. Jag tror att den inflammerade gallblåsan och de alarmerande provresultaten från levern är direkt sammankopplade med det senaste självmordsförsöket.
Jag är ingen läkare så egentligen borde jag kanske inte uttala mig, men jag kan inte förstå hur man inte skulle få bestående skador på de organ som behövde hantera de förstörande läkemedlen som hon stoppade i sig.
För ett halvår sen opererade de in en ny lins i hennes öga, en vanlig operation vid gråstarr. Men mammas nya lins är suddig och läkarna kan inte förstå varför. Vi viskar att något kanske gick sönder av de där åttio sömntabletterna som hon svalde med en flaska vin. Läkarna gör undersökning efter undersökning utan att förstå.
Så ja, jag tror att jag lastar henne, även om jag inte säger det högt. Ingenting blir bättre för att vi pratar om elefanten i rummet, att vi pratar om vad hon gjorde och vad det kanske gjorde med henne. Antagligen vet hon redan.
Snickeriet har officiellt övergått till måleri. Dock utan att passera momentet montage, så eventuellt trillar vi tillbaka till snickrandet när vi upptäcker att något skitit sig. Det bör dock vara en låg riskfaktor för min perfektionist till man har provmonterat cirka hundra gånger.
En annan sak som hände i helgen var att min mamma akutopererades. Hennes gallblåsa var så inflammerad att de var tvungna att ta bort den. Eftersom ingenting någonsin kan vara enkelt med henne så är hon nu inlagd utan besked om när hon får åka hem. (Obs att jag inte klandrar min mamma för att aldrig vara enkel. Jag lastar universum för det.)
Det blåser en mindre storm därute. Iskalla vindar som tar sig rakt genom mina tunna kostymbyxor. Jag hade tänkt promenera till Ica Aptiten på lunchen och köpa påskpresenter till barnet och teamet, men valde att stanna runt hörnet, äta en soppa och sen vända tillbaka till kontoret.
Påskpresenten till barnet ska bestå av dyrt godis och lyxiga kakor, en flaska bubbel och inbjudan till påskfirande över länk. Det gör inget att presenten inhandlas på måndag, det ger mig bara mer tid att fundera över dess exakta innehåll medan jag snickrar hela helgen lång.
Nytvättat hår och glansiga naglar. Leopardkjol, vit instoppad tisha med svart tryck, brun kofta med bara de två nedersta knapparna knäppta. Ring på vänstra ringfingret och högra lillfingret, två små hoops och en pärla i öronen. Det finns fan ingenting som säger snickare över mig idag.
Jag är arbetsbefriad från hemmasnickeriet för dagen. Ska istället äta middag med Johanna och dricka enorma mängder bubbel. Men först väntar en mycket bra arbetsdag: två roliga möten samt ärenden på stan för att köpa champagne, blommor och tårta till vår avgående VD. Planerar att lyssna på ljudbok under tiden. Jag är mitt i House of Sky and Breath av Sarah J Maas och det är liksom mysspännande att lyssna på.
Skrev med barnet imorse och berättade om dagens aktiviteter och han svarade att hans plan för dagen var att titta på How I met your mother, skriva med en tjej på tinder och rita en kyrka. På något sätt slående lika, men ändå så väldigt olika, planer för dagen.
Okej, en sista sak om snickrandet, jag förstår att det inte är det mest intressanta att läsa om men nu har jag hånat min man så mycket för hans genuina lycka över alla maskiner som han har köpt till hemmasnickeriet att jag känner att jag behöver ta honom lite i försvar mot mig själv och mitt tidigare raljerande.
En av maskinerna som han har köpt (och planerar att sälja vidare tillsammans med sågarna och fräsen när alla tre platsbyggda skåp är klara) är nämligen en grovdammsugare. En fantastisk manick som man pluggar in i maskinen som man ska använda och som startar tillsammans med apparaten och fångar allt - verkligen allt - smuts och damm.
Vår lägenhet må vara ett fullkomligt kaos med delar, prylar och verktyg överallt men den är då verkligen inte dammig eller skitig. Och det är tack vare vår fantastiska grovdammsugare. Tusan det bästa köpet på hela året.
Jag har så många små sår överallt, alla orsakade av snickrandet. En ganska enorm bedrift eftersom min främsta uppgift under snickrandet var att hålla, mäta och slipa. Hur mina naglar ser ut ska vi inte ens prata om.
Trots min ringa insats som snickare lyckades jag få en sticka under en nagel (som kom upp tillsammans med var två dagar senare), en ännu längre sticka rakt genom det yttersta hudlagret på pekfingret (såg på nyheterna samma kväll en kvinna som spetsats av en påle genom ansiktet och fortfarande fungerade, så bestämde mig för att inte gnälla mer om mina stickor) samt en blodblåsa.
