Minerad mark.

Tisdag. Det är kväll, lägenheten är tyst och stilla. Adrian ligger och sover och Kim ligger i vår säng och gör något. Läser, tror jag. Det har börjar skymma ute och gråa skuggor kastas över väggarna, men jag orkar inte resa på mig för att tända lamporna. Jag sitter vid matsalsbordet, bredvid mig står ett glas vin och framför mig tronar en glasvas med vita nejlikor.

För några timmar sedan satt jag i en bil med min chef. Vi pratar om att han kanske inte längre kommer vara min chef. "Vad säger Kim om allt det här?" frågar han, och det slår mig att Kim inte säger någonting alls om någonting alls. Det gör mig ledsen. Jag nämner det när jag kommer hem, försöker vara lätt på tonen, men det blir fel. "Du får mig ju verkligen inte att må bättre nu." säger han. Och jag vill svara att det kanske inte alltid kan vara mitt ansvar att han ska må bra, men istället är jag tyst. För kanske är det nu om någon gång som det är mitt ansvar att han ska må bra? Det här med att bära varandra och så vidare.

Fan. Jag vet inte. Hur jag än gör, vad jag än säger, så blir det aldrig rätt.