Om skämslåtar, rödvin och helgplaner.

Jag är så redo för helg. Ska snart slå ihop datorn och starta någon skämslista på Spotify, plugga in hörlurarna i öronen och hoppa på tunnelbanan. Planerar dock att kliva av innan jag når min egen adress, slinka in och köpa en flaska rött och promenera förbi charken på Birger Jarlsgatan och välja något till middag och kanske även något litet till innan middagen. Ser framför mig hur jag om två timmar sitter i soffan med ett glas vin och choklad och kinder färgade av höstluft och någon ljuv musik i bakgrunden.

Och om jag blundar kommer jag inte se dammtussarna i hörnen eller tvättställningen med kläder på tork. Sånt får bli för imorgon. Plocka, städa och fylla hemmet med nya blommor. Mina föräldrar kommer på middag, så jag har inte så mycket att välja på ändå. Funderar på att slå på stort med en trerätters. Eller så är det bara för att jag är hungrig och sugen på det där lilla extra helgnöjet? Äsch, vi får se.

Arbetande vilodag.

Det är torsdagsmorgon och jag sitter i soffan. Mjuka byxor och stickad tröja, håret i en knut och ansiktet bart. Det här kommer vara min dag. Klockan var halv tolv när jag trillade in genom min ytterdörr igår. Sedan jag sist vandrade ut genom den har tjugofyra timmar möten och konferens och framtidsarbeten, två nätter i en hotellsäng och femton timmar i en bil hänt.

Jag känner mig lätt bakfull, trots att inte en droppe alkohol passerade genom min kropp igår. Sov in idag, vaknade av en puss på pannan och en kopp kaffe på sängbordet och lämnade inte sängen förrän de andra lämnade hemmet. Kokade en kopp te och gick ner på hörnet för att köpa grekisk yoghurt med granola och en kanelbulle. Idag kommer vara en dag för bara mig och min dator. Samt även kanelbullar och någon middagslur då eventuellt.

September.

Så kommer söndagen. Vi sover till tio, äter frukost och dricker kaffe och läser tidningar. När klockan slår tolv snörar vi på oss skorna och försvinner ut. Solen skiner och temperaturen sträcker sig mot nitton grader och jackan dinglar från ena armen, men träden är klädda i hundra nyanser av höst. Det är kanske den bästa sortens kontrast.

Vi promenerar tvärs över Södermalm, stegar över bron ut på Långholmen och så vidare till Reimersholme. Blir hungriga någonstans på mitten, äter pasta med curry och avslutar med plopp och kaffe. Handlar mat på vägen hem, men struntar i alla andra söndagsmåsten. Kryper ner i en obäddad säng och tittar bort ett par timmar på serier.

Och nu är klockan lite över åtta. Adrian har precis hittat hem från sin far, ätit och duschat och är redo för att krypa i säng. Jag ska knåpa ihop en presentation, stryka lite kläder och packa en väska, för imorgon väntar Malmö och tre dagar på språng.

Ett dygn någon annanstans.

Om en liten stund ska jag slänga ner min necessär och lite kläder i en väska, ta min dator under armen och låta dörren gå i lås bakom mig och kliva på ett tåg. Ett tåg till Göteborg. Och imorgon ska jag kliva upp och äta en hotellfrukost och sedan spendera ett gäng timmar på vårt västra regionkontor.

Men först, som ikväll, ska jag hänga med Nikki. För två flaskor vin ska också packas ner i väskan, en med ljusa bubblor och en med rött innehåll, och så ska vi ligga och vifta på tårna i min hotellsäng och prata stora saker som känslor.

En tisdag.

Innan arbetsdagen officiellt har startat har telefonen surrat för inkommande mail ungefär tjugo gånger. Klockan nio har jag ett möte med min chef, men det är jag själv som har bett om det och jag textar honom att vi nog måste skjuta på det. Javisst, säger han. Telefonen fortsätter brumma. Och jag själv verkar inte komma ur pyjamasen idag.

Jag skulle bara öppna datorn för att svara på det mest akuta innan jag åkte till kontoret, men klockan är tre och här sitter jag fortfarande. I pyjamasbrallor och ingen behå. Det är ju iallafall väldigt bekvämt, det får man ändå ge det. Och jag har fått väldigt mycket gjort. Om en stund måste jag kasta in mig själv i duschen, blåsa håret och stiga i något aningen mer anständig. Adrian har innebandyträning på Gärdet och jag har en dejt med en bok och ett glas rött.

Trettioett.

Tack för gratulationerna, både här och på instagram. Jag har haft en så helvetes fin helg. En tiopoängshelg. Inledde den med en födelsedagsfredag med frukost och present på sängen och finlunch med kollegorna, blom- och chokladbud från mina föräldrar och sen ett glas champagne innan middag på restaurang. Och så en sen promenad hem och stoppa om barnet och ännu mer champagne i soffan med fötterna i knät på min man.

