Mitt barn fyller år idag. Tio. Tio långa och snabba år har kommit och gått sedan han kom till världen. Jag har svårt att greppa det. Näst efter mina föräldrar är han den människa som jag har levt längst tillsammans med. Det finns ingen som gör mig så lycklig som han. Det finns inte heller någon som kan göra mig så olycklig som han. Jag kan inte tänka tanken att hans välbefinnande skulle hotas utan att min mage drar ihop sig. Han har mitt hjärta i sin hand.
Han börjar bli tjurig och tvär. Som en tonåring. Humöret svänger upp och ner och höger och vänster och upp igen och ner igen. Det är en tidsfråga innan även rösten börjar svänga. Innan det börjar växa hår på konstiga ställen och känslor kommer spritta i hela kroppen på honom. Det är med skräck och förtjusning som jag ser fram emot det, att få stå bredvid honom genom det också.
Jag har varit mamma i tio år. Det är en så naturlig del av vem jag är att jag inte ens tänker på det längre. När andra i min ålder får frågan om vem de är svarar de nästan alltid mamma först. Det gör inte jag. Att vara min sons mamma kommer alltid vara det viktigaste jag någonsin gjort, men samtidigt skulle jag inte vara den mamma jag är om jag inte var allt det där andra också. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar