Beredd.

Jag tror att jag är redo för höst. För lika mycket som jag älskade sommarens ljus att vandra hem i efter en middag eller bio eller cava på en uteservering, lika mycket tycker jag om när jag står hemma i vårt kök och rör i någon gryta och mörkret sakta faller utanför fönstret bortom köksbordet. Att tända det ensamma ljuset på bordet, se våra reflektioner i glasrutorna. Att hälla upp ett kraftigt rödvin och gå runt och tända lampor i fönster och hörn. Det är flera månader sedan vi sist hade lampor tända. Jag är redo för det nu.

Det lilla i det stora.

Jag vaknar av alarmet. Fumliga fingrar nuddar snooze. En gång, två gånger. En varm hand över min rygg, en sömntung röst som frågar om jag inte behöver gå upp. Jag mumlar fram att jag startar förmiddagen hos en kund, att jag kan sova bort en kvart till. Hans armar smyger sig runt mig, drar mig närmare, lägger mig över sig. Jag ligger där, med kinden mot hans bröst och benen flätade med hans, och jag andas in hans doft och i min mage startas vågor av vibrationer för han luktar så jävla gott. Nio minuter blir arton minuter. Och ett helt liv med honom kommer aldrig vara tillräckligt.

Om att starta och fortsätta en helg.

När jag har vinkat av bussen som tar min son ut ur staden och vidare till fadern ringer jag min man. Säger att jag fixar middagen om han fixar vinet. Promenerar förbi ett av våra bästa ställen, slinker in och beställer ett virrvarr av sushi. Möter min man i dörren, ställer in maten i kylskåpet och luftar vinet. Jag skalar av alla kläder, duschar bort arbetsveckan och kliver i trosor och klänning, han dukar fram maten och fyller glasen. Ett sms trillar in från hans syster. Jag har en flaska cava och vill inte att dagen ska ta slut än! 

Kom hit! säger vi. Tio minuter senare plingar det på dörren. Timmarna försvinner runt vårt matbord, vi plockar av maten och äter polly till efterrätt. Sen kommer vi på att Burn out punks visar upp sig i närheten. Jag drar en borste genom håret och applicerar en rekordsnabb makeup, kliver i byxor och en stickad tröja. Tio minuter innan de drar igång lyckas vi klämma in oss framför scenen. Det är eld och akrobatik och galet och alldeles fantastisk.

Efteråt säger vi hej då och går åt varsitt håll. Vi trillar ner i soffan, startar ett avsnitt Dexter. Jag har mina ben i hans knä, hans händer vandrar och snart ligger mina trosor på golvet och ingen bryr sig längre om vad Dexter gör på skärmen. Tio timmar senare vaknar vi till en lördag. Dricker kaffe i sängen, tassar upp och äter en långsamt frukost. Kryper tillbaka ner i sängen igen, jag med en bok och han med tidningen. Och nu närmar sig klockan två, vi ska kliva i kläder och placera solglasögonen på näsroten och hitta ut på stadens gator igen.

Om bussbiljetter och ostbågar.

Någon frågade mig häromdagen hur länge jag har varit igång efter min semester. Jag har ingen aning. Två eller tre veckor. Jag har flängt under veckan, tappat uppfattning om tid och rum. Mitt barn frågade mig imorse om jag hade bokat hans bussbiljett till sin pappa. Nej, svarade jag, det är ju flera dagar kvar tills du åker. Jag åker i eftermiddag, sa han. Jag vet ju att det är fredag, jag hade bara glömt bort innebörden av fredagar.

Nåväl. Bussbiljett är bokad och betald. Två möten och en rad andra nödvändigheter står mellan mig och min helg. Det är fortfarande oklart exakt vad helgen ska innehålla. Föreslog för min man att den borde inkludera en soffa, ostbågar och Netflix. Han påminde om att han var på väg till doktorn för att mäta sitt kolesterol innan jobbet. Så kanske inga ostbågar då?

Ingen rubrik.

Jag tror egentligen inte att jag har någonting vettigt att berätta. Såna stunder borde man hålla tyst. Men det kliar ju i fingrarna och jag vill formulera ord. Jag har snott till mig tio minuters fritid i en fullproppad arbetsdag. På dagens att göra-lista finns lika många rader antecknade som det gjorde under hela min sista vecka innan semestern. Jag har räknat.

De rader som ännu inte är överstrukna är aktiviteter som känns övermäktiga. Det är de alldeles säkert inte, det är bara en känsla. Om jag tar tag i uppgiften, bryter ner den och börjar i ett litet hörn så kommer allt snart vara löst. Borta. Ur världen. Men det gör jag inte, istället klickar jag mig in här och skriver ord som egentligen inte behöver skrivas. Så onödigt.

Fredagskänslan.

Jobbar från sängen första timmen. Duschar och blåser håret rakt, men ute regnar det och håret lägger sig tillrätta i sina vågor igen. Träffar någon som jag länge försökt skapa ett förtroende hos, får äntligen skaka hand och skriva min signatur på ett avtal. Jag har så många visioner för vårt samarbete. Möter upp mina kollegor för en arbetslunch som förlängs med fika på ett café intill. Och sen tunnelbanan hem, mailar lite, skriver en ny rutin. Tänker att jag ska avrunda arbetsdagen tidigt, begrava mig i den där boken som jag somnade med näsan i igår i någon timme innan de andra hittar hem, starta en helg utan ens en tillstymmelse till plan.

Excelfiler, möten och restaurangmenyer.