Idag jobbar vi hemifrån för att kunna snickra på lunchen samt direkt när klockan slår sexton, men sedan får det faktiskt räcka för en stund med snickrandet på arbetstid. Jag vill måla naglarna, tvätta håret och lukta något annat än slipdamm för en dag eller två.
Den långa snickarhelgen är över och förbi. Det var roligare än jag trodde och det är tur, för vi är evigheter från att vara klara. Tanken är att hallen ska se ut som en serveringsgång från 1885 när vi är klara, men ännu är hela lägenheten ett totalt kaos.
Vi har köpt en massiv möbel som vi har spenderat helgen med att kapa på alla möjliga längder och höjder för att passa in i vår hall. Det blir väldigt många delar när man plockar isär en så stor möbel. Ännu fler när man sen börjar såga i varenda bit.
I helgen kapade vi brädorna och fräste nya spår och hål och idag har jag slipat alla delar medan min man byggt socklar, fräst ut för belysning och köpt lister. Vi har också druckit öl ur flaska, ätit hamburgare och thai och kycklingmackor. Helt klart en fin snickarhelg.
Den mycket själviska delen av mig är väldigt tacksam för aprilvädret som vi ska ha i helgen. Igår bestämdes det nämligen att våra fönster ska renoveras med start i slutet av april, och därmed blev det en väldigt tydlig deadline för när vi behöver vara färdiga med skåpsbygget i hallen.
Det innebär att vi inte bara kommer att snickra hela helgen, utan även att vi passade på att nyttja det faktum att måndagen var en tillräckligt lugn mötesdag för att alla möten skulle kunna fördelas ut på resten av veckan och så fick även måndagen bli en snickardag.
Jag har lovat min man att gå raka vägen hem efter sista mötet vid femton idag, byta om till snickarbyxorna och stå redo med tumstocken och hammaren. Ser nästan lite fram emot en helg av foodora och snickrande. Är dock väldigt glad för att det samtidigt ska vara två grader och regn.
Egentligen borde vi vara mitt i planeringen av vår Italienresa just nu, men det är som att tiden för det aldrig finns. Igår föreslog jag att vi skulle skjuta på resan till nästa vår. Fokusera på renoveringen nu och Italien sen.
Vi skulle vilja göra en ordentlig resa genom Italien, besöka Rom, Florens, Venedig, Verona och Milano. Vi är drömmare, såna som planerar och googlar och läser på. Bokar hotell och restauranger och gör långa listor med saker att se. Planeringen och resan är båda lika viktiga, veckorna före nästan lika fina, när man drömmer och längtar.
Och det finns inte tid eller energi för det nu, vi är redan så trötta varje kväll, lägger varenda minut som vi inte arbetar på renoveringen. Och Italien förtjänar oceaner av tid till att planera, längta och drömma. Det är en alldeles för fin resa att stressa fram. Det är visserligen ett beslut fattat i vemod, men det ligger väldigt rätt i magen.
Jag höll på att hamna i ett sågrelaterat samtal igår, men passade mig jäkligt noga och log endast till svar. Lärde mig nämligen läxan när jag av artighet fejkade ett intresse för våra nya högtalare för några veckor sedan och sen aldrig hörde slutet på varför olika stereoprylar är bättre eller sämre än andra.
Nu ställer jag inga följdfrågor när min man börjar prata om verktygen som ska användas till snickeriet av våra platsbyggda skåp. Imorse, när klockan var halv sju och vi varit vakna i exakt en halv sekund, frågade han om jag ville se en filmsnutt på en kantfräs.
Det ville jag inte, så log och svarade att jag hade lite bråttom till jobbet. Det är min nya strategi, att le och byta samtalsämne.
Det är en dag i den lilla staden idag. Har blockat mig i kalendern hela dagen för att kunna säga till teamet att min dörr står öppen. Försöker alltid vara tillgänglig och snabb på att svara på frågor, men jag tror att de just nu behöver den lilla extra närvaron.
Att springa på varandra vid kaffemaskinen eller bolla nån fråga när man möts i korridoren, ärenden som man visserligen löser på egen hand men som skapar teamkänsla när man axlar dem tillsammans. Små men viktiga saker.
Jag tror att det är min största utmaning, just att leda på distans. Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger att jag finns på teams, det är alltid en tröskel att faktiskt ringa det där samtalet, hur liten tröskeln än är.
Om en stund ska jag stänga ner för dagen och möta mina föräldrar på en restaurang, äta en tidig middag innan tåget tar mig hem igen. Det blir fint.