Vaknade till en lördag med pannkaksfrukost och ett blomsterhav i mitt kök. Jag älskar att fylla år. Älskar att jag får vinflaskor och blommor och choklad av cirka allihop. De känner mig så väl. Och så promenad in till city, shoppar saker till barnet och fikar sockerkringlor. Äter indiskt till middag och lakrits till efterrätt, ligger under en filt i soffan och tittar med ett öga på en film som min son och man gaddat ihop sig om.

Sen en söndag av det mjukaste som garderoben erbjuder, te i stora muggar och hela familjen i soffan. De andra två tittar på någon styrketävling på tv och jag netflixar på paddan. Jag tror att jag maxar hela helgens välbefinnande där och då. Han svänger ihop varsin kantarelltoast och jag dukar fram kex och ost, prosciutto och fikonmarmelad och häller upp rödvin. Och sen, när mörkret är tjockt utanför fönstret, är det soffan och han och jag igen.

En lite bättre fredag.

Imorgon fyller jag trettioett. Det känns som en bra ålder, att vara trettionågonting. Livet är stabilt på ett icke tråkigt vis. Jag är där jag vill vara. Varje år har gett mig ett lager skinn på näsan. Skinn på näsan och små, små rynkor runt ögonen. Jag gillar dem. De berättar min historia. Och skinnet på näsan tar mig långt.

Jag vet inte så mycket om min födelsedagsfredag. Vet att den innehåller en arbetsdag av jonglerande och en bättre lunch med mina kollegor, och jag misstänker att vi ska gå ut och äta på kvällen för Kim frågade mig igår kväll om det är någon särskild restaurang som jag alltid velat prova. Jag svarade att det enda jag vill ha är en fin köttbit och ett glas rött och att vara vi tre. Jag kan inte tänka mig en bättre födelsedag just nu.

Kunden har alltid rätt osv.

Jag fick ett sms från min chef i förmiddags. Jag stod framför min dator, han satt på möte hos en kund som jag har jobbat väldigt mycket med. Och så en rad som dyker upp på skärmen, från min chef och om kunden. Han säger att du borde ha högre lön. Ändå väldigt fint. Jag lär ju inte få det, men ibland är det fan tanken som räknas.

Ska bara sova lite i en renbäddad säng först.

Och så kom söndagskvällen. En vecka av en varm panna och täppt näsa är över. En vecka av en hammare i huvudet och en kniv i halsen. Jag har nästan inte sett någonting annat än insidan av mina lägenhetsväggar på hela veckan. Är så less på mitt egna sällskap. Längtar efter måndagsmorgon så jag får kliva i skorna och hänga väskan på axeln och låta dörren gå igen bakom mig. Hade jag inte känt mig frisk redan så hade jag fan fejkat det.

Fortsättningen.

Jaha. Här kommer del två av klagosången. Jag svängde samman en ugnspannkaka imorse, tänkte att det var perfekt att ha att äta av under dagen. Jag fick dessutom den eminenta idén att stoppa in lite näringsämnen för att stävja sjukdomförloppet och slängde i fryst spenat i smeten. Det var en jättedålig idé. Helskotta vad det inte blev gott. Skjutsade ner pannkakan i soporna och rispade upp halsen med en knäckemacka istället. Drömmer om isglass men är inte klädd för att gå utanför dörren. Glassen är inte heller värd mödan som kallas kläder.

Och så berättade precis termometern att min temperatur har sjunkit ner under nivån för att få klassas som feber. Det här gör mig orimligt sur, för termometern visar inte ens i närheten av hur jag mår. Det borde stå trettionionågonting, inte trettiosjukommatvå. Dessutom försöker jag verkligen jobba, men fokuset försvinner på två röda. Och telefonen ringer och mailen bubblar och inte en enda aktivitet planerad för dagen är ännu utförd. Det här gör mig också orimligt förbannad. Min hjärna brukar vara bättre än så här.

En halv bloggpost pga. orkade ej mer.

Någon behöver få höra min klagosång. Dessvärre föll det på er. Dag två av nerbäddad under en filt i soffan startade just. Jag hade hoppats på att regnet skulle slå mot rutan, det hade varit mysigt. Ett bra bakgrundsljud. Istället ser det ut att vara en fin höstdag. En sån där när solen skiner med sitt lite speciella ljus. När luften har en krispighet och löven på träden har börjat bli röda och gula och orangea. När man klär sig i jeans och stickad tröja, kavaj och skor av skinn. Har hösten börjat måla om löven ännu? Det slår mig att jag inte vet.

Typiskt.

Vi klarade hela sommaren utan sjukdomar. Sedan kom september och redan den första dagen vaknade Kim med ett tungt huvud och ont i halsen. Dag fyra träffade det mig och Adrian. Barnet snörvlade över sin frukost och hostade sin väg till skolan. Jag kan inte svälja och huvudet väger ungefär ett ton, det känns som att det ska tippa av om cirka en sekund.

Var dum och tog mig till jobbet ändå. Eller om det kanske snarare bryter ut för var minut. Jag ska dricka upp den lilla baljan med te som jag har bredvid mig, sen ska jag tråckla mig i jackan och lyfta paraplyet över huvudet och ta mig hem. Lägga mig under en filt i soffan, lyssna på regnet och jobba precis lagom långsamt med datorn på magen.