Det är en sån dag. En sån där sommaren verkligen dröjer sig kvar, när solglasögonen fortfarande behövs. Jag har en smoothie i handen när jag promenerar till jobbet, byter ut den till kaffe när jag kommer in på kontoret. Det är en sån dag som försvinner på två röda, en där andan sitter i halsen nästan hela dagen. Det är en dag av produktivitet.

Vid fem trillar jag in genom vår ytterdörr. Det är tomt hemma. Kim är på konsert och Adrian hos en kompis. Jag brygger en kopp kaffe och svarar på dagens sista mail. Läser ett par restaurangmenyer och bestämmer mig för italienskt. Det får bli en tidig middag på en uteservering för mig och Adrian. Sedan hem och plocka lite, om jag orkar. Eller ett glas vin och en bok i soffan. Vi får se.

Om vem man är.

Tänk vad fort det går att komma tillbaka till verkligheten. Två dagar och sedan rullar livet som om det aldrig varit sommaruppehåll i alla måsten och borden. Det är skönt på ett sätt, det också. Precis som uppehållet. Ibland drömmer jag om att släppa allt som finns här och sätta mig på ett plan till någonstans långt bort, någonstans exotiskt. Landa i någon strandbar, stå där hela dagarna och blanda drinkar och skoja med främlingar och vara barfota och iklädd någon gammal t-shirt och shorts. Ett annat slags liv.

Jag undrar om det är den jag hade varit om inte barn och man hade kommit in i bilden. Jag vet inte, säkert inte. Men man får drömma lite. Jag berättade förresten om den här drömmen för en kollega, sa att det kanske får bli jag när jag är sextio. Han fnyste och sa att den sortens liv inte är okej, att vi har ett ansvar. Att man inte bara kan göra sånt som är roligt i livet. Och just det där, att vi har en plikt gentemot samhället och inte får välja bort sånt som är tråkigt, det är något som mina tankar så ofta kommer tillbaka till. Jag har fortfarande så svårt att avgöra om han har rätt eller fel.

Livet och rutinerna ändå.

Jag sitter i min favoritfåtölj. Den som står i ett hörn på kontoret. När jag gick och la mig igårkväll var det med en fladdrande känsla av längtan till jobbet. Att få kliva i en klänning och greppa tag om datorväskan och kliva in på kontoret. Det var en fin känsla att somna med.

Jag började den här arbetsdagen med ett uppstartsmöte och avslutade den med en lång lista över sånt som vi ska prestera under hösten. Kontoret är nästan tomt nu och jag känner mig färdig, vill hem till vardagsrutinerna. Stå och hacka vid skärbrädan, röra i någon gryta och pussa Kim hej vid köksbänken. Sitta länge vid matbordet och prata med Adrian om hur det var att träffa alla kompisar igen. Träna, duscha och krypa i säng vid tio med en bok.

Och sen göra om allt imorgon igen.

Om den tredje och fjärde.

Jag sticker in nyckeln i låset och vrider om, stannar upp en sekund för att hinna känna efter vad det är som fladdrar i bröstkorgen. Bakom mig trängs de två männen i mitt liv, skrynkliga efter elva timmar på en båt och med varsin resväska i näven. Jag flyttar handen till dörrhandtaget och trycker ner, tar ett steg tillbaka samtidigt som dörren lämnar oss fritt tillträde till vårt hem. Tar några steg in i hallen och känner hur fladdret innanför bröstväggarna tornar upp sig till något oändligt. Som ett hav inombords. Ett hav av välbefinnande, av känslan av att höra hemma. Av att vara hemma.

Finland var fint, det med. Det har sin charm med skogen runt ena knuten och sjön runt den andra. Att vakna till den höga luften, slå upp dörren och sätta sig på trappan med en kaffemugg i handen. Att vaggas på en luftmadrass på sjön med tusen solstrålar som smeker en varm. Att stå på bryggan och dra upp kvällens middag. Att se hur Adrian går från att inte vilja trä på mask till att själv ta hand om sin fångst. Att varje grillmiddag avslutas med marshmallows över den sista glöden. Att runda av alla dagar i bastun, med en inpackning i håret och en öl bredvid. Att sitta på samma trappa som dagen började på, fast fjorton timmar senare, och se hur solen försvinner bortom trädtopparna. Vetskapen om att tio timmars sömn väntar, den sorten som bara skogen och mörkret och tystnaden kan ge.

Den var fin, vår tredje semestervecka. Men jag tror att den fjärde, den sista, kommer bli den bästa. Att vakna varje morgon i sin egen säng, tassa över de svala trägolven i lägenheten som jag har kommit att älska så högt. Brygga kaffe i vår egen kaffebryggare, dricka ur mina favoritmuggar. Torktumlade handdukar att frottera ner ansiktet i. Och dessutom med en så obunden känsla i bröstkorgen. Som om världen är min. 

Mina föräldrar bad om att få rå om Adrian under några sista dagar av sommarlovet, så i förmiddags hoppade han på tåget till den lilla staden. Själva är vi kvar i den stora. Kim har bokat bord på restaurang för tisdagskvällen och jag har bokat massage på Centralbadet på onsdagsförmiddagen. Jag ska fånga ögonblick den här veckan. Inte bara såna som är aktivitetsfyllda, utan även såna som är i tystnad, stunderna där vi ligger bredvid varandra i sängen med varsin bok och en fot över den andres ben. Stunderna vi ligger i soffan framför netflix och är alldeles tysta, där bara den mjuka rörelsen från hans tumme som gör cirklar mot min rygg hörs. Ögonblicken, även de som inte kostar någonting.